måndag 30 september 2019

Det var en gång en blogg ...

... där jag lovade att mina läsare skulle få följa min skrivarvardag. Jag inser att jag bryter det löftet om och om igen.
Nu har en och en halv månad passerat utan att jag gett ett enda ljud ifrån mig ... här på bloggen alltså. Istället händer det desto mer på Instagram. Sanningen är att det är så mycket lättare att uppdatera där ... och att jag då delar med mig av ögonblicken.
Bloggen har fortfarande många läsare och jag kommer att göra inlägg men för den som är nyfiken på vad jag har för mig här och nu hänvisar jag till Instagram och i viss mån till Facebook.
Med dessa rader önskar jag er alla en trevlig höst och så ses vi både på sociala medier och ute i verkligheten.

måndag 12 augusti 2019

Feelgoodfestivalen 2019

Så var den över för den här gången, Feelgoodfestivalen i Mariefred. Jag har berättat om mitt författarskap, om att skildra sorg i en genre där det mörka inte anses vara helt okej att skriva om. Och jag har delat med mig av mina bästa skrivtips i en skrivarskola. Samt pratat med författarkollegor och minglat bland massor av underbara läsare. Stort tack för att ni finns och sätter guldkant på min tillvaro.

Hela helgen har verkligen gått i slottens tecken. Först en natt på Södertuna slott med anor från 1300-talet för att dagen därpå möta läsarna i det gamla Vasaslottet Gripsholm. Den kvällen kröp jag ner under ett dunigt bolster på det häftiga godset Öster Malma. Söndagen avslutade jag ståndsmässigt med lunch på Nynäs slott i närheten av Nyköping.

Naturligtvis passade jag även på att besöka Nyköpings Hus när jag ändå hade vägarna förbi. Jag blev inte särskilt förvånad när Sissela från Stenhuggarens dotter skymtade förbi i ögonvrån. Att vara författare äger.

onsdag 7 augusti 2019

I denna ljuva villervalla

Så har den då kommit, fjärde och sista delen i serien om begravningsbyrån Tranan. Det var ett tag sedan jag satte punkt och knöt ihop säcken, men riktigt färdig är jag först när resultatet av mina ansträngningar når läsarna.

De första recensionerna har ramlat in. Sandra och hennes vänner har löpt linan ut med bravur. Och på lördag är det dags för Feelgoodfestivalen i Mariefred. Jag ser verkligen fram mot årets festival. Biljetterna har varit slutsålda sedan länge och vädergudarna kommer säkert att vara på gott humör, fattas bara.

För er som inte är där kommer jag att uppdatera sociala medier under hela dagen. Välkommen att hänga med mig på Facebook och Instagram.


måndag 22 juli 2019

Möten människor emellan

Kan inte låta bli att le lite grann över mitt ämnesval i föregående inlägg samtidigt som jag konstaterar att jag inte bloggat på en hel månad. Tiden har runnit som sand mellan mina fingrar, men jag har njutit och levt i nuet på ett sätt som jag inte alltid brukar göra.

Idag blev jag bjuden på fika och inte vilken fika som helst. Rogberga hembygdsgård ligger utmed gamla vägen mellan Jönköping och Nässjö, närmare bestämt strax väster om Tenhult. Ett mysigt ställe där det serveras gott kaffe och hembakat i en fantastisk miljö.

Damen som bjöd mig hade en speciell anledning ... Hon är en av de varmhjärtade och entusiastiska själar som driver detta sommarkafé. Och hon har köpt och läst mina böcker. Nu hade hon en kasse full som hon gärna ville ha signerade.

Jag älskar dessa möten med mina läsare. Det är deras förväntan och glädje som sporrar mig att skriva vidare. När de vill veta vad som händer på Vättergatan 4 i Huskvarna eller hur det går för Sandra på begravningsbyrån Tranan i Tranås. Då måste jag fortsätta att berätta ... Inte kan jag säga nej när både läsarna och karaktärerna pockar på.

tisdag 25 juni 2019

Mitt förhållande till tid

Så länge jag kan minnas har tiden gäckat mig. Eller jag har låtit mig vilseföras. Lyssnade på ett teveinslag där Bodil Jönsson intervjuades härom morgonen. För många år sedan läste jag hennes Tio tankar om tid och blev imponerad över hennes avslappnade attityd till sekunderna som tickade iväg. Det var då jag lärde mig och tog till mig begreppet ställtid.

I en avlägsen forntid beundrade jag människor med fulla agendor. Det var en av mina största drömmar att se hur jag fyllde dag efter dag med viktiga möten och göromål. Som många av er vet är det farligt att önska sig saker. Risken finns att önskningarna går i uppfyllelse. Så var det för mig. Sida upp och sida ner. Jag fick använda överstrykningspennor och vanliga färgpennor för att hålla isär alla mina åtaganden. Hemskt! Tack och lov förstod jag att det inte var friskt och kunde lösgöra mig från oket innan det var försent.

Nu har Bodil kommit med en ny bok, Gott om tid. I intervjun säger hon att det alltid kommer ny tid till oss. Så underbart det låter och jag vet att hon har rätt. Tidsbrist är ett hjärnspöke uppfunnit av oss västerlänningar.

Så i morgon åker jag på roadtrip ... för hela tiden droppar det in nya sekunder för mig att använda ...

torsdag 20 juni 2019

Så har det då hänt igen!

Jag förstår inte varför det blir på detta viset ... Det är liksom inte första gången en karaktär sätter sig på tvären och vill berätta en helt annan historia än den jag har bestämt.

Lydia, huvudkaraktären i den historiska delen av Sprucket läder och svikna löften, har bytt namn tre gånger. Och idag, bara veckor från deadline skriver hon om sin historia. Jag hade bara tänkt att kolla utbudet i Länsmuseets butik i Jönköping medan min man uträttade ett ärende som inte intresserade mig. Det borde jag inte gjort ... eller så var det just det som kommer att lyfta Sprucket läder till en annan nivå. Lydia visade mig vägen, så nu har jag "bara" att följa den.

Samma sak hände med Lånat silver och krossat glas och det gjorde inte den boken sämre precis. Då drog jag till Huseby söder om Växjö och gjorde Mathilda till hovfotograf fjorton dagar före deadline. Så jag backar inte utan antar än en gång utmaningen från en av mina karaktärer.

Glad Midsommar!

torsdag 13 juni 2019

Nu stormar det ...

Hårda vindar drar in från norr över Tranås och Sandra får fälla upp kragen för att skydda sig från stormar av skilda slag. Mer en än gång längtar hon hem till Västerås och lugnet där.

Nu är den här! Tredje delen i serien om begravningsbyrån Tranan. Nu stormar det i dalens famn finns både som ljudbok och i fysisk form.

Samtidigt som den fjärde delen, I denna ljuva villervalla fingranskas av duktiga korrekturläsare jobbar jag vidare med Sprucket läder och svikna löften.

Idag funderar jag på om inte Sandra i Tranås och Lollo i Huskvarna skulle kunna bli riktigt goda vänner. Fast jag har svårt att föreställa mig Lars och Christoffer njuta av en kall öl tillsammans. Eller vad skulle hända om prästen Brian får en tjänst i Tranås pastorat? Skulle kunna bli en så kallad crossover som tidsmässigt ligger efter både Huskvarnasviten och Tranåsserien. Men det är bara en flyktig tanke ... sådana har jag många.

måndag 20 maj 2019

Sprucket läder och svikna löften

Jag måste bara få visa ... Det fina omslaget till fjärde delen i Huskvarnasviten, Sprucket läder och svikna löften. Som vanligt är det duktiga Emma Graves som är kreatören.

För mig är utanpåverket viktigt. Det är alltid omslaget som fångar mitt öga när jag går utmed hyllraderna i bokhandeln eller när jag kollar nyheter hos nätbokhandlarna.

När jag själv är författaren sporras jag av omslaget. Så därför är jag tacksam för att få det tidigt i processen.

Visst är fenorna på Cadillacen häftiga? Färgen för tankarna till Elvis Presley. Men just den här årsmodellen hade han inte, vilket huvudkaraktären Lollo inte är sen med att påpeka.


söndag 12 maj 2019

Charlotta!

Idag är ingen vanlig dag ... Nej, idag har vi Charlottor namnsdag. Min mormors mormor, min mormor, min mamma, jag själv, min dotter och mitt barnbarn. Ett pärlband av kvinnor som stolt för namnet vidare.

Alla har vi våra rötter i Holaveden, alla härstammar vi från Kerstin Svensdotter som föddes i byn Hult i Adelöv socken.

Märkligt att så många tankar leder mig till just den trakten just nu ... Är det någon som vill säga mig något? Borde jag lyssna lite bättre? Eller är jag bara på rymmen från manus?

Vad det än handlar om så måste jag kavla upp ärmarna och redigera vidare i manuset till I denna ljuva villervalla som är fjärde delen i serien om begravningsbyrån Tranan.

torsdag 2 maj 2019

Ett eko från förr

Igår rymde jag från redigeringen och hälsade på mina förfäder i Adelöv. Det är något visst med att komma till det område som en gång var känt som Holaveden. Mina minnen vet definitivt att jag befinner mig på hemmaplan.

Det händer något i min själ som inte går att förklara. Alla sinnen öppnas samtidigt som lugnet breder ut sig. Och jag lägger märke till den osynliga väven som binder mig samman med Kerstin Svensdotter som föddes på gården Hult i Adelöv socken någon gång i slutet av 1660-talet och som sedan kom att bli mora i Humlefall.

Hennes far Sven Persson var nämndeman och lönnkrögare. Allt i ett. Och har en minnessten på kyrkogården i Adelöv som heter duga. Vem vet, snart kan det vara dags att berätta Kerstins historia. Jag hörde hennes röst eka över nejden och jag tror att jag svarade henne.

onsdag 24 april 2019

Banan är sopad och spelet kan börja

Igår kväll satte jag punkt för den här säsongens framträdanden. Det har varit en hektisk tid då jag samtidigt avslutat de fyra böckerna om begravningsbyrån Tranan. Om jag nu ska vara riktigt ärlig så har jag fortfarande kvar redigering av del fyra. Men för tillfället ligger bollen hos redaktör Åsa, så jag passar på att titta på det påbörjade manuset till Sprucket läder och svikna löften.

Det är alltså dags för en ny bok i Huskvarnasviten. Jag tycker att det ska bli så kul att träffa mina karaktärer på Vättergatan igen. I den här delen ska Lollo få berätta sin historia. Anders har lämnat henne och hon känner sig ganska vilsen i singellivet.

I den historiska delen ska Arabella få komma till tals. Eller Bella som hon föredrar att kallas. Hon lever sitt liv i skuggan av Sveriges första kvinnliga journalist, Wendela Hebbe som också är Lars Johan Hiertas älskarinna.


lördag 13 april 2019

Blott en begravning ...

... andra delen i serien om begravningsbyrån Tranan releasas hos streamingtjänsterna den 16 april och strax därefter som fysisk bok.
Sandra är kvar på Tranan och brottas med vardagens problem samt en moster som uppträder allt märkligare. Och vart har Christoffer tagit vägen? På Tranan är det inget som går sin gilla gång ...

Trean, Nu stormar det i dalens famn (släpps 10 juni) har nått fram till korrekturläsaren och själv redigerar jag för fullt del fyra, I denna ljuva villervalla (släpps 12 augusti). Redan nu märker jag att det är svårt att säga hej då till Sandra, Christoffer, Angelika, Majken och Sören. Så vem vet jag kanske inte släpper taget om dem riktigt än.

söndag 31 mars 2019

April, april din dumma sill

Några futtiga timmar återstår av månaden mars. Klockan är omställd, förhoppningsvis för sista gången. Och imorgon kommer jag att bli lurad om och om igen. April, april din dumma sill ...

Varifrån kommer denna tokiga sed? I Sverige har vi tydligen narrats ända sedan 1600-talet.
Själv minns jag en första april i början av 1960-talet. Jag var på besök hos min mormor och morfar som hade en väldigt fin tv i mörkt ädelträ och med luckor som gick att stänga om rutan. Kvällens nyhetssändning inleddes med att det numera gick att se färg-tv i vårt land. Allt som behövdes var en nylonstrumpa. Mormor var inte sen att hoppa upp ur soffan och hämta ett sprillans nytt par i byrålådan. Döm om vår stora besvikelse när hon höll upp strumpan och inget hände.

Nordiska museet har mer att berätta om vårt skämtlynne kopplat till den första april.

Vad som däremot inte är ett aprilskämt är att del två om begravningsbyrån Tranan, Blott en begravning släpps hos streamingtjänstföretagen den 16 april.

söndag 24 mars 2019

Begravningsbyrån Tranan!

Hur kommer det sig att begravningsbyrån Tranan heter så? Har det något med Tranås att göra? Ja, det har det faktiskt.


"Tranan, som får sig ålagd samma uppgift att sörja för de sinas trygghet, tar en sten i ena foten, vilken, om hon skulle slumra till, faller ur greppet och genast väcker henne. Där hon sålunda står i vapnet med en sten i ena fotens klor är hon vaksamhetens och förutseendets sinnebild. Och berget hon står på är av granit – tranås-traktens berömda röda granit, varpå en stor del av bygden vilar.


Slutligen anse våra främsta ortsnamnsforskare, att Tranåsnamnet uppkommit just av fågelnamnet trana och de för bygden i geologiskt hänseende intressanta och för bygden landskapliga karaktär utmärkande åsbildningarna." Thure Filén, 1933.


Håll med om att begravningsbyrån aldrig skulle kunna heta något annat än Tranan? 


För den som är intresserad finns här mer information om staden Tranås och dess historia.

onsdag 6 mars 2019

Där rosor faktiskt dör!

Inget är som väntans tider. Nu äntligen är den på gång, Där rosor faktiskt dör. Den 13 mars kan du ladda ner den från någon av streamingtjänsterna. Eller köpa den som fysisk bok.


Huvudkaraktären Sandra, en kvinna 40+ ska fira sin mosters 70-årsdag. Sandra har sett en död människa en enda gång tidigare och hon har knappt varit innanför dörren på en begravningsbyrå. 
Här inne på badhotellet i Tranås beseglas Sandras öde och historien tar sin början. Förutom moster
Majken så möter vi Sören, som kör begravningsbilen och Angelika, som har vissa likheter med Magica de Hex i Kalle Ankas universum. Vi möter den frilansande begravningsentreprenören Christoffer och den tatuerade nattportiern Mikael.

  


Del två, Blott en begravning är på väg till tryck och i pipelinen ligger Nu stormar det i dalens famn och I denna underbara villervalla på vänt. I sommar finns alla fyra delarna tillgängliga både som ljud- och fysiska böcker.



måndag 18 februari 2019

Kaffe och wienerbröd

Nu är det inte många dagar kvar ... För nästa vecka är årets nionde och då ... händer det! Där rosor faktiskt dör släpps som ljudbok. Det är med blandade känslor som jag ser fram emot att Sandra, Majken, Angelika, Christoffer och de andra på begravningsbyrån Tranan ska möta läsarna.

Hur kommer det att gå? Har jag gett dem för lösa tyglar? Ibland har de uppfört sig värre än Piff och Puff på julafton i sin iver att få berätta. Jag har fångat upp dem och backat bandet men det är inte alltid som det har hjälpt. Rätt som det var tappade de sikte mot mål och sprang åt var sitt håll utan att tänka sig det minsta för.

Till slut tröttnade jag på Sandra och lät henne löpa. Men hur det gick får ni veta först i fjärde delen som kommer i sommar. Innan dess händer andra saker, bland annat en urna på vift, Patrick Domino som ska i jorden och den döda Ella som inte lämnar Sandra ifred. Kaffet flödar och de kladdiga wienerbröden sätter sina spår både här och där.

Nåja, underhållna kommer ni att bli. Jag lovar!

onsdag 13 februari 2019

Måste bara spy lite galla

Alltså, hur mycket skit finns det att titta på ... Jaja ... jag vet ... Jag behöver inte titta. Vi har mängder med kanaler och ett utbud som borde få vem som helst att skratta av lycka. Men jag är ledsen alla fru och herr tv-chefer, det är sällan jag hittar något sevärt.

Jag tycker inte om matlagningsprogram, vare sig korta snuttar med veckans tips eller någon form av stressig tävling. Galor, nej tack ... de har överlevt sig själva. Sport ja, vid enstaka tillfällen där Sverige kan ta medalj i VM eller OS. Vräkning pågår, kronofogden knackar på och SOS alarm ... hur kan vi njuta och koppla av till andras olycka?

Tack och lov så har jag böcker att skriva.


torsdag 7 februari 2019

Svett och eufori

Just nu är jag inne i en period där jag möter många läsare och det är så roligt. Jag blir lätt euforisk av alla positiva och glada tillrop. Men också orolig för att jag inte ska kunna leverera det de förväntar sig.

Efter tre mycket väl mottagna delar i Huskvarnasviten undrar jag om jag ska kunna fortsätta att spänna bågen och överraska mig själv och mina läsare. Men det är säkert bra att känna en viss nervositet. Åtminstone så brukar jag leverera bättre då.
Men innan det blir dags för Sprucket läder och svikna löften ska serien om begravningsbyrån Tranan se dagens ljus. Både som ljud- och fysisk bok.

Inläsning av första delen Där rosor faktiskt dör pågår för fullt och läser gör Rachel Mohlin. Utgivning av ljudboken beräknas till vecka 9. Jag blir lätt svettig vid bara tanken.

söndag 3 februari 2019

SJ, SJ gamle vän ...

... tänk att det ska vara så bökigt att ta sig till Malmö. Förr sa vi alltid att det var bäst att ta tåget när snön föll ... och lämna bilen hemma.

Tiderna förändras och vi med dem. Nåja, om en timme bör jag vara iväg och sedan är det bara att hålla tummarna att jag kommer fram innan kursdeltagarna har bänkat sig.

Hur som helst blir det en kort visit för i morgon förmiddag är jag på väg hem igen och i veckan väntar nya äventyr.


onsdag 30 januari 2019

Du har inte förstått någonting ...

Berättelsen om Sandra, den ofrivilliga kontorschefen på begravningsbyrån Tranan har nu kommit så långt att det är dags för mig att skriva slutkapitlen i del fyra.

Tro inte att jag snart är färdig för det. Jag har mycket kvar, men just nu på morgonen såg jag målet klart och tydligt och då måste det komma på pränt. Redan sent igår kväll ramlade flera detaljer på plats. Självklarheter som jag inte förstått tidigare, saker som mina karaktärer försökt att berätta.

Som vanligt har jag inte lyssnat utan skjutit deras röster åt sidan medan jag envist fortsatt på mitt spår. Det brukar gå bra tills jag när en gräns och den gränsen nådde jag igår. Då ställer de sig mangrant upp och skriker. Högst vrålade Majken. "Du har ju inte förstått någonting", skrek hon medan jag satte händerna för öronen.

Till slut förstod och då såg jag också målsnöret. Nu vet jag hur det går och snart får ni veta också. Den som väntar på något gott ...


söndag 27 januari 2019

Ewa K läser ...

... ja, det gör jag. Allt möjligt, men att påstå att jag är allätare är ljug. Det finns en genre som jag brukar undvika och det är den sortens litteratur som jag kallar "tycka synd om böcker".

Jag läser för att bli underhållen och jag kan för mitt liv inte underhållas av andras olycka, vare sig det handlar om sjukdom, psykisk ohälsa, fysiska skador eller andra tråkigheter.
Som alltid finns det undantaget som bekräftar regeln.

Under en tid har jag följt Annika Teasler på Instagram och härom veckan sprang jag på hennes "Ända in i märgen" på en av mina loppisrundor. Boken fick följa med hem och jag började läsa. Efter bara några sidor var jag fast ... Annika trollband mig och hon underhöll mig. Hennes vardagliga språk och hennes distans till det som skulle kunna knäckt henne strålar.

Jag gillar överraskningar och den jag fick av Annika satt som en smäck. Till dig som ännu inte läst "Ända in märgen" säger jag bara: Det är dags nu!

torsdag 24 januari 2019

Titelsjuka igen

Så länge inget har gått till tryck finns utrymme för förändring. Att leka med orden är ett sant nöje och efter en ännu en svängom har titeln till del fyra om begravningsbyrån Tranan fått en ny knorr.








I denna ljuva villervalla blev det till slut.
Älskar verkligen omslagen i den här serien.

Som vanligt är det duktiga Emma Graves som är kreatören.










Jag längtar efter att hålla dessa praliner i min hand. Men jag får ge mig till tåls. Vecka 11 släpps första delen Där rosor faktiskt dör, både som fysisk bok och ljud.

söndag 13 januari 2019

Titelsjuka

Det här med titlar är inte helt lätt. Tillsammans med min redaktör har jag stött och blött frågan om vad de olika delarna i serien om begravningsbyrån Tranan ska heta.Efter det att alla inblandade parter har stött och blött, gett och tagit har vi kommit fram till följande:


  • Där rosor faktiskt dör
  • Blott en begravning
  • Nu stormar det i dalens famn
  • I denna ljuva brytningstid

Glöm allt annat ni hört eller sett!

Första delen Där rosor faktiskt dör går snart till tryck och inläsning. Vecka 11 är det planerat att den ska finnas både som ljudbok och i fysisk form. Själv redigerar jag del två samtidigt som redaktör Åsa läser råmanuset till del tre.

Kan verka stökigt, men det funkar fint eftersom det är fyra delar som handlingsmässigt löper direkt efter varandra i tid, med samma karaktärer och samman huvudspår.

söndag 6 januari 2019

I denna mörka vintertid ...

... är titeln på min tredje feelgoodroman i serien Begravningsbyrån Tranan. Känns passande att skriva nu. Inte alls svårt att få till den rätta stämningen och de vintriga miljöerna. Jag behöver bara titta ut genom fönstret. Nåja, så mycket snö har vi inte, men mörkt är det.

Det där med deadline. Jag förstår inte vad som händer. För en vecka sedan var jag nästan klar med råmanuset och nu har jag slängt sju kapitel i papperskorgen. Varför då? Jo, mina karaktärer började krångla. De påstod att de inte fick utvecklas i fred. Ja, ni hör ju. Mina fantasifoster tar ton. Det värsta är att jag måste lyssna. Annars blir det ingen bra bok. Jag vet ju ... det här händer nästan varje gång. Och alltid vid målgång.

Tänker att jag skulle kunna be min redaktör om fejkade tidsplaner där bara hon vet vad som verkligen gäller. Fast så lättlurade är nog inte Sandra, Majken, Christoffer & Co.

Så nu kör jag igen. Nästan fjortontusen ord ska fram och det helst igår.

onsdag 2 januari 2019

Bakom kulisserna

Nytt år och nya tag. Nya blanka blad att fylla. Vet ni ... för så där 20 år sedan blev jag spådd. Inget jag brukar roa mig med att göra men lite spännande var det allt. Kvinnan kallade sig inte spådam. Jag tror att hon mer såg sig själv som ett medium.

Det var tre saker som jag tog fasta på som den här kvinnan sa. Det första var att hon envisades med att jag bodde vid vatten, vilket jag inte gjorde då om man inte räknade vattenpölen som bildades utanför dörren varje gång det regnade.
Bara ett halvår senare flyttade jag in huset där jag fortfarande bor kvar. På tomten finns en stor damm, så stor att det går att bada i den. I tomtgränsen porlar en bäck och på andra sidan vägen finns sjön där vår roddbåt guppar i vattenbrynet.

Det andra hon nämnde var att jag hade en massa katter som sprang runt mina ben. Jag minns att jag skrattade åt henne för jag hade en katt. Några år senare födde jag upp Maine cooner och satt som ordförande i en av på den tiden Sveriges mest aktiva kattklubbar.

Sist men inte minst nämnde kvinnan en bok med blanka blad. Blad som hon påstod att jag skulle komma att fylla med mitt livsverk.

Så här efteråt har jag tänkt att det märkliga var att den här kvinnan aldrig träffat mig innan, inte heller var jag bekant med de andra som befann sig på platsen. Ändå träffade hon så rätt. Jag hade vid det här tillfället heller inga uttalade planer på att varken flytta, föda upp katter eller skriva.

Såg hon min framtid? Eller formade jag den omedvetet utifrån det hon sagt? Vad tror ni?