söndag 24 mars 2019

Begravningsbyrån Tranan!

Hur kommer det sig att begravningsbyrån Tranan heter så? Har det något med Tranås att göra? Ja, det har det faktiskt.


"Tranan, som får sig ålagd samma uppgift att sörja för de sinas trygghet, tar en sten i ena foten, vilken, om hon skulle slumra till, faller ur greppet och genast väcker henne. Där hon sålunda står i vapnet med en sten i ena fotens klor är hon vaksamhetens och förutseendets sinnebild. Och berget hon står på är av granit – tranås-traktens berömda röda granit, varpå en stor del av bygden vilar.


Slutligen anse våra främsta ortsnamnsforskare, att Tranåsnamnet uppkommit just av fågelnamnet trana och de för bygden i geologiskt hänseende intressanta och för bygden landskapliga karaktär utmärkande åsbildningarna." Thure Filén, 1933.


Håll med om att begravningsbyrån aldrig skulle kunna heta något annat än Tranan? 


För den som är intresserad finns här mer information om staden Tranås och dess historia.

onsdag 6 mars 2019

Där rosor faktiskt dör!

Inget är som väntans tider. Nu äntligen är den på gång, Där rosor faktiskt dör. Den 13 mars kan du ladda ner den från någon av streamingtjänsterna. Eller köpa den som fysisk bok.


Huvudkaraktären Sandra, en kvinna 40+ ska fira sin mosters 70-årsdag. Sandra har sett en död människa en enda gång tidigare och hon har knappt varit innanför dörren på en begravningsbyrå. 
Här inne på badhotellet i Tranås beseglas Sandras öde och historien tar sin början. Förutom moster
Majken så möter vi Sören, som kör begravningsbilen och Angelika, som har vissa likheter med Magica de Hex i Kalle Ankas universum. Vi möter den frilansande begravningsentreprenören Christoffer och den tatuerade nattportiern Mikael.

  


Del två, Blott en begravning är på väg till tryck och i pipelinen ligger Nu stormar det i dalens famn och I denna underbara villervalla på vänt. I sommar finns alla fyra delarna tillgängliga både som ljud- och fysiska böcker.



måndag 18 februari 2019

Kaffe och wienerbröd

Nu är det inte många dagar kvar ... För nästa vecka är årets nionde och då ... händer det! Där rosor faktiskt dör släpps som ljudbok. Det är med blandade känslor som jag ser fram emot att Sandra, Majken, Angelika, Christoffer och de andra på begravningsbyrån Tranan ska möta läsarna.

Hur kommer det att gå? Har jag gett dem för lösa tyglar? Ibland har de uppfört sig värre än Piff och Puff på julafton i sin iver att få berätta. Jag har fångat upp dem och backat bandet men det är inte alltid som det har hjälpt. Rätt som det var tappade de sikte mot mål och sprang åt var sitt håll utan att tänka sig det minsta för.

Till slut tröttnade jag på Sandra och lät henne löpa. Men hur det gick får ni veta först i fjärde delen som kommer i sommar. Innan dess händer andra saker, bland annat en urna på vift, Patrick Domino som ska i jorden och den döda Ella som inte lämnar Sandra ifred. Kaffet flödar och de kladdiga wienerbröden sätter sina spår både här och där.

Nåja, underhållna kommer ni att bli. Jag lovar!

onsdag 13 februari 2019

Måste bara spy lite galla

Alltså, hur mycket skit finns det att titta på ... Jaja ... jag vet ... Jag behöver inte titta. Vi har mängder med kanaler och ett utbud som borde få vem som helst att skratta av lycka. Men jag är ledsen alla fru och herr tv-chefer, det är sällan jag hittar något sevärt.

Jag tycker inte om matlagningsprogram, vare sig korta snuttar med veckans tips eller någon form av stressig tävling. Galor, nej tack ... de har överlevt sig själva. Sport ja, vid enstaka tillfällen där Sverige kan ta medalj i VM eller OS. Vräkning pågår, kronofogden knackar på och SOS alarm ... hur kan vi njuta och koppla av till andras olycka?

Tack och lov så har jag böcker att skriva.


torsdag 7 februari 2019

Svett och eufori

Just nu är jag inne i en period där jag möter många läsare och det är så roligt. Jag blir lätt euforisk av alla positiva och glada tillrop. Men också orolig för att jag inte ska kunna leverera det de förväntar sig.

Efter tre mycket väl mottagna delar i Huskvarnasviten undrar jag om jag ska kunna fortsätta att spänna bågen och överraska mig själv och mina läsare. Men det är säkert bra att känna en viss nervositet. Åtminstone så brukar jag leverera bättre då.
Men innan det blir dags för Sprucket läder och svikna löften ska serien om begravningsbyrån Tranan se dagens ljus. Både som ljud- och fysisk bok.

Inläsning av första delen Där rosor faktiskt dör pågår för fullt och läser gör Rachel Mohlin. Utgivning av ljudboken beräknas till vecka 9. Jag blir lätt svettig vid bara tanken.

söndag 3 februari 2019

SJ, SJ gamle vän ...

... tänk att det ska vara så bökigt att ta sig till Malmö. Förr sa vi alltid att det var bäst att ta tåget när snön föll ... och lämna bilen hemma.

Tiderna förändras och vi med dem. Nåja, om en timme bör jag vara iväg och sedan är det bara att hålla tummarna att jag kommer fram innan kursdeltagarna har bänkat sig.

Hur som helst blir det en kort visit för i morgon förmiddag är jag på väg hem igen och i veckan väntar nya äventyr.


onsdag 30 januari 2019

Du har inte förstått någonting ...

Berättelsen om Sandra, den ofrivilliga kontorschefen på begravningsbyrån Tranan har nu kommit så långt att det är dags för mig att skriva slutkapitlen i del fyra.

Tro inte att jag snart är färdig för det. Jag har mycket kvar, men just nu på morgonen såg jag målet klart och tydligt och då måste det komma på pränt. Redan sent igår kväll ramlade flera detaljer på plats. Självklarheter som jag inte förstått tidigare, saker som mina karaktärer försökt att berätta.

Som vanligt har jag inte lyssnat utan skjutit deras röster åt sidan medan jag envist fortsatt på mitt spår. Det brukar gå bra tills jag när en gräns och den gränsen nådde jag igår. Då ställer de sig mangrant upp och skriker. Högst vrålade Majken. "Du har ju inte förstått någonting", skrek hon medan jag satte händerna för öronen.

Till slut förstod och då såg jag också målsnöret. Nu vet jag hur det går och snart får ni veta också. Den som väntar på något gott ...


söndag 27 januari 2019

Ewa K läser ...

... ja, det gör jag. Allt möjligt, men att påstå att jag är allätare är ljug. Det finns en genre som jag brukar undvika och det är den sortens litteratur som jag kallar "tycka synd om böcker".

Jag läser för att bli underhållen och jag kan för mitt liv inte underhållas av andras olycka, vare sig det handlar om sjukdom, psykisk ohälsa, fysiska skador eller andra tråkigheter.
Som alltid finns det undantaget som bekräftar regeln.

Under en tid har jag följt Annika Teasler på Instagram och härom veckan sprang jag på hennes "Ända in i märgen" på en av mina loppisrundor. Boken fick följa med hem och jag började läsa. Efter bara några sidor var jag fast ... Annika trollband mig och hon underhöll mig. Hennes vardagliga språk och hennes distans till det som skulle kunna knäckt henne strålar.

Jag gillar överraskningar och den jag fick av Annika satt som en smäck. Till dig som ännu inte läst "Ända in märgen" säger jag bara: Det är dags nu!

torsdag 24 januari 2019

Titelsjuka igen

Så länge inget har gått till tryck finns utrymme för förändring. Att leka med orden är ett sant nöje och efter en ännu en svängom har titeln till del fyra om begravningsbyrån Tranan fått en ny knorr.








I denna ljuva villervalla blev det till slut.
Älskar verkligen omslagen i den här serien.

Som vanligt är det duktiga Emma Graves som är kreatören.










Jag längtar efter att hålla dessa praliner i min hand. Men jag får ge mig till tåls. Vecka 11 släpps första delen Där rosor faktiskt dör, både som fysisk bok och ljud.

söndag 13 januari 2019

Titelsjuka

Det här med titlar är inte helt lätt. Tillsammans med min redaktör har jag stött och blött frågan om vad de olika delarna i serien om begravningsbyrån Tranan ska heta.Efter det att alla inblandade parter har stött och blött, gett och tagit har vi kommit fram till följande:


  • Där rosor faktiskt dör
  • Blott en begravning
  • Nu stormar det i dalens famn
  • I denna ljuva brytningstid

Glöm allt annat ni hört eller sett!

Första delen Där rosor faktiskt dör går snart till tryck och inläsning. Vecka 11 är det planerat att den ska finnas både som ljudbok och i fysisk form. Själv redigerar jag del två samtidigt som redaktör Åsa läser råmanuset till del tre.

Kan verka stökigt, men det funkar fint eftersom det är fyra delar som handlingsmässigt löper direkt efter varandra i tid, med samma karaktärer och samman huvudspår.

söndag 6 januari 2019

I denna mörka vintertid ...

... är titeln på min tredje feelgoodroman i serien Begravningsbyrån Tranan. Känns passande att skriva nu. Inte alls svårt att få till den rätta stämningen och de vintriga miljöerna. Jag behöver bara titta ut genom fönstret. Nåja, så mycket snö har vi inte, men mörkt är det.

Det där med deadline. Jag förstår inte vad som händer. För en vecka sedan var jag nästan klar med råmanuset och nu har jag slängt sju kapitel i papperskorgen. Varför då? Jo, mina karaktärer började krångla. De påstod att de inte fick utvecklas i fred. Ja, ni hör ju. Mina fantasifoster tar ton. Det värsta är att jag måste lyssna. Annars blir det ingen bra bok. Jag vet ju ... det här händer nästan varje gång. Och alltid vid målgång.

Tänker att jag skulle kunna be min redaktör om fejkade tidsplaner där bara hon vet vad som verkligen gäller. Fast så lättlurade är nog inte Sandra, Majken, Christoffer & Co.

Så nu kör jag igen. Nästan fjortontusen ord ska fram och det helst igår.

onsdag 2 januari 2019

Bakom kulisserna

Nytt år och nya tag. Nya blanka blad att fylla. Vet ni ... för så där 20 år sedan blev jag spådd. Inget jag brukar roa mig med att göra men lite spännande var det allt. Kvinnan kallade sig inte spådam. Jag tror att hon mer såg sig själv som ett medium.

Det var tre saker som jag tog fasta på som den här kvinnan sa. Det första var att hon envisades med att jag bodde vid vatten, vilket jag inte gjorde då om man inte räknade vattenpölen som bildades utanför dörren varje gång det regnade.
Bara ett halvår senare flyttade jag in huset där jag fortfarande bor kvar. På tomten finns en stor damm, så stor att det går att bada i den. I tomtgränsen porlar en bäck och på andra sidan vägen finns sjön där vår roddbåt guppar i vattenbrynet.

Det andra hon nämnde var att jag hade en massa katter som sprang runt mina ben. Jag minns att jag skrattade åt henne för jag hade en katt. Några år senare födde jag upp Maine cooner och satt som ordförande i en av på den tiden Sveriges mest aktiva kattklubbar.

Sist men inte minst nämnde kvinnan en bok med blanka blad. Blad som hon påstod att jag skulle komma att fylla med mitt livsverk.

Så här efteråt har jag tänkt att det märkliga var att den här kvinnan aldrig träffat mig innan, inte heller var jag bekant med de andra som befann sig på platsen. Ändå träffade hon så rätt. Jag hade vid det här tillfället heller inga uttalade planer på att varken flytta, föda upp katter eller skriva.

Såg hon min framtid? Eller formade jag den omedvetet utifrån det hon sagt? Vad tror ni?