Bokbloggsjerka vecka 21

Då står det klart och tydligt fredag i almanackan igen. Den här veckan undrar Annika kort och gott om jag läser om böcker.
Och det händer, även om det är sällsynt. När jag väljer att läsa om en bok beror det oftast på att jag har en frågeställning inför den boken som jag vill försöka få klarhet i.
För det första har jag läst om böcker som jag läste i min ungdom. Då handlar det om klassiker som Montgomerys "Anne på Grönkulla" och "Pollyanna" av Eleanor H. Porter. Dessa var det länge sedan jag läste. Kanske är det dags igen. Skulle kunna testa dem på engelska för övnings skull.

 

Jag läser även om böcker för att jag vill studera exempelvis författarens miljöbeskrivningar eller karaktärer. Ibland är det språket som sådant som jag vill titta närmare på. Som exempel på detta kan jag nämna Rosamunde Pilcher och Nora Roberts.

Läsa om en bok för nöjes skull tror jag inte att jag skulle göra. Lägger nog hellre den tiden på något helt nytt, även om jag tycker att det är synd att jag inte tar mig den tiden. Vill egentligen inte tänka så, men tråkigt nog är tid en bristvara.

Dödskallar

Idag lutar jag mig tillbaka och läser. Låter väl bra och bekvämt på alla sätt. Det är bara det att jag läser "Min är Hämnden". Sinnena är på helspänn och pennan i beredskap. Nu gäller det att hitta alla tokerier och trådar som har lösa ändar.
Jag gillar att möta Emanuel, Sigrid och alla de andra igen. Nu har jag hållit mig borta från dem i mer än en vecka och jag saknar dem. Men jag önskade att jag kunde vara en aning mindre kritisk. Storyn är bra, den behöver bara filas till.

Skallar funna vid utgrävningar av Kronobäcks kloster. Lägg märke till de läkta skadorna.

Mycket av det som utspelar sig i "Min är Hämnden" kan verkligen ha inträffat. Somligt är till och med historiskt belagt. Det är den här typen av texter som jag gillar att jobba med. Att vistas i ett gränslandskap mellan verklighet och fiktion kittlar min fantasi och bär upp mina vingar. Här flyger jag gärna lite extra högt.
Vi är flera som läser texten och det är så spännande och intressant att ta del av de andras tankar och funderingar.
Några förslag till bokomslag håller också på att arbetas fram. Vi knyter ihop säcken och snart håller jag boken i min hand.

Visingsborgs Slott

Just nu sitter jag på flera stolar och har många bollar i luften. Frågan är vilket ryggstöd jag borde luta mig mot och vilken boll som ska fångas upp. De kära Holavedsbrudarna stökar runt och stör i vanlig ordning. Ibland vet jag vad de vill och ibland inte. Den fristående delen "Synden går i arv" har ännu inte hittat sin modell. Men den är bonusmaterial till sviten om kvinnorna som levde i skogsbygden mellan Småland och Östergötland.

Visingsborgs slott på Visingsö.

Flera av dessa kvinnor hade anledning att besöka fängelsehålorna på Visingsborgs slott. För oss som lever nu är det svårt att föreställa sig den känsla av vanmakt som de säkert kände. Straffen var hårda även för mindre förseelser. Kärlek utanför äktenskapets trygga hamn kunde innebära att de inblandade fick plikta med sina liv.

Var det genom den här porten de kom, Jon och Kerstin?

Domböckerna ger en bild av hur det kunde varit. Samtidigt som jag kan förstå deras rädsla för överheten ser jag också att de njöt av underhållningsvärdet av förhandlingarna vid tinget. Jag kan till och med ana att det emellanåt skapades intriger för att få ha en roll framför skranket. Den tidens nöje så att säga.

Kanske satt Lars Thoresson bakom det här gallret?

Lars Thoresson har funnits i verkliga livet. Så också hustrun Kerstin och brodern Jon, som faktiskt var länsman. Många som nåtts av lagens lång arm fick tillbringa kortare eller längre tid på Visingsborgs slott. Där satt de i fuktiga och mörka celler medan Brahe-ätten slog klackarna i taket några trappor upp.

Barnmorskan i Hope River

Barnmorskan i Hope River är en läsupplevelse. Patricia Harman har gått in i rollen som Patience Murphy och krupit in under hennes skinn på ett sätt som om de vore en och samma person. Boken är skriven i jagform och så skickligt gjord att den upplevs som en sann historia. Normalt sett brukar jag inte uppskatta böcker skrivna i första person. 

Här skildras vänskapen som växer fram mellan de människor som lever sina liv utmed Hope River. Många udda själar flätas samman, både på grund av omständigheter med också på grund av att de kommer att tycka om varandra. Trots att vi befinner oss på 1930-talet i West Virginia suddas gränserna mellan svarta och vita ut. Här och var sticker fördomarna fram, men i botten finns en varm mänsklighet som inte tar hänsyn till varken hudfärg eller social status.

Barnmorskan Patience möter kvinnor i deras mest utsatta position, under barnafödande. Patricia Harman beskriver förlossning efter förlossning med inlevelse och närvaro som är så stor att det som borde bli tjatigt blir spännande och intressant. Vid sidan om sitt arbete växer Patience som människa och bearbetar sitt eget liv. Barnmorskan i Hope River blir verklighet, läsaren gläds, gråter och kämpar tillsammans med Patience och Bitsy.

Boken har nyligen kommit på Historiska Media. Den finns också att köpa här eller här.

Nu flyter det på igen

 
Rader hämtade från "När manuset fastnar i en T-korsning", av författare Sofia Hallberg, bloggare på Litteraturmagazinet.


"Om du är osäker på vilken väg ditt manus ska ta, om du inte har någon magkänsla som visar vägen, om ditt hjärta inte längre pratar med dig så finns det som jag ser det tre alternativ:
1. Ställ frågor. Vad skulle hända xx om han tar det här beslutet?
Frågor är för övrigt ett fantastiskt sätt att gödsla kreativiteten. (Om du just nu sitter med skrivkramp är frågor bästa medicinen.)
2. Berätta dina val, utan att värdera dem, för några du litar på och be dem om råd.
3. Skriv båda alternativen! Om du visste hur många gånger många manus har skrivits om skulle du häpna. Kanske vet du först efteråt vilken berättelse som blev starkast?





Och om jag ska avsluta med ett generaliserande råd så är det att du ska fråga dig själv vad du vill uppnå med din historia. Håll dig till den röda tråden (som du ska ha rullat ut redan på första sidan) och utsätt dina karaktärer för ordentliga konflikter (inre eller yttre). Våga utmana både dina gestalter och dig själv!"

Precis så är det... dessa rader kommer att hjälpa mig vidare idag i mitt arbete med följetongen "Synden går i arv". Det märkliga är att det här är sådant som jag egentligen vet, men måste påminnas om gång på gång. 

Bokbloggsjerka vecka 20

Veckorna går så fort. Jag har mycket att läsa och ännu mer att skriva. Trädgården får sköta sig själv i år. Kanske blir det bäst så. Det vilda är vackert, eller hur?
Veckans fråga från Annika!
Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot förmodan inte gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan idag.
På väg till mig är "Det medeltida Stockholm", en arkeologisk guidebok av Elisabet Regner och utgiven på Historiska Media.

Jag längtar efter boken och jag längtar till Stockholm. Det ska bli så roligt att vandra runt med "nya" glasögon på näsan. Historia i alla dess former är mums för mig.
Sedan tänker jag inom de närmaste dagarna beställa Dan Browns senaste, "Inferno". Men jag lugnar mig lite.

Det finns en baktanke, eller två. Dan Browns böcker uppskattas av den andre bokslukaren i huset och med lite tur kanske han tar på sig den utgiften. Jag har också noterat att Mors Dag infaller inom en snar framtid. Ett hårt paket skulle passa mig utmärkt.

Bokbytardagen!

Idag är det den  dag då boken verkligen är i centrum. Byt en bok med någon! Själv skriver jag som bäst på följetongen "Synden går i Arv" och hinner därför inte leta upp någon att byta med. Kom då på att jag lever ihop med Snuttegubben, som är en stor läsare av böcker som jag inte läser. Han i sin tur läser sällan det jag läser. Eftersom han inte är hemma tänker jag arrangera ett byte med lästvång.

I hans hylla hittade jag "Den samvetslöse" av John Grisham. Har aldrig läst något av denna författare, men hört så mycket mer. Alltså hamnar den boken i min hög av det som ska läsas.
I utbyte får Snuttegubben "Arvet" av Tamara McKinley. Inte alls hans stil. Undrar vad han kommer att säga när han kommer hem.
Nu när jag undersökte saken närmare upptäckte jag att han inte har någon att läsa hög alls. Beror säkert på att han läser så mycket mer än vad jag gör i antalet timmar sett. Men jag skriver desto mer, oftast upp till 10 timmar om dagen. Dessutom är han mer rationell i sitt läsande. En bok åt gången är hans paroll.
Själv lägger jag gärna på hög i den tron att jag kommer att hinna... Snart!