tisdag 26 februari 2013

Nu våras det på mer än ett sätt

Spännande, spännande och än mer spännande. Den häftiga johannitermunken Olov tar för sig mellan boksidorna och hennes nåd Sigrid Birgersdotter Grip slår ut i full blom. Bondsonen Emanuel Andersson växer nästan en decimeter om dagen.
Och utanför mitt fönster lyser en härlig sol från en klarblå himmel. Det är dagsmeja och takdropp.

Utsikt från mitt köksfönster.
Igår när jag gick genom skogen mot Södergård hade jag plötsligt sällskap. Snett bakom mig tassade Varg. Han var mycket diskret, men visst fanns han där. Nu är det inte första gången jag stöter på honom. Han har funnits med mig i flera andra sammanhang. Men då har jag känt honom under namnet Ka. Intressant att få möta honom på nytt. Tror att han ska få bli en länk mellan fler människor i många generationer. Kanske, kanske kommer hans avkommor att få bli kittet mellan två helt fristående historiska trilogier. Nå, att utllova trilogier är kanske dumt. Allt jag har att berätta ryms nog inte mellan pärmarna på så få böcker (smile).

fredag 22 februari 2013

Helvetesgapet

Under veckan som gått har jag avverkat ett givande möte med mina co-writers. Det gamla och lite nötta uttrycket brainstorming är fortfarande still going strong. Mycket händer när några personer samlas kring en uppgift och fokuserar på den.
Tidsmässigt håller vi dock inte måttet, men det är väl det som bufferten ska vara till. Jag vill ogärna bryta min årsplan och halka efter redan i slutet av februari. Därför har jag tagit beslutet att arbeta några timmar extra nu i helgen och se om jag kan komma ikapp.


Fjärde kapitlet har tagit mycket tid i anspråk och jag hade en del bekymmer med att få till Kjells andemening i min version. Det fanns en klyfta eller snarare ett helvetesgap i sann Astrid Lindgren-anda. Till sist såg jag mig tvingad att ge mig ut och pulsa i snön för att nollställa hjärnan. Då händer det, Emanuel tar sats och kastar sig rakt över avgrunden mellan mig och Kjell. I ett nafs har jag fortsättningen klar för mig och rollinnehavarna i "Min är Hämnden" uppför sig precis som de ska och i överensstämmelse med sina karaktärer.
Det känns tryggt och nu  är jag på banan igen.

måndag 18 februari 2013

Den gamla kyrkan i Lofta

Nya vecka och nya djupdykningar i Emanuels och Sigrids värld. Religionen är en central del i deras liv. De lever precis i brytningen mellan det gamla, invanda och det nya. Smålänningarna i gemen var för den trygghet som den katolska kyrkan bidragit med i flera hundra år. De gillade sina helgon och sina mässor.
Broder Olov och hans munkbröder höll i bokens värld till i den gamla kyrkan i Lofta sedan klostret i Kronobäck stängts av kung Gustaf. Idag är denna kyrka jämnad med marken, men det finns avbilder bevarade.

Enligt en legend ska kyrkan varit tillhåll för några rövare, som under flera års tid mer eller mindre bott i detta guds hus. När de sedan försvann här ifrån skänkte de en kalk av silver som tack för husrummet. Det är faktiskt lättare att tro på Kjells munkar i det här sammanhanget. Inte såg väl sockenprästen mellan fingrarna och upplät sin kyrka till ett gäng rövare - såvida de nu inte tillhörde Dackes skara.

Den gamla kyrkan hade många vackra takmålningar som turligt nog kommer eftervärlden till del. Strax innan kyrkan revs målades dessa av. Det fantastiska arbetet utfördes av en konstnär vid namn Graffman.
Fler bilder finns att titta på här.
Speciellt intressant i detta sammanhang tycker jag att de medeltida klädedräkterna är och några av de avbildade personerna anses var "helt vanliga människor". Dessa konstverk triggar igång min fantasi och hjälper mig att blåsa liv i Emanuel Andersson och Sigrid Birgersdotter Grip. Nog satt de här på kyrkbänken och vände näsorna i vädret för att titta på de färgglada målningarna.

fredag 15 februari 2013

Obducent sökes

Det gäller att få allt att hänga ihop. Som läsare vill man inte ha några tvivelaktigheter, allt måste verka vara in real life. Författare vet normalt sett mycket mer än vad som presenteras för läsarna. Denna vetskap finns liksom mellan raderna likt ett osynligt kitt. I den situation som jag befinner mig tillsammans med "Min är hämnden" vet jag inte mer än vilken läsare som helst. Ett faktum som jag behöver kompensera på olika sätt. Detta gör jag bland annat genom att läsa den litteratur som fanns på Kjells researchlista. Jag gör också besök i verkligheten. Sist men inte minst tar jag reda på så mycket jag kan om företeelser som förekommer i boken.
Det är då jag upptäcker att Kjell har haft bråttom. Han visste ju att tiden var begränsad. I och med detta förstår jag att mitt arbete är än mer viktigt. "Min är hämnden" är en bok som måste komma många till del - den är en njutning. Den får helt enkelt inte snubbla på målsnöret för att den inte känns färdig.
Just nu funderar jag över när en kropp når sådan förruttnelse att den börjar lukta. Luktar tre kroppar mer än en, luktar en död häst ännu mer? Hur kan en sådan lukt eller snarare stank beskrivas? Tror att det är dags att prata med en läkare eller ännu hellre en obducent.

Munkar tillhörande Johanniterordern har en framträdande roll.

Mina co-writers har också fått några delikata detaljer att fundera över. Men det här är ett sätt att arbeta med ett manus som är så mycket roligare än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Meningsfullt av någon kryptisk anledning som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

tisdag 12 februari 2013

Historiska utflykter

Det är en omfattande bok "Min är hämnden". Jag läser och jag läser, med pennan i handen och de små grå i högsta beredskap. Tycker att det är svårt att veta vad Kjell tyckte var viktigast och vad som är viktigt för läsarna. Han hade ett sätt att skriva på, jag har ett annat och nu ska dessa sätt jämkas ihop till en helhet där gränserna sedan ska suddas ut.
Ibland tycker jag att det är självklart att göra si eller så. I nästa sekund finner jag en annan lösning. Därför är det bra att vi är flera som arbetar med manuset på olika plan. Arbetsformen som vi ska prova nu innebär att jag skriver om två kapitel åt gången. Sedan läser mina co-writers det jag skrivit och tycker till. Under tycka-till-fasen träffas vi och diskuterar, ändrar, pratar och ändrar igen.


Jag har redan börjat tillägna mig helt nya historiska kunskaper. Speciellt om fartyg, som jag nog vågar påstå var ett av Kjells intressen. Åtminstone under den tid han arbetade med boken. Örlogsmannen Stora Kravelen var på sin tid Sveriges största fartyg. Det byggdes i början på 1530-talet och var hela 55 meter långt. Skeppet var ståtligt och vi kan förstå att det på den tiden var hissnande att kunna ta ombord 1300 personer med utrustning och kanoner.
Nu kanske det inte blir så att läsarna får möta just det här skeppet mellan boksidorna, för enligt historikerna styckades detta praktfulla skepp upp någon gång under åren 1553 och 1554. Men vi kan aldrig veta, historien är inte exakt och i fantasins värld finns inga begränsningar.

torsdag 7 februari 2013

Gustav Vasa och Nils Dacke

Jag är mitt uppe i omläsningen av hela "Min är hämnden". Det innebär att jag många av dygnets timmar befinner mig på 1500-talet. En omtumlande tid då en del av dagens Sverige låg i sin vagga. Gustav Vasa dirigerade om landets rikedomar och frihetskämpar som Nils Dacke spred skräck eller hopp, beroende på från vilken horisont man såg det.
Medan jag jobbar med skönlitterära texter som utspelar sig i en annan tid är det viktigt för mig att hämta inspiration och känsla för de livsvillkor som då var. Så här års är det inte lika inbjudande att resa runt i verkligheten. Men då har jag en gigantisk bildbank att ösa ur.

Utgrävningar i Bollarp, Vireda socken.

Idag kommer jag att gotta mig med foton från utgrävningarna av en 1500-tals gård. Den ligger i Småland, men dock inte i trakterna kring Loftahammar, men ändå så nära att det säkert finns fler gemensamma nämnare än icke gemensamma. Mer om dessa utgrävningar finns att läsa här.
Jag brukar också tillbringa dagar och åter dagar på ställen som exempelvis Skara Fornby. Här finns många fina miljöer att drömma sig tillbaka till. Dock måste jag vara medveten om att mycket är tillrättalagt. Det är lite det som är grejen, vi kan aldrig riktigt veta hur det var.

Vy från Skara Fornby.
Skönlitterära verk är fiktion. Det är sagans värld som gäller, men med stråk av sanning. Där kan finnas miljöer och personer som varit verkliga sida vid sida med dito uppdiktade. Spänning uppstår i gränslandet mellan verklighet och fiktion. När ingen riktigt längre vet vad som är vad då har skaparen, i det här fallet författaren nått sitt mål. Konsten att få allt att flyta ihop kräver gedigna historiska kunskaper och en livlig fantasi, väl blandat med ett gott språköra och känsla för det skrivna ordet.
Jag har världens roligaste arbete.

måndag 4 februari 2013

Utmaningarnas utmaning

Då är det hög tid för mig att ladda om. För lite drygt en vecka sedan hade vi ett möte. Vi i det här sammanhanget är jag mina medarbetare i projekt "Min är hämnden". Det känns som om vi är ett bra team med samma mål och en intressant väg dit.
"Min är hämnden" är en skönlitterär roman som utspelar sig under Gustav Vasas regeringstid. Här möter vi katoliker, protestanter, munkar, bönder, dackeanhängare och kungen själv. En spännande blandning! Och alltsammans börjar i trakterna runt Loftahammar.
Det var också där som vi hade vår kick-off, i ett vackert hus nere vid Vivassens strand, där författaren tillbringat mycket tid. Kjell finns inte längre med oss, men han vet vad vi gör och ville också detta.

Vivassen i vinterskrud.

Jag har nu några riktigt innehållsrika månader framför mig där jag ska följa den unge Emanuel på hans väg till kunskap och insikt. Det blir en resa som försiggår både i den verkliga världen och i hans inre. Men det är inte bara Emanuel som är intressant. Han har sällskap av en synnerligen fängslande och oförutsägbar kvinna, Sigrid.
Mitt uppdrag är att "massera" Kjells text, vilket lite förenklat innebär att göra den slutfinish han själv inte fick möjlighet att genomföra. Detta är något som jag verkligen vill och jag hoppas att kunna nå ett resultat som Kjell skulle kunna ha godkänt. Må de högre makterna vara med mig.

fredag 1 februari 2013

Jaba daba dooo!

Planen höll. Jag är klar. Anna och Ulrika har gått i mål. De har mötts och de har skilts. Nu ligger manushögarna på mitt skrivbord. Fortfarande så färska att de inte har svalnat riktigt. Jag låter dem ligga en stund. Det där med att klippa navelsträngen är svårt. Texten till "Där svartfåglarna dansar" har fått mogna under flera år. Kanske har den till slut likt ett årgångsvin fått den rätta graden av mustighet och rondör.

Separationsångestens högsäte.
Ulrika Jansdotter kommer jag med största sannolikhet inte att återse. Men Anna har redan iklätt sig huvudrollen i nästa bok med arbetsnamnet "Det onda ögat". Så visst finns här en fortsättning. Anna har kvar sin rumphuggna ring på vänster lillfinger och Oscar knogar vidare på kyrkogården.
Åter till dagens avslut - nu ska det skrivas adresser och sedan är det posten nästa. Nära vänner till mig har dessutom varit i huvudstaden och sått ett frö. Så ytterligare ett förlag kom till på min skicka-lista.
I kväll blir det ett glas rött, det är jag värd.