måndag 28 januari 2013

Svartfåglarna pockar på

Då är jag framme vid den vecka som jag skjutit framför mig i många år. Det är nu den ska slutföras, boken om Anna som får kontakt med en tid några hundra år före hennes egen. Anna har fullt sjå med att förstå sig själv och sin omgivning på gränsen till vuxenvärlden, då hon också får axla Ulrika Jansdotters problem.

Grekaberget i Mosserydssjön.

Här, precis nedanför Grekaberget tvingas Anna att berätta för Oscar om sina märkliga upplevelser. Kommer Oscar att tro henne? Tror Anna på sig själv? Frågor som jag fortfarande brottas med. Inte så mycket hur de ska besvaras, som hur de ska beskrivas för att vara trovärdiga och för verka naturliga tillsammans med Anna och Oscar.

Hus i byn Rödjan från 1800-talet.

Detta hus har legat i byn Rödjan. Den riktiga Ulrika Jansdotter kan ha bott i just det här huset eller ett som funnits på samma plats. Säkra kan vi inte vara, men nästan. Huset finns inte kvar idag, men jag hann få se det innan det jämnades med marken. Ulrika känns väldigt närvarande för mig när jag rör mig på vägarna i Lommaryd och Vireda socknar i norra Småland.
Och för den som undrar - ja, Ulrika hör hemma bland Holavedsbrudarna, men hon tillhör en sidogren.

tisdag 22 januari 2013

Horan i häktet

Ulrika Jansdotter, en av huvudpersonerna i "Där svartfåglarna dansar", har begått ett brott. Inte vilket brott som helst, hon har låtit kärleken ta överhand och sopat sitt förstånd under mattan. Att som ung kvinna under 1800-talets första hälft falla för frestelsen att prova på älskogens sötma låter sig inte göras ostraffat.

Kan det ligga ett barn begravt utanför denna mur?

Januari månad 1822 i Lommaryds socken
Väggarna dröp av fukt. Över jordgolvet förflyttade sig en fet råtta makligt. Ulrika låg ihopkurad på den smala träbritsen. Hennes kropp värkte och magen kurrade. Varje morgon fick hon en bit bröd och ett stop med vatten. På kvällen serverades en blaskig soppa. Det var allt. I en hel vecka hade hon suttit här och väntat på att bli rannsakad.

Det var tid för vintertinget i Hullaryd. En tillställning som fick alla att gå man ur huse. Tinget lockade fler människor än Mickelsmässmarknaden.

Någon hade skvallrat på henne. Den närmsta tiden efter barnets födelse hade ingenting hänt. Bengt och Anna Maria hade på nåder tagit tillbaka sin piga. Kanske mest för att hon i lönndom fungerade som amma åt Nils. Ulrika hade gott om mjölk och den rosenkindade babyn var konstant hungrig. Utåt sett var hon den samma men under ytan vilade en sorgsenhet, som hon hade svårt att tygla. Värst var det under nattens mörka timmar. I drömmens värld kom lilla Katharina till henne. Natt efter natt svor Ulrika sin ed. Hon lovade vid jungfru Maria alla mödrars helgon att hon skulle ge sin dotter en hederlig begravning.

Var det här Ulrika satt i väntan på rättegång?

Nå, hur kommer det att gå för Ulrika? Kommer Anna att kunna sträcka ut en hjälpande hand från 2000-talet?  i böckernas värld är allting möjligt och jag är kreatören även om både Ulrika och Anna från och till går sina egna vägar. Då svingar jag mitt lasso och halar in dem igen. Under redigeringen som pågår som bäst försöker jag ha strama tyglar, men ibland tillför deras utflykter en ny dimension till handlingen.


 

torsdag 17 januari 2013

Romance på hög nivå

En nygammal genre på uppgång... Romance kommer starkt... Efterfrågan är enorm... Människan är en romantisk varelse och vi behöver feelgood-litteratur. Men hur bör romance definieras? Kan man skriva romance för alla åldrar? Kan man blanda genrer, kan humor och romance bli en bra cocktail?
Hittade den här bilden som cirkulerar på Facebook. Dirty Dancing är riktig romantik för mig.

Här vibrerar det...
Att kunna skriva så att luften dallrar utan att beskriva detaljerade sexscener, hur lär jag mig det? Fler häftiga exempel är "Borta med vinden" och storslagna "Doctor Zjivago". Så skulle jag vilja få till det.

Ett tyst språk...
Har tankar på att träna upp detta. För det måste handla om teknik. Träning ger färdighet. Kanske ska jag titta mig igenom ett antal klassiker från filmens värld och vrålläsa Jane Austen.


Och det finns mycket mer där - dramatik, spänning och romance går hand i hand. Vad sägs om "Pearl Harbour"? Nord och Syd? Gamla trista "Gårdarna runt sjön". Tror att jag ska testa med att lägga på ett romantiskt inslag i ungdomsboken "Där svartfåglarna dansar". Där får jag möjlighet att botanisera både i nutid och i dåtid.
Inspirerad... till attack!

tisdag 15 januari 2013

Kulla Gulla i vår tid

Författaren Märtha Sandwall Bergström skrev 1945 - 1951 de tolv böckerna om Kulla-Gulla. I ärlighetens namn tror jag inte att jag läst en enda av dem. Små snälla flickor som det var synd om var ute redan när jag kom till bokslukaråldern.
Märtha växte upp i Nävelsjö i Småland och det var också där som handlingen i böckerna utspelade sig. Redan på den tiden då det begav sig tyckte kritikerna att Kulla-Gulla var alltför söt och helgonlik. Inte desto mindre gjorde hon succé bland de unga läsarna.

Efter Kulla-Gulla, Polyanna och Anne på Grönkulla kom Cherry Ames, Kitty, Tvillingdetektiverna, pojkflickan Georg i Fem-böckerna och så Lotta förstås. Jag läste allt jag kom över. Och sedan blev det Angelique, minns inte riktigt hur hon stavade sitt namn. Men jösses där kan till och med "Femtio nyanser av honom" slänga sig i väggen.
Någon förläggare har nyligen sagt att det gäller att hitta sin egen ton, sitt eget språk. Kan man dessutom finna och damma av en genre som till synes är utdöd kan man bli sin egen lyckas smed. Nu har jag väl svårt att tro att Kulla-Gulla typen skulle kunna tända några nya stjärnor på himlen, men visst kikar jag lite i backspegeln nu när jag är framme vid slutfinishen av "Mormors Ring". Lite titeländringar har det också blivit. Den första boken av tre planerade heter "Där svartfåglarna dansar", del två "Det onda ögat" och del tre "Skriet från det förgångna". Namnet på serien är numera "Mormors Ring".
Det är alltså detta projekt som pågått under jul- och nyårshelgerna. Och pågår fortfarande fram tills dess att det är time för "Min är hämnden"

onsdag 9 januari 2013

Jag har en plan

En del av mig är mycket strukturerad och vill ha ordning på minsta detalj. Jag kan bli fruktansvärt frustrerad över att barnbarnen slänger sina ytterkläder på golvet. Men samtidigt finns en bohemisk sida hos mig som älskar det lössläppta livet utan kalender och klocka. Framför allt det där med klocka. Har inte burit armbandsur på över tio år. Men jag äger några stycken omoderna reliker. Nåja, klockor finns det omkring oss vart vi än vänder oss, till och med i telefonen. Och jag brukar sällan missa.

Här har tiden gått långsamt.
För att då få ordning på 2013 har jag idag gjort en plan. Den sträcker sig från nu och fram till och med september. Månad för månad har jag benat upp vad som ska göras och i vilken ordning. Men jag är medveten om att saker och ting kan ta längre tid än beräknat. Medan annat faktiskt kan gå fortare. Jag tycker att det känns skönt, nu har jag något att hålla fast vid när jag tenderar att fladdra iväg och bli bohemisk. Varför tar då planen slut efter september? Det är min buffert och skulle det inte finnas något att fylla resten av året med så tar jag helt enkelt semester.

söndag 6 januari 2013

I de finare salongerna

Mitt jobb är spännande. Jag hamnar i de mest oväntade miljöer och får träffa människor som är intressanta och som väcker nyfikenhet. Just nu tycker jag helt klart att jag passar väldigt bra bland gods och stora gårdar. Under helgen har jag tillbringat många timmar bland kristallkronor och putsat silver.

En guldram är inte fy skam.
Tillsammans med fotograf Hanna Åhman har jag försökt skapa en rättvis bild åt ett framväxande paradis. En gång i tiden var detta en gård vars ägare valde att fortsätta sitt liv i Amerika. Sedan blev fastigheten en fristad för mer eller mindre tokiga män. En annan period var här flyktingförläggning och nu svingar Bettina sitt trollspö och förvandlar sovsalarna till gigantiska salonger med slottskaraktär.

Och här skimrar en tydlig guldkant på vardagen.
Jag känner mig hemma bland biljardbord, flyglar och stuckaturer. Det är en sådan kontrast till mitt hem. Men i längden skulle jag kanske inte trivas. Det kan bli för mycket av det goda. Även om jag älskar det.

Så här rörigt kan det se ut precis utanför det område som för stunden fångar fotografens intresse.
Det är kul att vara så att säga bakom kulisserna. Att jobba med reportage av det här slaget är en häftig motsats till min författartillvaro. Något som jag definitivt behöver, men inte skulle vilja uppleva varje dag. Kanske blir jag ändå godsägare en vacker dag. Om inte i detta livet så i nästa.