Det blev en Lars Thoresson istället

Ibland sker det konstiga saker. Jag uppfann en ny, men fullt möjlig Holavedsbrud. Jag skapade hennes liv och fyllde på med karaktärer, både sådana som en gång levat och rena fantasifoster. Men se denna fiktiva dam ville inte leva något liv alls. Hon stod och stampade på en och samma punkt hela tiden... stamp... stamp... stamp. Sur, otacksam och ovillig.
Istället hörde jag ekot genom seklerna. Någon ropade "berätta min historia". Jag hörde en mansröst, som blev allt mer högljudd medan dagarna gick. Till sist förstod jag vem han var. Det var Lars Thoresson som kallade.

Från andra sidan både socken- och landskapsgräns pockade han på min uppmärksamhet. Och visst har han en sällsam historia att berätta. Lars kom till världen gissningsvis i slutet av 1590-talet, någonstans i de norra delarna av Holaveden.
Han växte upp i ett land där krigen avlöste varandra och han blev tidigt uttagen till strid. Kanske var det detta som formade honom till den han blev eller var det en kombination av arv och miljö? Vad var det som han gav vidare till sina barn? Hur kom det sig att det blev som det blev? Lars var både hyllad och hatad, belönad och straffad.
Nu skriver jag följetongen "Synden går i arv". Denna kortroman kan läsas som en introduktion till romansviten om Holavedsbrudarna. Det kan komma fler introduktioner och förhistorier. Holaveden vimlar av människoöden i alla dess former.

Adventstider

Det är mysigt med advent. Julen liksom smyger sig på. Värmen finns där överallt och det lyser inbjudande ur alla fönster. Till och med julhandeln kan ha sin tjusning. Men mest ser jag fram emot att umgås och äta gott tillsammans med nära och kära.
Ebbe Schön har skrivit en härlig bok om vår svenska tomte med dito titel. Landsbygdens gårdstomtar har mycket lite gemensamt med den godmodige jultomte som delar ut julklappar till alla de snälla barnen.
I Holaveden är jag alldeles säker på att det i alla tider har funnits tomtar på gårdarna. En av gårdstomtarnas allra viktigaste uppgifter var att se till att hästarna hade det bra. Enligt de bouppteckningar som jag har tillgång till var hästen ett vanligt djur bland "de mina".

Nog tror jag att det var en sådan här pålle som Karin/Catharina red på.

Hästarna var starka och trogna drag- och riddjur. Därom vittnar de fina utrustningar som fanns i gårdarna. En tomte som inte blev väl bemött kunde bli både vresig och odräglig. Tomten tolererade inte att hästarna inte fick den mat den omvårdnad som de behövde. Att ha en surmulen gårdsnisse var inget att sträva efter. Därför behandlades tomten med vördnad och respekt.

Vintervy över Grekaberget. Kanske genade Karin/Catharinas tomte över isen mot Olstorp

Mycket viktigt var att tomten fick sin gröt med klimp på julaftonsnatten. Detta var något som ingen bonde med sunt förnuft vågade glömma bort. Förmodligen var det bondmorans ansvar att gröten serverades. Jag undrar hur många gånger som Karin/Catharina gick mot fähuset med grötskålen till tomten. Vad tänkte hon då? Fick hon någonsin se den lille gubben i luva?

Vinter i Holaveden.

I den blå dagern kan jag lätt se en liten figur i luva smyga omkring fähus och stugor. Jag ser honom tassa genom de stora skogarna och jag hoppas att han får sin gröt än idag. Åtminstone vet jag att det är tradition på många håll att sätta ut gröt till tomten. Och jag skulle då inte våga att låta bli.

Tillbaka i verkligheten med uppfyllda mål.

Det här med att uppfylla sina mål är intressant. Ibland har jag väldigt klara och tydliga mål och sedan kan det gå långa perioder i mitt liv som tycks vara utan mål. så är det förstås inte, men det är så att ibland tycks målen vara en naturlig del av vardagen.
För ganska många år sedan, då jag födde upp katter av rasen Maine coon hade jag ett mycket avlägset och till synes omöjligt mål att uppnå. Jag ville ha kattstamnamnet Prairiebaby i stamtavlorna på de katter som kom från min uppfödning. Jag jobbade hårt och målmedvetet och så en dag var han där, avelshanen av rang och med så kallad foundationbakgrund. En kull föddes med mitt stamnamn och Prairiebaby. Min lycka var total. Och vad hände sen? Jo, jag hade nått mitt mål och behövde därför inte längre bedriva något avelsarbete.
Under de senaste dagarna har jag uppfyllt två andra mål av vitt skilda slag. Jag har varit på bokmässan i Göteborg och där signerat min egen bok. en otrolig upplevelse.

Just nu njuter jag för fullt av att nått stegens topp. Men jag bygger också på med fler stegpinnar. Något som jag tidigare i livet varit slarvig med. Ett mål betyder inte att jag inte ska klättra vidare. Det finns nya höjder, nya toppar att bestiga.


Mitt andra mål, som jag satte redan som barn var att virka en pläd med mormorsrutor. Så många gånger som jag försökt och aldrig fått ett färdigt resultat.

Men nu är den klar! Den minner om barndomens somrar, där mina morföräldrar i sin sommarstuga hade en svart gungstol med en sådan filt. Här finns också en anknytning till Holaveden, minsann. Ännu ett avslut, ett uppfyllt mål. Och det innebär att jag kommer att fortsätta att både virka och sticka. Nästa filt finns redan i mina tankar.

Frälsarkrans eller Pearls of Life

Frälsarkransen är en annan benämning för livboj. Och visst skulle man kunna se detta armband med sina olika pärlor som en sorts livboj. Denna moderna variant är skapad av den svenske före detta biskopen Martin Lönnebo.
Numera äger jag min egen Pearls of Life, som jag föredrar att kalla den. Jag tycker armbandet har något speciellt och jag har alltid haft en viss förkärlek till det lite mystiska. Det är riktigt synd att mycket av det försvann ur kyrkan här i Sverige i samband med reformationen. De gamla rökelsekaren som finns bevarade här och var i våra kyrkor är så häftiga. Skulle gärna vilja se ett sådant i bruk i Svenska kyrkan.

Undrar hur länge dessa pärlband levde kvar bland allmänheten efter införandet av den lutherska läran? Kunde kanske Kerstin Svensdotters mor eller mormor bett sina böner fingrandes på en pärla? När tappade de privata bönerna sin betydelse? När slutade gemene man att tillbe helgonen?
Jag undrar om inte Kerstin trots allt ska få ha ett bortglömt band med pärlor någonstans i sina gömmor. Och visst skulle väl någon olydig präst kunna svänga ett kvarglömt rökelsekar under mässan vid 1500-talets slut? Holaveden var en otillgänglig trakt och jag vet att det förkom en del civil olydnad i skogarna. Smålänningarna var sina egna herrar på många sätt.

Råg och rön, spännande läsning.

Att bli bönhörd verkar inte längre så omöjligt. Härom dagen önskade jag att jag kunde mer om den agrikulturella utvecklingen i Norra Vedbo härad i Småland. Jag ville veta vad bönderna odlade, hur och lite till. Aladdin, ni vet han i lampan uppenbarade sig och viskade "Råg och Rön".

Jag pratar om Aadel Franzéns fantastiska avhandling om mat, männsikor och landskapsförändringar i norra Småland. Här finner jag svar på massor av frågor och lär mig att ställa nya. Och jag älskar verkligen Aadels sätt att arbeta och att foga samman pusselbitar till en spännande helhet. Aadel arbetar på Länsmuseet i Jönköping och jag misstänker att jag har mycket mer kunskap att hämta där.

Ett stycke kulturlandskap i Norra Småland.

Idag ska jag dock inte arbeta med "Holavedsbrudar" utan med ett annat projekt som kan vara i vardande. Men genren är densamma och det finns fler gemensamma nämnare. Vad som kan bli spännande är att det handlar om samarbete med flera andra personer. Något som inte är helt enkelt för oss författare som ofta är lite av ensamvargar åtminstone i arbetssituationen.
Men det är bra att ha något mer att fokusera på. För kör fast det gör jag med jämna mellanrum. Att då kunna lägga åt sidan och greppa något annat kan lösa många knutar.
Hur som helst, spännande är det och roligt har jag.

På besök i Holaveden

Vilken underbar dag! Den började med frukost 7.30 tillsammans med äldsta barnbarnet Thilda. Fortsatte med frukost till myskankorna, som faktiskt ruvar. Vad månde bliva av detta. Sedan fika på mysiga caféet i Rommelsjö. Och så boken med stort B,Kyrkornas Hemligheter.
Som grädde på moset tog jag sedan en eftermiddagstur till Holaveden. Första stoppet var i Hultsjö. En inte alltför vacker plats, om jag nu ska vara helt ärlig.

Det var här nämndeman Jon Larsson levde tillsammans med först Anna och sedan Marit. Medan hans bror Måns huserade i grannbyn Rödjarp där vår Herre varit mera givmild med naturens gåvor. Vi rör oss här under 1600-talets senare hälft.

Sedan var det inte långt till den väl bevarade byn Äskeryd. Här hände också spännande saker och här fanns Ingrid som räddade livet på lilla Elin Ingesdotter då hennes mor lämnade jordelivet alldeles för tidigt.

Vägarna ringlar genom landskapet och känslan av att själv vara förflyttad några hundratal år bakåt infinner sig utan större ansträngning. Jag hör verkligen hemma i den här trakten. Och varje gång jag måste återvända hemåt känner jag saknad.

Måns i Rödjarp

I mitten av 1600-talet bodde i Rödjarp i Adelöv socken Måns Larsson och hans hustru. De hade med säkerhet en son, Lars Månsson. Lars var född omkring 1652. Förmodligen var det han som dog 1716 i Rödjarp.
Den gamle Måns hade en syster Ingrid boendes i Hulan.
På andra sidan sockengränsen i Hultsjö i Gränna bodde i början av 1600-talet Knut. Han fick två kända barn, Gustav och Anna. Gustav levde fram till 1652 och fick med säkerhet sonen Anders Gustavsson, som gifte sig med Anna Persdotter. Denne Anders dog tidigare än 1714. Tillsammans fick de Jöns 1686 och Måns 1689. Kanske fler barn, men inte som jag känner till. Barnen föddes i Svartemålen.

Kvar i Hultsjö bodde Anna Knutsdotter. Hon hann med tre äktenskap under sitt liv, vilket hon avslutade år 1688. Förste maken Per Persson från Östergötland lämnade plats till Olof Svensson som i sin tur också fick se sig överlevd av hustrun. År 1670 äktar Anna sin tredje make, den förmodligen något yngre Jon Larsson. Denne Jon skulle kunna vara bror med Måns i Rödjarp. Skulle kunna alltså, här träffar vi på den typ av antagande som jag kommer att göra till verklighet i romansviten om släkterna i Holaveden.
Med sig i boet hade Jon sonen Jon Jonsson. Vad Anna tillförde i form av avkommor vet vi inte. Vi vet inte heller om Anna nu är för gammal för att få fler barn. Jon och Anna lever tillsammans i 18 år innan hon dör 1688.
Jon tröstar sig med Marit Nilsdotter och får fostersönerna Nils och Mårten Svensson. Deras far var Sven från Mickelstorp. Sven hade fler barn om jag inte har fel för mig eller är det barnbarn jag far efter. Svårt att hålla isär generationerna. Får kika på detta vid ett annat tillfälle.
Dessa är några av de figurer som kommer att inta sina platser i berättelsen om Holavedsbrudarna.

Sommarlov!

Det är en mycket speciell känsla, sommarlovet. En oändlig räcka av lediga dagar med sol och bad. Eller? Så var det i alla fall för mig. Nej, säkert något med minnet. Men det var ren och oförfalskad glädje som lyste ur ögonen på alla ungar som idag sjöng "Den blomstertid nu kommer" i Malmbäcks kyrka.
Undrar just vem av mina anmödrar som var den första med regelrätt skolgång. Skulle kunna vara Hulda, född 1878 i Vireda socken strax söder om Holaveden. Någonstans i mina samlingar finns en bild tagen utanför kyrkskolan i Vireda där Hulda är med. Huldas dotter Gerda tog realexamen och hennes dotter i sin tur tog studenten.
Men jag vet också att Karin/Catharina Andersdotter född 1727 i Ryd, Adelöv socken faktiskt var läskunnig. Jag är stolt över dessa duktiga kvinnor i generationerna bakom mig. Fast jag tror inte att någon av dem fick en sådan härlig tårta som den vi firade med idag då mitt barnbarn Thilda slutade årskurs 2.

Tänk vad tiden går. Jag tycker att det var igår som mina egna barn fick sommarlov och förresten det var inte så länge sedan jag själv slutade tvåan. Då hade jag också finaste klänningen och skor som klämde i tårna. Vilken ynnest att få vara med Thilda och hennes lillebror en dag som denna och att få bjuda dem på tårta.
Min främsta anledning till att skriva historien om Holavedsbrudarna är mina barnbarn, de ska få sin rötter mellan hårda pärmar, där sanning och skrönor bildar en väv som kan vara sann, eller ren skär fantasi. Precis så som våra förfäder berättade sin historia i skenet av stockvedsbrasan.

Nils Dacke i periferin.

"Min är hämnden", som jag skrev om i föregående inlägg hänger fortfarande kvar i mina tankar. Den går liksom inte att släppa. Storyn är så bra. Den utspelar sig i brytningstiden mellan katolicismen och den lutherska trons utbredning. Vid samma tidpunkt och i nästan samma trakter levde Maria Gustavsdotters karaktär Gertraud Hansdotter Lübecker. Gemensamma nämnare för dessa historier är bland annat just trosskiftet och Nils Dacke. Företeelser som flyktigt berörs, men som samtidigt får läsarna att förstå att det är betydelsefullt för både Emanuel och Gertraud.
Min egen historia om Holavedsbrudarna startar något längre fram i tiden, men inte mycket. Hur påverkades Kerstin Svensdotter där hon levde i Holavedens skugga? Berättades det om Nils Dacke i brasans sken? Hur mycket fanns kvar av den katolska tron ute i stugorna och hur mycket i det vardagliga livet hade anknytning till hedendomen? Hade den friserade sanningen om den småländske upprorsmakaren nått gemene man? Med vilka ögon såg man på sin regent och de som styrde och ställde i huvudstaden. Från Adelövs socken hade vi en period Måns Andersson i Ryd, som bygdens representant och riksdagsman. Fick Adelövsborna på så sätt en mer med sanningen överensstämmande bild av verkligheten?
Det är en spännande väv där fiktiva och verkliga personer blandas av olika författare med olika utgångspunkter i helt olika berättelser, men där man ändå kan se att det som händer i denna fantasivärld till vissa delar mycket väl kunde ha varit den tidens verklighet.

Madonnan i Adelövs kyrka

Själv funderar jag över vilka av mina anmödrar som fick tillfälle att be till Madonnan i Adelövs kyrka. Hur länge och under vilka tidsperioder fanns hon där. Åkte hon ut när den nya läran svepte med den stora kvasten? I vilket fall som helst så är hon tillbaka och har sin givna plats i den nuvarande kyrkobyggnaden.
Författaren till "Min är hämnden" och Maria Gustavsdotter lockar mig att försöka ta ytterligare ett steg bakåt bland "de mina". För mig vore det intressant att fantisera kring hur exempelvis Kerstin Svensdotters mormor och mormors mor upplevde händelserna i 1500-talets Sverige. Kanske, kanske skapar jag dessa kvinnor ur en klump fantasi, likt en keramiker formar sin lera.

Hög tid eller högtid?

Nu propsar de på uppmärksamhet, Kerstin, Karin och Catharina. Nu är det dags att berätta deras historia. Nu finns inte längre någon återvändo. Någonstans där borta vid tidshorisonten började de vandra mot norr, mina anmödrar och till sist slog de ner sina bopålar i detta nordliga land. Kanske var det först på medeltiden som de kallade Holaveden för hemma eller dröjde det rentav till slutet av 1600-talet. Då vet jag att Kerstin födde sin dotter Karin i Adelöv socken i norra Småland. Närmare bestämt i byn Humlefall. Men vilka var dessa kvinnor? Vilka var deras drömmar? Vad hoppades de på? Det är hög tid att de får göra sina röster hörda.
Holaveden är ett skogrikt och kuperat område i gränslandskapet mellan Småland och Östergötland. Under långa tider ett känt tillhåll för rövare och annat löskefolk. Här utspelades många strider mellan danskar och svenskar. Men de som levde här såg nog Holaveden mer som ett skydd än ett hot.
Nu börjar arbetet med att sätta historien om Holavedsbrudarna på pränt. Den här bloggen är dedikerad Kerstin, Karin och Catharina. De bjuder in alla som vill att följa deras resa från bondmoror i svunnen tid till romanhjältinnor på 2000-talet.