söndag 13 januari 2019

Titelsjuka

Det här med titlar är inte helt lätt. Tillsammans med min redaktör har jag stött och blött frågan om vad de olika delarna i serien om begravningsbyrån Tranan ska heta.Efter det att alla inblandade parter har stött och blött, gett och tagit har vi kommit fram till följande:


  • Där rosor faktiskt dör
  • Blott en begravning
  • Nu stormar det i dalens famn
  • I denna ljuva brytningstid

Glöm allt annat ni hört eller sett!

Första delen Där rosor faktiskt dör går snart till tryck och inläsning. Vecka 11 är det planerat att den ska finnas både som ljudbok och i fysisk form. Själv redigerar jag del två samtidigt som redaktör Åsa läser råmanuset till del tre.

Kan verka stökigt, men det funkar fint eftersom det är fyra delar som handlingsmässigt löper direkt efter varandra i tid, med samma karaktärer och samman huvudspår.

söndag 6 januari 2019

I denna mörka vintertid ...

... är titeln på min tredje feelgoodroman i serien Begravningsbyrån Tranan. Känns passande att skriva nu. Inte alls svårt att få till den rätta stämningen och de vintriga miljöerna. Jag behöver bara titta ut genom fönstret. Nåja, så mycket snö har vi inte, men mörkt är det.

Det där med deadline. Jag förstår inte vad som händer. För en vecka sedan var jag nästan klar med råmanuset och nu har jag slängt sju kapitel i papperskorgen. Varför då? Jo, mina karaktärer började krångla. De påstod att de inte fick utvecklas i fred. Ja, ni hör ju. Mina fantasifoster tar ton. Det värsta är att jag måste lyssna. Annars blir det ingen bra bok. Jag vet ju ... det här händer nästan varje gång. Och alltid vid målgång.

Tänker att jag skulle kunna be min redaktör om fejkade tidsplaner där bara hon vet vad som verkligen gäller. Fast så lättlurade är nog inte Sandra, Majken, Christoffer & Co.

Så nu kör jag igen. Nästan fjortontusen ord ska fram och det helst igår.

onsdag 2 januari 2019

Bakom kulisserna

Nytt år och nya tag. Nya blanka blad att fylla. Vet ni ... för så där 20 år sedan blev jag spådd. Inget jag brukar roa mig med att göra men lite spännande var det allt. Kvinnan kallade sig inte spådam. Jag tror att hon mer såg sig själv som ett medium.

Det var tre saker som jag tog fasta på som den här kvinnan sa. Det första var att hon envisades med att jag bodde vid vatten, vilket jag inte gjorde då om man inte räknade vattenpölen som bildades utanför dörren varje gång det regnade.
Bara ett halvår senare flyttade jag in huset där jag fortfarande bor kvar. På tomten finns en stor damm, så stor att det går att bada i den. I tomtgränsen porlar en bäck och på andra sidan vägen finns sjön där vår roddbåt guppar i vattenbrynet.

Det andra hon nämnde var att jag hade en massa katter som sprang runt mina ben. Jag minns att jag skrattade åt henne för jag hade en katt. Några år senare födde jag upp Maine cooner och satt som ordförande i en av på den tiden Sveriges mest aktiva kattklubbar.

Sist men inte minst nämnde kvinnan en bok med blanka blad. Blad som hon påstod att jag skulle komma att fylla med mitt livsverk.

Så här efteråt har jag tänkt att det märkliga var att den här kvinnan aldrig träffat mig innan, inte heller var jag bekant med de andra som befann sig på platsen. Ändå träffade hon så rätt. Jag hade vid det här tillfället heller inga uttalade planer på att varken flytta, föda upp katter eller skriva.

Såg hon min framtid? Eller formade jag den omedvetet utifrån det hon sagt? Vad tror ni?