tisdag 26 juni 2012

På besök i Holaveden

Vilken underbar dag! Den började med frukost 7.30 tillsammans med äldsta barnbarnet Thilda. Fortsatte med frukost till myskankorna, som faktiskt ruvar. Vad månde bliva av detta. Sedan fika på mysiga caféet i Rommelsjö. Och så boken med stort B,Kyrkornas Hemligheter.
Som grädde på moset tog jag sedan en eftermiddagstur till Holaveden. Första stoppet var i Hultsjö. En inte alltför vacker plats, om jag nu ska vara helt ärlig.


Det var här nämndeman Jon Larsson levde tillsammans med först Anna och sedan Marit. Medan hans bror Måns huserade i grannbyn Rödjarp där vår Herre varit mera givmild med naturens gåvor. Vi rör oss här under 1600-talets senare hälft.


Sedan var det inte långt till den väl bevarade byn Äskeryd. Här hände också spännande saker och här fanns Ingrid som räddade livet på lilla Elin Ingesdotter då hennes mor lämnade jordelivet alldeles för tidigt.


Vägarna ringlar genom landskapet och känslan av att själv vara förflyttad några hundratal år bakåt infinner sig utan större ansträngning. Jag hör verkligen hemma i den här trakten. Och varje gång jag måste återvända hemåt känner jag saknad.

söndag 24 juni 2012

Nu är jag på gång

Igår började jag strukturera åratals insamlande av materialet till Holavedsbrudarna. Rent krasst handlar det om flera års heltidsforskning av mig och min kollega Hanna Åhman. Det är en studie av släkter som levde i trakterna kring Holaveden från 1500-talet och framåt.
Här och var finns personer som på något sätt sticker ut mer än övriga. De liksom pockar på uppmärksamhet. Vissa personer har bevisligen funnits i verkligheten och många av dem har någon form av släktband till mig. Andra är rena fantasifoster precis som den miljö jag har placerat dem i.

Så här ser det ut när jag försöker bringa ordning i materialet.
Centralt i storyn finns byn Ryd i Adelöv socken i norra Småland. Det var här alla lars söner och lars döttrar föddes. De var många, men förmodligen hade de olika fäder och tillhörde skilda generationer, men släktbanden var starka och gårdarna skulle stanna i den närmsta kretsen. Ibland till pris som fick betalas högt av de som kom efter.
Kanske hade han ingått någon pakt, den där förste Lars. Eller svurit en ed av något slag, kanske till och med tillsammans med Mickel i Tenhult. Nu har de alla börjat berätta sin historia och det är upp till mig att sätta den på pränt.

torsdag 21 juni 2012

Emanuel i Tångereda

Att få se med egna ögon och att få uppleva en plats i nutid, som bara beskrivits i 1500-tal är fascinerande. Där det nu ligger sommarhus och campingplats odlades grödor och inne i viken där dagens fritidsbåtar guppar sida vid sida låg då en eller annan öka, kanske någon med segel. Här bodde några få bönder som levde på vad jord och hav gav. Som extra bonus födde de upp ollonsvin som bökade i de stora bokskogarna. Undrar om de njöt på samma sätt utav en vacker sommardag som jag gjorde.


Den här vyn är sig nog tämligen lik, nu som då om man bortser från de där färgglada pluttarna i fjärran. Vattnet var säkert lika blått på 1500-talet som 2012. Och solen sken säkert från himlen på precis samma sätt. Om Emanuel hade funnits kunde han stått på den här platsen den där ödesdigra dagen då Gripen seglade in i Wivassen.


Och kanske var det här på andra sidan som färjekarlen sov ruset av sig medan förtretade resenärer skrek, gapade och hötte med näven. Vad som är saga eller vad som är sant är svårt att veta, men det är med hjälp av vår fantasi som vi kan förstå vår historia. Hur är det med Arn? Och Emanuel? Eller Nils Dacke?
Jag hoppas att jag så småningom kan berätta var ni kan läsa om Emanuel och hans värld.

söndag 17 juni 2012

Måns i Rödjarp

I mitten av 1600-talet bodde i Rödjarp i Adelöv socken Måns Larsson och hans hustru. De hade med säkerhet en son, Lars Månsson. Lars var född omkring 1652. Förmodligen var det han som dog 1716 i Rödjarp.
Den gamle Måns hade en syster Ingrid boendes i Hulan.
På andra sidan sockengränsen i Hultsjö i Gränna bodde i början av 1600-talet Knut. Han fick två kända barn, Gustav och Anna. Gustav levde fram till 1652 och fick med säkerhet sonen Anders Gustavsson, som gifte sig med Anna Persdotter. Denne Anders dog tidigare än 1714. Tillsammans fick de Jöns 1686 och Måns 1689. Kanske fler barn, men inte som jag känner till. Barnen föddes i Svartemålen.


Kvar i Hultsjö bodde Anna Knutsdotter. Hon hann med tre äktenskap under sitt liv, vilket hon avslutade år 1688. Förste maken Per Persson från Östergötland lämnade plats till Olof Svensson som i sin tur också fick se sig överlevd av hustrun. År 1670 äktar Anna sin tredje make, den förmodligen något yngre Jon Larsson. Denne Jon skulle kunna vara bror med Måns i Rödjarp. Skulle kunna alltså, här träffar vi på den typ av antagande som jag kommer att göra till verklighet i romansviten om släkterna i Holaveden.
Med sig i boet hade Jon sonen Jon Jonsson. Vad Anna tillförde i form av avkommor vet vi inte. Vi vet inte heller om Anna nu är för gammal för att få fler barn. Jon och Anna lever tillsammans i 18 år innan hon dör 1688.
Jon tröstar sig med Marit Nilsdotter och får fostersönerna Nils och Mårten Svensson. Deras far var Sven från Mickelstorp. Sven hade fler barn om jag inte har fel för mig eller är det barnbarn jag far efter. Svårt att hålla isär generationerna. Får kika på detta vid ett annat tillfälle.
Dessa är några av de figurer som kommer att inta sina platser i berättelsen om Holavedsbrudarna.

fredag 15 juni 2012

Sommarlov!

Det är en mycket speciell känsla, sommarlovet. En oändlig räcka av lediga dagar med sol och bad. Eller? Så var det i alla fall för mig. Nej, säkert något med minnet. Men det var ren och oförfalskad glädje som lyste ur ögonen på alla ungar som idag sjöng "Den blomstertid nu kommer" i Malmbäcks kyrka.
Undrar just vem av mina anmödrar som var den första med regelrätt skolgång. Skulle kunna vara Hulda, född 1878 i Vireda socken strax söder om Holaveden. Någonstans i mina samlingar finns en bild tagen utanför kyrkskolan i Vireda där Hulda är med. Huldas dotter Gerda tog realexamen och hennes dotter i sin tur tog studenten.
Men jag vet också att Karin/Catharina Andersdotter född 1727 i Ryd, Adelöv socken faktiskt var läskunnig. Jag är stolt över dessa duktiga kvinnor i generationerna bakom mig. Fast jag tror inte att någon av dem fick en sådan härlig tårta som den vi firade med idag då mitt barnbarn Thilda slutade årskurs 2.


Tänk vad tiden går. Jag tycker att det var igår som mina egna barn fick sommarlov och förresten det var inte så länge sedan jag själv slutade tvåan. Då hade jag också finaste klänningen och skor som klämde i tårna. Vilken ynnest att få vara med Thilda och hennes lillebror en dag som denna och att få bjuda dem på tårta.
Min främsta anledning till att skriva historien om Holavedsbrudarna är mina barnbarn, de ska få sin rötter mellan hårda pärmar, där sanning och skrönor bildar en väv som kan vara sann, eller ren skär fantasi. Precis så som våra förfäder berättade sin historia i skenet av stockvedsbrasan.

onsdag 13 juni 2012

Knut i Hultsjö och alla de andra.

Som det blir ibland. Från början skulle jag och en väninna åkt på en kombinerad utflykt och researchtrip. Planerna ändrades och jag bestämde mig för att leta efter bilder på bilar till "nostalgiboken". Sökandet ledde mig in i förrådet under källartrappan. Tror inte jag varit längst in där på flera år. Riggade en lampa och började arbeta mig inåt. Rummet utanför fylldes med "bra att ha saker". Mest imponerad blev jag av min digra samling av bättre begagnade kattleksaker. Slängde på prov en prasslig  mus till Elin. Hon tittade förvånat och skickade sedan ner den för trappan, gjorde helt om och gick ut.
Under nedersta trappsteget låg några rullar med tapetrester, ett gulnat ihoprullat blädderblock och en bit likaså rullat ritpapper på metervara. Vilket fynd! Ja, inte tapeterna utan det andra. Något jag letat efter sedan jag började planera Holavedssviten, något som jag trodde gått förlorat för länge sedan.


Här finns hela den utredning som jag tänkt skulle ligga till grund för upptakten till del 1. Alla de som verkligen funnits och de som jag lagt till. Sambanden som jag fått fram genom att studera mantalslängder och domböcker, vidare jämfört med kyrkoräkenskaper. Kort sagt de människor som befolkade en del av Holaveden på 1500- och 1600-talen.
Jo, jag hittade bilbilderna också. Massor med läckra fenor och mycket krom. Men nu undrar jag hur jag ska gå vidare... bilar eller holavedsbrudar. Tror jag testar med både och.

tisdag 12 juni 2012

Bilar, bilar och mer bilar

Visst visste jag att det fanns mängder med bilder på bilar från 50-, 60- och 70-talen i vårt arkiv, men inte att vi hade så många. De allra första är tagna med analog kamera och känns lite mer äkta. Förmodligen är det jag som är gammaldags, men jag gillar fotografier på papper. Och tänk den spänning som fanns mellan det att ett uppdrag var avslutat fram till dess bilderna var framkallade. De allra flesta gånger var bildmaterialet bra, men det hände faktiskt att vi fick göra enstaka omtagningar.

Fronten till en Volvo PV från tidigt 60-tal
Många av reportagen som vi gjorde handlade lika mycket om de människor som ägde bilarna. Historierna kring personerna är väl lika intressanta som dem som handlar om bilen. Gammelbilarna är inte bara ett intresse utan en hel livsstil som innefattar även prylar och kläder. Några bilägare har husvagnar från den tiden det begav sig, andra inreder delar av sina hem helt autentiskt.

En av mina många favoritbilder
Tiden då bilen blev var mans egendom i vårt land var en spännande epok. Söndagsutflykten var veckans höjdpunkt. Semesterresan var en upplevelse som gick utöver allt annat. Det spelade ingen roll om man man satt trångt, det var varmt och packningen var surrad på taket. Livet lekte och det var svensk sommar.
I enkelheten fanns glädjen. Och vi värnade om varandra. Nåja, därmed inte sagt att jag tycker att det var bättre förr. Men där fanns något genuint och äkta, som jag nog saknar en smula.

torsdag 7 juni 2012

Vårt kära folkhem

Och bekänna färg fick de, Astrid och Anna. Spännande värre blev det när de själva tog över rodret och berättade sin historia. De till och med bytte ut titeln för mig. Inte ens det fick jag bestämma. Jag har satt punkt för "Resan hem" och nu återstår att se vilken veckotidning som publicerar den. Återkommer till detta.
Nu har jag alltså gjort ett avslut och ska nysta i någon annan tråd i väntan på startskottet för "Kyrkornas hemligheter" del 2. Det känns nästan som om det är dags att gå igenom materialet till projekt "Vardagsnära bilkultur i folkhemmets skugga". Bilder och texter har jag samlat på mig under många år, men det behövs både revideras och komma till lite nytt.

Per Albin-radhusen i Ålsten i Stockholm. Det svenska folkhemmet i ett nötskal.
Först och främst måste jag begränsa mig. Hur många sidor ska boken ha, vilket format och hur mycket text i förhållande till antalet bilder. Jag tänker mig något av en fotobok med sparsamt med text. Men trots det vill jag få med lite information både om bilarna och om tidsepoken som sådan. Det blir till att balansera.
Så i eftermiddag sätter jag igång. Nu börjar jag beta av på min lista över sådant som kan bli riktigt bra, men som jag gärna inte har prioriterat tidigare. Bäst att smida medan järnet är varmt.

måndag 4 juni 2012

Nykokt kaffe hjälper föga.

Såg just på ett av våra sociala medier att Catharina Ingelman-Sundberg precis har påbörjat en ny bok. Den är fortfarande bara på planeringsstadiet i hennes hjärna, men känner jag henne rätt kommer snart tangenterna klappra under hennes fingertoppar.
Själv hoppas jag också på mycket knattrande från min laptop idag. Det har kört ihop sig något med Astrid och Anna. Jag som hade hoppats på att vara klar med dessa kvinnor vid det här laget. Men det är bara att skriva på. Det är liksom ingen större idé att vänta på inspiration. Den kommer inte om jag väntar på den. För min del gäller det att locka fram den. Och det gör jag bäst genom att börja skriva även om jag hellre vill tro på melodin att sitta ute vid elden och vänta på att kaffet ska bli klart.


Alla påhittade måsten ska också läggas åt sidan. Det kan handla om disken, sortera tvätten eller planera middagen. Jag kan hitta på ursäkter i det oändliga och på så vis skjuta skrivandet framför mig. Till ingen som helst nytta vare sig för mig eller någon annan.
Så, huka er Astrid och Anna! Nu är det dags för er att bekänna färg.

fredag 1 juni 2012

Miljö och påverkan

Att komma i rätt stämning är viktigt för mig. Skriver jag noveller som utspelar sig i nutid behöver jag gå en sväng i staden och insupa vår tid och människorna som befolkar den. Det är lätt för mig att hitta dessa miljöer, de finns överallt omkring oss och bara väntar på att bli upptäckta. En konstig tanke, upptäckta, men de är så vardagliga att de flesta av oss inte ens tänker på att det är något att upptäcka.
De historiska miljöerna finns också mitt i vår vardag, men för att finna någon form av helhet får jag söka mer aktivt. I Åsle Tå i trakten av Falköping på den västgötska slätten kan jag finna massor av inspiration.

Bygatan, som den sett ut i flera hundra år.
Redan på 1700-talet byggdes de första husen utmed bygatan. Det var de så kallade obesuttna som fick en möjlighet till egen härd. Många var hantverkare av olika slag. Miljön är välbevarad och här kan man verkligen få uppleva en tidsresa. Själv föredrar jag att komma hit utanför säsongen, för att få vara i fred med mina funderingar och tankar.

Interiör från en av stugorna.

För mig är det också viktigt att resa i de trakter jag skriver om. Även om jag i min text behandlar 1500-tal kan jag genom att röra mig i de områden där min historia utspelar sig både se och höra vingslagen från de tider som flytt. Ett intressant fenomen i det här sammanhanget är det här med ljusets hastighet. Låt oss leka med tanken att det finns någon som sitter på en planet eller i en rymdkapsel kanske tusen ljusår bort och tittar med en gigantisk kikare mot jorden. Vad ser han eller hon? Jo, det som utspelar sig i kikaren är vad som hände här på 1000-talet. En svindlande tanke, eller hur? Det kanske inte är så konstigt att vi nutidsmänniskor upplever det oförklarliga ibland.