fredag 25 juli 2014

Elwa Tuberg, vem är det?

Jan Arnald


Värmen till trots flödar min kreativitet. Till viss del har jag Jan Arnald, kanske mer känd som Arne Dahl, att tacka för detta. I en TV-intervju förklarade han att det verkligen är Arne Dahl som skriver kriminalromanerna, inte Jan Arnald. Likt en kameleont transformerar han sig när det är dags för blodiga mord och häftiga intriger.





Precis på samma sätt funderar jag på att byta skepnad när jag skriver "Sigridslegenden", som delvis bygger på Kjell Brobergs grundmanus till "Min är hämnden". Det är inte Ewa Klingberg som skriver, lika lite som det är Kjell Broberg.

Det är ett alias, en pseudonym som skulle kunna skapas av båda våra namn, såsom exempelvis Elwa Tuberg eller varför inte Ella Berg. Tanken är intressant och ger mig distans till manuset på ett sätt som jag tror gynnar skrivflödet. 


torsdag 24 juli 2014

Tävlingsdags hos bloggen Enligt O

Tävlingar där jag kan vinna presentkort att köpa böcker för har jag svårt att motstå. Så självklart vill jag vara med och tävla hos bloggen Enligt O som fyller fyra år. När dessutom presentkortet är knutet till min favoritbokhandel på nätet, Glansholms fick tävlingen ett extra skimmer över sig.
 


Om jag vinner ett presentkort på 100 kronor ska jag använda det som en extra bonus när jag köper "Vi" av David Nicholls som utkommer på svenska i november på förlaget Printz Publishing. David har tidigare skrivit "En dag", som blev en storsäljare i flera länder.

Printz Publishing bjuder för övrigt på en spännande bokhöst och de finns också på facebook.







Var med och tävla du också. Alla har vi samma chans.



onsdag 23 juli 2014

Torpa Stenhus kräver pigor med starka lårmuskler

Verkligheten överträffar ofta dikten. Jag behövde ta ett dopp i svensk senmedeltid och vad kunde då vara bättre än ett besök på Torpa Stenhus strax utanför Borås.




Tänka sig en tvättäkta medeltidsborg i de forna gränstrakterna mellan Danmark och Sverige, vars ägarlängd sammanfaller med släkttavlan.
Tänka sig sedan att jag redan för något år sedan bestämde mig för att länka Sigrids dotter Jord hit på något sätt.









Gissa om många bitar föll på plats medan jag traskade guiden i hälarna och försökte räkna trappstegen mellan de olika våningarna.

En av dessa trappor som löpte inuti den två meter tjocka muren hade varit dold och ur bruk i mer än 300 år när den åter öppnades i maj i år.
Trappstegen var hela tiden olika hög och olika breda. Och med höga menar jag höga! Trångt var det också.


Personligen fick jag en känsla av att trapporna var byggda på detta sätt i försvarssyfte precis som trapporna i många av våra kyrktorn. Här var det näst intill omöjligt att ta sig upp iklädd full stridsmundering. Skulle någon fiende mot förmodan lyckas med detta var det lätt att sticka ner honom vid trappans topp och därmed satt han som en propp i det smala trapphuset och hindrade fler fiender att komma samma väg.

Sedan var det då det här med spöken. Vår guide bedyrade att visst fanns det sådana. Jag drog lite på munnen, hade jag ens förväntat mig något annat.



På slottet råder fotograferingsförbud, men som den journalist jag ibland är, är sådana förbud till för att överträdas. Jag brukar alltid skryta om vilka duktiga fotografer jag omger mig med, eller hur?
Den här gången hade vi med oss ett x antal obrukbara bilder hem, samtliga tagna inne på Torpa Stenhus.
Förklara det, den som kan.




Jag tänker återvända, så det så!








måndag 21 juli 2014

Nöten doppar klövarna

Sent igår kväll lossnade det. Tänk att en sådan liten detalj som badande kor kunde få Emanuel mer tillgänglig. Utan förvarning började han både skratta och svära.

Fotograf Mickan Thor, Njutbart Blädder.

Och även Sigrid bekände färg och satte sin ädla näsa i vädret. Äntligen har de förstått vad jag menar när jag gastar POV, för tusan. Eller så är det jag som har förstått att de inte var bekanta med det engelska språket. Kanske inte helt lätt för en 1500-talsmänniska att anamma Point Of View.

söndag 20 juli 2014

Fortsätter att hålla mig undan

Ännu några underbara dagar i goda vänners sällskap. Då behöver jag minsann inte bry mig om den aviga Emanuel eller den trilskandes Sigrid. Bara njuta, prata, dricka vin och äta gott.

Men idag är en ny dag och det enda som stör är surret från grannens gräsklippare. Inte mycket att skylla på. Fast i morgon då ni dyker kanske svåger och svägerska upp. Hoppas, hoppas!

Nej, det här är inte bra alls. Har koll på några kollegor, Maria, Catharina och Åsa - de skriver minsann och skyller inte på någonting. Så kommer de säkert snart att ha sina manus färdiga för efterarbete och "slagsmål" med lektörer och korrekturare. Medan jag sitter här med en munk som vägrar berätta och en skeppare som ler i mjugg.

På dem igen ... jag tror de andas!


torsdag 17 juli 2014

En form av sommartorka

Sommaren är skön och alldeles lagom varm och ibland är det alldeles lagom blött. Så tycker jag.

Men när det gäller skrivandet upplever jag sommartorka. Jag får inte riktigt till det. Karaktärerna i "Min är hämnden" jäklas med mig. De tiger allt som oftast eller rynkar missnöjt på sina näsor. Emanuel vill inte växa upp och Sigrid vill vara snällare än vad hon är.



Jag gör mitt bästa för att ta över rodret, men då är Orm där och påstår att skeppet är hans. Han vill inte ens visa mig hur båten ser ut.
Än mindre tänker han avslöja vem han är och var han kommer ifrån.








Johannitermunken Olov är lite tvär för att jag kommit hans stora hemlighet på spåren. Kanske blir jag tvungen att svära på bibeln att inget berätta.

Helt klart är jag i behov av en tändande gnista för att få till det där fyrverkeriet som jag ser framför mig. Först verkade det som om lördagens besök hade banat vägen för mig. Men vips så kom något emellan och sedan var jag tillbaka på ruta ett igen.

måndag 14 juli 2014

Det medeltida Västergötland av Claes Theliander

Historisk gladfakta är som godis för mig. Serien Det medeltida ... utgiven av Historiska Media är något av det bästa jag läst i denna genre.

Den här sommaren gottar jag mig tillsammans med "Det medeltida Västergötland". Författaren och arkeologen Claes Theliander guidar mig genom det västgötska landskapet med säker hand. Boken omfattar även Dalsland. Det är ett mer naturligt val än vad som kan tyckas vid första anblicken. Den gamla Västgötalagen från 1200-talets slut täckte även Dalsland, en bit upp i Värmland och dessutom en krok in i Småland.


Här finns så mycket att upptäcka. Och framför allt hittar jag spännande information om många av de gamla kyrkorna som är svår att finna på annat håll.

Helt nytt för mig var klostret i Ramundeboda i det otillgängliga Tiveden. Hit kommer jag att styra kosan denna sommar och jag kommer också helt säkert titta lite närmare på Bogesund (Ulricehamn), vilket kommer väl till pass när det är dags för mig att skriva vidare på del två i Sigridslegenden.

Språket är enkelt och lättillgängligt. Jag gillar texter som flyter på trots att innehållet är faktaspäckat. Och jag gillar det danska formatet.

"Det medeltida Västergötland" är ett självklart resesällskap för den historiskt intresserade. Dessutom tror jag att den som inte tidigare har fångats av vår historia kommer att göra det med denna bok i sin hand.