onsdag 14 december 2011

Jul i Holaveden

Så här i juletid längtar jag till Holaveden. Skulle så gärna vilja smyga runt bland byarna i Adelöv socken. Jag riktigt hör hur ni alla tycker att det kan hon väl göra. Men jag vill göra nedslag i en annan tid. Det skulle vara så spännande att få dela julen med Anders och hans Karin i Ryd. Vad åt de? Vad gjorde de? Åkte de till julottan i en släde dragen av Anders vackraste häst? Om han nu hade någon...
Eller tassade det en mager varg utanför stugknuten och längtade efter något ätbart. Åh, vad jag önskar att någon ville komma till mig och berätta, berätta om tider som flytt, tider som hamnat i glömskans töcken. Men jag har min fantasi, så vem vet rätt som det är har jag bilden klar för mig. Det handlar om att vänta med öppet sinne och att lyssna ut i ingenting. För där kan man höra röster...

måndag 21 november 2011

Skenande fantasi.

Fantasin är ett av mina förnämsta arbetsredskap och ibland skenar den verkligen i väg. Nu sitter jag och skriver på en novell om Dagnys halsband. Naturligtvis har det förvandlats  från silver till platina och stenarna är svart opal och diamanter i mängd. Även i novellen handlar det om arvegods och överraskande sådant. Jag har ännu inte fått möjlighet att göra fler efterforskningar om halsbandet i reality, så därför är det fantasin som får bära fram storyn. Så här börjar novellen "Halssmycket".
Med darrande fingrar öppnade hon den avlånga asken. På en rosa bädd av silkespapper vilade det vackraste smycke hon någonsin sett. Förundrat mötte Kicki systerns blick. Tillsammans hade de börjat gå igenom alla de saker som modern lämnat efter sig. Den gamla damen hade somnat in lugnt och stilla i en ålder av nästan nittio år. I tanken försökte Kicki klä sin mor i halsbandet, men det gick bara inte att föreställa sig att denna praktiska kvinna skulle kunna ha burit något så smäckert. Inte heller någon av hennes döttrar uppfyllde kraven på den elegans som krävdes för att bära upp den ståtliga halsdekorationen. De var båda av den mer sportiga sorten med sina kortklippta frisyrer och stickade tröjor.
Och hur blir då slutet? Det får bli en väl förborgad hemlighet tills vidare, men jag lovar att tala om när och i vilken veckotidning den kommer att publiceras. Denna sanna historian kommer att rullas upp här i bloggen bit för bit allteftersom jag lyckas blottlägga den.

onsdag 16 november 2011

Dagnys smycke

Smycket med stort S har blivit Dagnys smycke. Bland min mors kvarlåtenskaper hittade jag härom dagen en banankartong i källarförrådet. Innehållet bestod av album, brev och lite annat smått och gott. Det mesta visade sig tillhöra just Dagny. Och där fanns även hennes bouppteckning. Tråkigt nog avled denna dam i nutid och bouppteckningen hade inte mycket att säga. Men i lådan fanns även hennes mors bouppteckning. Eftersom Dagny bar smycket på sin 50-års dag och denna dag inföll medan modern och tillika min gammelmormor fortfarande var i livet, fanns förstås detta smycke inte där. Det finns egentligen heller inget som säger att Dagny fått smycket från sin mor. Det kan lika gärna ha kommit från hennes fars släkt eller från hennes mormor eller till och med någon helt okänd. Hoppas att kunna finna fler ledtrådar i de äldre album som finns förvarade hos min ena syster. Får bli en myskväll i brasans sken framöver.
Till merfynden i lådan räknar jag de sagor, som av allt att döma är skrivna av min gudmor Anna-Brita, tillika Dagnys syster. Bitti som hon kallades var "barnträdgårdslärarinna" och det verkar som om hon bar på dold författartalang. Dessa sagor ska jag studera lite närmare. Och vem vet, kanske bearbeta och ge ut. Men som vanligt har jag några för många järn i elden.För samtidigt snurrar en synopsis till en novell med Dagnys smycke i huvudrollen runt i min överhettade hjärna.

tisdag 8 november 2011

Lång startsträcka

Det är tur att idrottsmännen inte har lika lång startsträcka som somliga författare har. Min verkar vara extremt lång.
När jag och mina systrar härom dagen gick igenom de smycken som vår mor lämnade efter sig hittade vi ett vackert halssmycke i silver med tillhörande örhängen. Detta smycke är nu i min ägo och nyfiken som jag är så har jag börjat efterforskning kring dess förflutna. Ingen av oss kan minnas att mamma någonsin burit smycket och det gjorde mig lite betänksam. Var kommer det ifrån? Gissningsvis så hade hon ärvt det. I stadens guldsmedsaffär fick jag veta att det med stor sannolikhet rörde sig om ett smycke från 1800-talet. Att det var silver fick jag också verifierat och vad stenarna hette minns jag inte för tillfället. Får återkomma till det. Skulle även återkomma till butiken när mäster guldsmed själv var anträffbar, för att om möjligt få mer information.
Eftersom det i min släkt finns ovanligt många fotografier sedan kamerans barndom, så började jag med att leta i album. De som jag omedelbart hade tillgängliga var mina egna med start i det tidiga 50-talet. Med förstoringsglaset i högsta hugg botaniserade jag vilt bland bilderna. Och minsann, där var halsbandet runt halsen på en av min mors mostrar. Hennes namn var Dagny och hon firade sin femtionde födelsedag då kortet togs. Det innebär att även hon i sin tur ärvt smycket, men av vem? Just nu är våra gamla album nedpackade men snart kommer jag åter att ta upp jakten. Möjligheten finns att detta smycke kommer från Holavedsbrudarna, för än så länge hänger det om rätt hals.
Fortsättning följer.

tisdag 18 oktober 2011

Tiden krymper

Min mor sällade sig till anmödrarna den 13 oktober och min värld förändrades en smula. Det uppstod ett tomrum som jag förstod skulle komma, men som ändå överraskade. En händelse som väcker tankar om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Mina böcker om Holavedsbrudarna känns som tillhörande det viktiga, speciellt nu när Margit är en av dem. Det kommer en dag då jag också kommer att vara det och då vill jag kunna säga att jag har berättat klart, att jag har knutit ihop säcken.
Så dagen närmar sig, den dag då jag inte längre kan finna mer ursäkter, inte hitta fler svepskäl, inte längre hålla mig undan från alla de ord som trycker på. Jag har fötterna i startblocken och väntar på startskottet.

lördag 24 september 2011

Ännu ett uppvaknande.

När ska jag skriva om det inte ska ske nu. Livet är skört. Vad är det som hindrar mig egentligen? Alla saker som tycks vara måsten eller är det där med brödfödan? Att vara författare är förenat med att skriva först, sedan vänta på förläggare som ska säga sitt. Det senare tar nästan längre tid än själva hantverket, skrivandet. Sedan ska det gå i tryck. Sist men inte minst ska författaren få betalt och det sker för de flesta författare i november med ett års eftersläpning. Det är därför som jag skriver romaner och artiklar för vecko- och månadspress. Och liksom aldrig kommer till skott med det som ligger mig varmast om hjärtat. Ännu en sommar har gått utan att jag har vandrat på Holavedsleden.
Vem är det som Kerstin ser i skogsbrynet? Och vad är det som de bär på? Ett jaktbyte? Jag vet och jag vill så gärna att ni andra ska få veta också. Just nu önskar jag mig ekonomisk frihet att skriva det jag brinner för.

söndag 18 september 2011

Humlefall 1707

Och så sitter jag här då och skriver en roman för veckopressen när jag hellre vill lära känna  mina Holavedsbrudar lite bättre. Dessutom skriver jag nutid. Men de som bestämmer har bestämt att läsare av romaner i Hemmets Veckotidning vill läsa om nutid, inte dåtid. Därför skulle mitt dygn behöva minst 48 timmar så att jag kunde göra både och. Men ett smakprov ska ni få. Det är en av flera provstarter eller ska jag kalla dem upptakter till romansviten om Holavedsbrudarna.
Kvinnan förde undan en hårtest som fladdrade framför hennes ögon och skymde sikten. Med en ryckig rörelse försökte hon fästa den bakom det vänstra örat. Men hennes ostyriga hår var lika lynnigt som humöret och hon lyckades sällan med att tygla vare sig det ena eller det andra. Kerstin tittade otåligt bort mot skogsbrynet. Vad var det som gjorde att han dröjde? Han borde varit här nu. Hon skymtade en rörelse mellan träden. Det var två män som kom. De bar eller snarade släpade på ett otympligt byte. Ingen av dem var Per.

lördag 10 september 2011

Ett uppvaknande

Tänk vad tiden går fast det är nu som gäller. Fick ett mail häromdagen från en kvinna som gjort ett tillfällighetsfynd i boken "Inspiration för släktforskare". Där hade hon funnit svaret på gåtan om hennes ana Brita Månsdotter. Tänk vad som kan hända om man bara slöbläddrar i en bok på ett bibliotek.
Händelsen har också fått en effekt på mig, ett slags uppvaknande där jag plötsligt inser att Holavedsbrudarna fortfarande lever och pockar på uppmärksamhet. Jag har varit lite ofin och lämnat dem därhän till förmån för "Kyrkornas Hemligheter".
Idag fick jag även veta att en av mina systerdöttrar styrt kosan mot Mickelstorp och ett traktorrace. Nu är det inte de gamla traktorerna som intresserar mig utan snarare är det så att en gammal gåta aktualiserades. Vad är det för samband mellan Olstorp i Vireda och Mickelstorp i Adelöv? För ett samband tror jag nog att det finns, ett samband som också har en avlöpare till Ryd.
Nu när hösten kryper allt närmare blir det dags för mig att kura skymning och mysa tillsammans med Kerstin, Karin och Catharina. Nu ska de få börja att berätta sin historia.

måndag 25 juli 2011

Hustrun i Brummesmålen.

Så har jag då följt det spåret som jag kallar "Tingstadspåret" på riktigt deckarmanér. Det började med en liten diskret notering i dödboken gällande hu Kerstin Persdotter, som dog i Brummesmålen 1705 i en ålder av 64 år. Noteringen talade om att hon kom från Tingstad. I mitt bakhuvud visste jag att det fanns något någonstans om denna by i Östergötland bland mina omfångsrika anteckningar.
Inom ramen för födelseböckerna i Adelöv socken får Nils och hans hustru i Brummesmålen ett barn 1690 och bland faddrarna finner jag hustru Sigrid från Hult. Och nu har jag ägnat mig åt att fantisera kring en så svag koppling som tillnamn. Sigrids make Sven heter Persson precis som hustrun i Brummesmålen. Med hjälp av domboksanteckningar, födelse-, vigsel- och dödböcker får jag veta att det i Tingstad i Ödeshög socken på 1640-talet levde en man som hette Börje Svensson. Förmodligen är han far till den Per Börjesson som ett årtionden senare figurerar i ett händelseförlopp i domboken. Per i sin tur fick nog en son Johan Persson någon gång vid 1650-talets mitt. Min gissning är nu att Karin Persdotter som dog i Brummesmålen var en äldre syster till Johan.
Så här långt är allt gott och väl. Men döm om min förvåning när jag gjorde, som min vana trogen, några fadderkontroller. Vi vänder tillbaka till paret i Humlefall. När Kerstin Svensdotters (Sven i Hults dotter) make avlider gifter hon strax om sig med en Lars Larsson från byn Ryd. De får två gemensamma barn. Förste sonen föds i Humlefall, den andre i Amundeby i Stora Åby år 1712. Bland faddrarna finns hustru Kerstin Johansdotter och drängen Erik Johansson från Tingstad, son respektive dotter till Johan Persson i Tingstad. Kanske en tillfällighet, men en tillfällighet med efterföljare.
Erik Johansson blir själv far vid minst sex tillfällen och vid fyra av dessa figurerar folket från Amundeby som faddrar, det vill säga Kerstin Svensdotter och hennes familj. De är också faddrar när Eriks syster Karin får barn. Hur hänger nu detta ihop? Släkt är de på ett eller annat sätt, frågan är bara hur. Jag ska låta detta faktum få gro några dagar och hoppas på att det dyker upp fler lösa boliner som pekar åt samma håll.

onsdag 20 juli 2011

Jakten går vidare.

Kerstin Svensdotters syskon börjar verkligen gå mig på hjärnan. Hela eftermiddagen har jag suttit och gjort tabeller över var folket från Hult har varit faddrar. Det dyker upp en del intressanta aspekter när man får se uppgifterna sammanställda.
Ett mycket tankeväckande mönster uppstod vad det gäller den gamle Lars i Ryd, vars son Lars gifter sig med Kerstin Svensdotter då hennes förste make har gått bort. När Lars den äldre i Ryd får barn är folket från Hult faddrar mycket frekvent. Men rydarna är med något undantag inte faddrar i Humlefall och i Hult föds inga barn under den här tidsperioden. Faddrar från Hult som uppträder hos Lars i Ryd är både det äldre paret Sven och Sigrid samt ett gäng pigor och drängar.
När Per och Kerstin får barn i Humlefall är som jag tidigare nämnt pigor och drängar från Hult faddrar men aldrig Sven eller Sigrid. Detta säger mig att det förmodligen föreligger något släktskap mellan Ryd och Hult i den äldre generationen. Får titta närmare på detta en annan gång. Men jag har en gammal teori som måste prövas.
Mina tabeller har också avslöjat att drängen Jonas från Hult kan ha gift sig med en Anna och flyttat till Dockarp. Dessvärre dör Anna förmodligen 1696. Det kan sedan vara denna Jonas som först dyker upp i Mölarp och därefter i Puttestugan. För att kunna verifiera detta tänkte jag ta mig en titt i mantalslängderna, men det får jag spara till en annan gång.

tisdag 19 juli 2011

En skönlitterär kullerbytta

Kanske är detta upptakten till någon av mina böcker. Inte en aning egentligen men jag bjuder på ett smakprov av vad som kanske kommer.
"I en annan tid satt en medelålders kvinna djupt försjunken i tankar. Det enda som hördes var datorns stilla surrande. Runt hennes hals hängde ett säreget smycke av guld. Hennes ögon var fixerade vid den upplysta skärmen. Hon hade svårt att tro på de uppgifter hon fått fram. Hur kunde detta vara möjligt? Skulle hennes ana dött två gånger? Här måste föreligga ett fatalt misstag. Eller? Skulle svaret någonsin återfinnas?
Kvinnans fingrar snuddade vid medaljongen. Det var inte ofta, som hon bar den. Kedjan var tunn och sliten. Förmodligen hade där funnits ytterligare en berlock. En tom ögla skvallrade om detta faktum. Hon reste på sig och gick mot köket. När hon ett par minuter senare återvände med en kopp kaffe i handen hade dataskärmen slocknat. Irriterat klickade hon på musen. Det flimrade till framför hennes ögon och ett helt nytt dokument öppnades. Förvånat satte hon sig ner och började läsa. Tid och rum försvann medan hon sjönk allt längre in i ett tidigare århundrade.

söndag 17 juli 2011

Kerstin Svensdotters syskon

Inte var det helt lätt att hitta Kerstin Svensdotters syskon och halvsyskon. Några teorier kan jag dock bjuda på. Bland halvsyskonen tror jag mig ha funnit en Karin Svensdotter och  hennes två börder Per och Lars. Dessa personer är faddrar till Per Larssons och Kerstin Svensdotters barn som föds i Humlefall. Drängen Nils från Hult ställer till lite problem, även han en fadder. Mycket tyder på att han faktiskt heter Larsson i tillnamn och gifter sig med Anders Arvidssons änka i Humlefall i början på 1700-talet. Kanske kan han vara son till Sigrid Nilsdotter (Sven Perssons tredje hustru i Hult) i ett tidigare äktenskap? Eller är han bror till Per Larsson rent av? Jag vet inte riktigt hur jag ska få svar på dessa frågor, men hittills har jag haft tur vid läsning av domböcker och småprotokoll. Tror att jag fortsätter att sätta mitt hopp till dessa utmärkta källor.
En misstanke till, den där Olof Svensson i Humlefall, kanske är han bror till Kerstin? Vem har någonsin påstått att släktforskning är tråkigt?

onsdag 13 juli 2011

Svens gravsten i Adelöv.

Naturligtvis kunde jag inte hålla mig hemma. Det blev en utflykt till kyrkogården i Adelöv. Ville bara läsa på Sven Perssons gravsten, nu när jag verkligen är säker på att han är far till Kerstin Svensdotter. Stenen berättar att Sven varit gift tre gånger, tyvärr inga namn på de två första fruarna och att han blivit far åtta gånger. I hans första äktenskap föddes fyra barn och likaså i hans tredje och sista. Det verkar som om äktenskap nummer två  var barnlöst. Fem söner och tre döttrar, varav en är min ana Kerstin.


Stenen är vacker och numera tämligen enkel att läsa. Det är så fantastiskt att den är restaurerad och numera står skyddad under tak.
Nu måste jag försöka ta reda på vilka Kerstins syskon är. En bror vid namn Lars är jag ganska säker på, men annars är de endast nämnda som drängar och pigor när de är faddrar till Kerstins barn. Skulle tro att dessa drängar och pigor är födda av Svens tredje fru Sigrid Nilsdotter. Måste till en mer ingående fadderstudie för att eventuellt kunna identifiera något av Kerstins helsyskon bland dessa faddrar.
De börjar bli många nu, personerna som befolkar Holavedstrilogin.

tisdag 12 juli 2011

Eureka!

Den som letar finner alltid något. Och fann gjorde jag. Vid en omläsning av domböckerna i Norra Vedbo Härad för år 1690 hittade jag några ord. Ord som gav mig bevis för en på lösa boliner-teori som jag haft sedan en tid tillbaka. Egentligen sökte jag efter noteringen om Per Larsson i Humlefall, den där jag för första och hittills enda gången stött på hans tillnamn. Jag hade ju min vana trogen glömt att källhänvisa.
Nu kom jag bara halvvägs genom domboken igår kväll, men vilket fynd jag gjorde. På en sida nämns nämndemannen Sven i Hult och på raden under står det "nämndemannen i Hults måg, Per i Humlefall Södergård. Eureka! Där satt den. Kerstin Svensdotter är dotter till Sven Persson i Hult, vars minnessten finns rest utanför kyrkan i Adelöv. Detta har jag misstänkt därför att det har figurerat pigor och drängar från Hult som faddrar till alla Kerstins barn födda i Humlefall.
Men nu hade jag verkligen behövt den där utredningen som jag gjorde på Sven Persson för flera år sedan. Minns att jag på kringelkrokiga vägar funnit  ut en del om hans liv innan han gifte sig med änkan Sigrid Nilsdotter i Hult. Då trodde jag inte att detta var något viktigt, så.... Ja, ni förstår själva. Trots detta borde dessa anteckningar finnas kvar någonstans. För slänger gör jag inte.

lördag 9 juli 2011

Alla heter Lars elller Anders

Idag har jag fullkomligt struntat i den härliga solen. Och istället har jag släktforskat. Jag har tittat i mina pärmar och granskat uppgifter som jag noterat för flera år sedan. Och visst kan man titta på dem med en annan inriktning och kanske tillföra något nytt. Jag trodde att jag skulle fokusera på Kerstin Svensdotter och hennes första man. Istället har jag fastnat vid hennes andre man Lars Larsson och hans förmodade bror Anders Larsson som sedermera gifte sig med Kerstins dotter Karin. Vet inte om jag egentligen kommit något nytt på spåren, men det är alltid roligt att vända och vrida på sina teorier. Att forska på lösa boliner, kallar jag det. Och jag tror fortfarande att Lars, Anders och deras syskon har en mor som heter Märta Nilsdotter. Men kommer jag någonsin att verkligen kunna källhänvisa hennes identitet?

Tankar

Spännande funderingar för oss släktforskare och andra vetgiriga:

http://gnossa.se/2011/07/08/varifran-harstammar-jag-egentligen/comment-page-1/#comment-862

Sugen på arkivforskning.

Vinka åt Stora Åby kyrka fick jag i alla fall. Och vi åkte på små vägar genom Holaveden, så jag kunde insupa lite atmosfär. Nu på morgonen fick jag en stark längtan efter att söka mer information om Kerstin Svensdotters förste make Per Larsson. Jag har ju vid ett tidigare tillfälle stött på honom i domböckerna och nu var jag taggad för ett nytt försök. Men så besviken jag blev. Arkiv Digital hade inte fotograferat så långt tillbaka som till 1600-talet för Norra Vedbo. Istället får jag unna mig en dag i arkivet i Vadstena framöver. Hoppas att någon av "mina" fotografer är sugna på att följa med. Vi bör hinna fotografera av de åren jag behöver på en dag om vi är lite effektiva.
På något vis behöver jag veta mer om både Per och Kerstin innan jag låter startsignalen gå för den första boken i Holavedstrilogin. Kanske finns det lite kyrkoräkenskaper som jag kan frossa i idag till förmiddagsfikat.

torsdag 7 juli 2011

Stora Åby.

Och i morgon ska jag åter passera genom Holaveden på min väg till trakterna kring Väderstad. Jag vill så gärna stanna en stund om så bara för att andas in lite av den luft som mina anmödrar andades. Jag skulle också så gärna vilja få en chans att gå en sväng på kyrkogården i Stora Åby. Här, i denna jord någonstans vilar Kerstin Svensdotter och det var i Stora Åby dåvarande kyrka som hennes dotter Karin sa ja till Anders Larsson. Om jag önskar mig riktigt mycket kanske det blir tid över till en smula nostalgi.

tisdag 5 juli 2011

Margareta och Märta.

Lika säker som jag är på att Kerstin var ung när hon gifte sig med Per Larsson är jag på att han hade varit gift tidigare. I mantalslängderna figurerar pigorna Margareta och Märta och de är sedermera även faddrar åt sina yngre syskon. Längre fram i tiden finns det i Stora Åby socken en Margareta Persdotter som får barn och då finns Per Larssons döttrar från äktenskapet med Kerstin Svensdotter bland faddrarna. Någon Märta har jag däremot inte funnit ytterligare belägg för. Men hon kanske dyker upp någon dag. Frågan är hur många av dessa personer som ska få återuppstå i böckerna om holavedsbrudarna. Helst vill jag berätta allas historia men ett sådant verk är väl inte ens värt att fundera på.
Kerstins dotter Karin är min ana i rakt nedstigande led på kvinnosidan, men jag känner också mycket för systern Maria. Hon gifter sig med en man från Sestorp i Ödeshög socken. Tillsammans får de många barn, som jag långt ifrån har full koll på. Maria tycks i alla fall bli 80 år, en aktningsvärd ålder vid den här tiden. Det är inte helt lätt att veta var jag ska börja och hur jag ska sätta ramarna för första boken om mina anor i Holaveden.

måndag 4 juli 2011

Sonen Måns.

Idag har jag fått en rejäl dos av kyrkoturism. Startade redan vid 10-tiden utanför Herrestad kyrka och fortsatte sedan till grannsocknen Örberga. För den som gillar kyrkor rekommenderar jag varmt denna blogg.
För att späda på dosen ytterligare blev det medhavd lunch vid Alvastra. Där känner man verkligen historiens vingslag. Och genast går tankarna till de egna anmödrarna som gäckar mig. Passerade någon av dem ruinerna av Alvastra? Inte helt omöjligt eftersom en av Kerstins döttrar bosatte sig strax utanför Ödeshög. Vad visste de om klostret? Åh, om man bara kunde få veta.
Men jag måste verkligen ta mig tid och läsa domböcker från slutet av 1600-talet. Jag tror mig i alla fall ha rätt i att Kerstin Svensdotter är ung när hon gifter sig med Per Larsson eftersom hon sedan får barn så sent som 1712, har jag i alla fall för mig att det var. Och hennes förmodade första barn föds 1689. Han döptes till Måns får vi veta då han dog några år senare. Och varför Måns? Om nu Kerstins far hette Sven Persson och maken Per Larsson. Vem är Kerstin Svensdotter? Någon som vet?

söndag 3 juli 2011

Familjen i Humlefall.

Samtidigt som jag letar efter Kerstins ursprung i domböckerna ska jag hålla ögonen öppna efter hennes make Per Larsson. För några år sedan gjorde jag ett tappert försök att kartlägga alla Per som flyttat i slutet av 1680-talet i Adelövs socken. Mitt hopp stod till att han hade flyttat inom socknen till Humlefall. Men jag hittade inte en enda Per som kunde passa. Materialet jag använde mig av var mantalslängderna. Det finns dock en anteckning om honom i domböckerna, men jag har inte noterat vad det stod eller när. På den tiden trodde jag inte att det var så viktigt. Tyckte bara det var kul att få hans tillnamn verifierat. Nåja, det hela går ju att reparera. Jag har haft tankar på att han kan ha kommit från någon grannsocken i södra Östergötland, eftersom hans änka flyttar åt det hållet. Men det verkar mer som om det är hennes nye make som har kontakter i de trakterna.

lördag 2 juli 2011

Bland de historiska dimmorna.

Var ska jag börja? Min mest avlägsna anmoder är Kerstin Svensdotter, som själv fick barn under 1600-talets sista decennium och en bit in på nästa århundrade. På goda grunder tror jag att Kerstin är dotter till Sven Persson i Hult, Adelövs socken. Det finns indicier som talar för att hon är född i hans första äktenskap och i så fall är hon inte född i Hult. Någonstans har jag en utredning kring detta, som jag gjort utifrån noteringar i framför allt domböckerna för Norra Vedbo Härad. Denna utredning är för närvarande försvunnen. Eftersom så är fallet förmodar jag att jag inte bör använda mig av den utan göra en ny. Ibland är det bra att börja om från början och inte hänga upp sig på tidigare dragna slutsatser. Så om jag vill identifiera Kerstins ursprung bör jag ta itu med detta arbete.
Men jag tror att boken kommer att börja långt tidigare. Någonstans därute bland de historiska dimmorna finns hon, en kvinna som ropar på mig. En kvinna som vill berätta sin historia. En kvinna som inte var som alla andra. Hennes namn var Gesa.

onsdag 29 juni 2011

Snabbvisit på Visingsö.

Visingsö är sommar för mig. Idag var jag där för att titta lite närmare på öns båda kyrkor. Den ena, Brahekyrkan fick mig att fundera över de förläningar som herrarna Brahe hade under sig. Mina anmödrar i Holaveden kände säkert till ett och annat om ätten  Brahe och deras markinnehav, då det sträckte sig in i deras trakt. Men frågan är om de brydde sig. tog de saker och ting för givet eller ifrågasatte de? Hade de fullt upp med att leva? Detta är viktiga frågor för mig när jag nu ska försöka hitta de liv som dessa kvinnor levde.
Jag är fullt medveten om att jag aldrig kan komma dessa kvinnor helt och fullt in på livet, men jag har livlig fantasi och med det kommer jag säkert att komma långt. Jag älskar att fantisera, så jag varnar er, det här kan sluta var som helst.

tisdag 28 juni 2011

Gammaldags ros

Mina anmödrar är starkt förknippade med speciellt tre socknar i norra Småland, Adelöv, Lommaryd och Vireda. I den sistnämda hade mina morföräldrar ett sommartorp, Sörängen. Jag vet inte hur mycket min mormor Gerda egentligen visste om sina rötter, men som vuxen har jag förstått att det kanske inte var så intressant med släkten. En av orsakerna kan ha varit den framväxande frikyrkligheten. Gerdas morföräldrar bodde i Vireda och morfar var starkt förankrad i det frikyrkliga idealet på gott och ont.


Nåja, rosen på den här bilden härstammar från torpet där jag tillbringade mina barndoms somrar. På kringelkrokiga vägar hamnade ett skott av denna i min trädgård. Jag tror att det är minst så där en fem, sex år sedan jag fick gräva upp en bit av dyrgripen och ta med mig hem. I ett helt annat ärende besökte jag en familj i Vireda. När Sörängen kom på tal berättade mannen att han hade en rosenbuske som härstammade just från detta torp.
Väl hemma i min trädgård trivdes inte rosen alls. Så sent som förra året tänkte min man köra över den med gräsklipparen. Turligt nog gjorde han aldrig det. För i år blommade den för första gången och dessutom på vår 35:e bröllopsdag. Nog pockar de på uppmärksamhet de där anmödrarna.

söndag 26 juni 2011

Hög tid eller högtid?

Nu propsar de på uppmärksamhet, Kerstin, Karin och Catharina. Nu är det dags att berätta deras historia. Nu finns inte längre någon återvändo. Någonstans där borta vid tidshorisonten började de vandra mot norr, mina anmödrar och till sist slog de ner sina bopålar i detta nordliga land. Kanske var det först på medeltiden som de kallade Holaveden för hemma eller dröjde det rentav till slutet av 1600-talet. Då vet jag att Kerstin födde sin dotter Karin i Adelöv socken i norra Småland. Närmare bestämt i byn Humlefall. Men vilka var dessa kvinnor? Vilka var deras drömmar? Vad hoppades de på? Det är hög tid att de får göra sina röster hörda.
Holaveden är ett skogrikt och kuperat område i gränslandskapet mellan Småland och Östergötland. Under långa tider ett känt tillhåll för rövare och annat löskefolk. Här utspelades många strider mellan danskar och svenskar. Men de som levde här såg nog Holaveden mer som ett skydd än ett hot.
Nu börjar arbetet med att sätta historien om Holavedsbrudarna på pränt. Den här bloggen är dedikerad Kerstin, Karin och Catharina. De bjuder in alla som vill att följa deras resa från bondmoror i svunnen tid till romanhjältinnor på 2000-talet.