Märta, Snillet och de andra

Med spänning följer jag en kollegas kamp mot klockan. Hon läser så att ögonen blöder samtidigt som hon måste lämna hemmets lugna vrå för signering av förra boken. Sträckan från det att ett manus blir antaget fram tills dess det är dags för tryck är längre än de flesta av oss tror. När en författare kommit så långt har han/hon (den) säkert läst  boken bortåt tio gånger. Minst!

Jag vägrar för övrigt att skriva hen. För mig är det engelska och betyder höna! Om vi behöver ett könsneutralt pronomen så har vi redan två användbara, den och det.












Åter till det här med bearbetning, redigering och korrektur av manus. Det är då det roliga arbetet börjar. Storyn är klar och ska bara garneras. Bara och bara... det kommer att ta tid, kanske längre tid än vad det tog att skriva manuset. Men det är friare och mer lustbetonat, tycker jag i all fall. Själv kan jag få för mig att skriva om flera scener och jag vågar ta för mig av min egen text.

Karaktärerna är satta på plats och deras rörelseutrymme är inte längre så stort. Jag slösar med ord, för att i ett senare skede plocka bort igen. Det är nästan som att förvälla trattkantareller, fyll på med vatten och låt det koka in eller snarare försvinna ut i ingenstans. Det goda är kvar i pannan. Tillsätt en klick smör och få den där sista finishen på anrättningen. Voila, en ny roman har sett dagens ljus.