Och så sitter jag här då och skriver en roman för veckopressen när jag hellre vill lära känna mina Holavedsbrudar lite bättre. Dessutom skriver jag nutid. Men de som bestämmer har bestämt att läsare av romaner i Hemmets Veckotidning vill läsa om nutid, inte dåtid. Därför skulle mitt dygn behöva minst 48 timmar så att jag kunde göra både och. Men ett smakprov ska ni få. Det är en av flera provstarter eller ska jag kalla dem upptakter till romansviten om Holavedsbrudarna.
Kvinnan förde undan en hårtest som fladdrade framför hennes ögon och skymde sikten. Med en ryckig rörelse försökte hon fästa den bakom det vänstra örat. Men hennes ostyriga hår var lika lynnigt som humöret och hon lyckades sällan med att tygla vare sig det ena eller det andra. Kerstin tittade otåligt bort mot skogsbrynet. Vad var det som gjorde att han dröjde? Han borde varit här nu. Hon skymtade en rörelse mellan träden. Det var två män som kom. De bar eller snarade släpade på ett otympligt byte. Ingen av dem var Per.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar