Försenat treårskalas!

En tanke slog mig - hur kom det sig att jag började blogga? Ser till min förvåning att jag har hållit på sedan 2011. Gjorde mitt första inlägg den 26 juni det året. Alltså i det närmaste exakt tre år sedan. Synd att jag inte var observant nog att kunna fira på rätt dag.

Men jag flaggar för mig själv idag istället. Jag flaggar också för att jag har lämnat ifrån mig några färdiga kapitel ur manuset "Synden går i arv". Kapitel som jag är riktigt stolt över. Som helhet ett bra manus som jag känner att jag vill jobba vidare med.
Romanen har koppling till trilogin Holavedsbrudar och bara det är en god anledning för mig att skriva klart den. Eftersom tanken med bloggen från början var att få fart på arbetet med nämnda trilogi.





Det har nu inte gått så bra, men jag har gjort en massa andra saker som alla har anknytning till skrivande på olika sätt. Jag har gått i en hård skola och jag har kommit fram till den punkt då det är dags att leverera.

Lite drygt en vecka försent lyfter jag mitt glas och skålar med alla mina kära läsare. Skål för böckernas värld!

När och varför startade du din blogg?

• Fantasygrottan
• Tant Augustas tekopp
• Mest Lenas godsaker
• Bokföring enligt Monika
• Johannas deckarhörna

Alla bloggare som läser detta, bolla frågan vidare och hoppa på om ni  har lust! Länka gärna till era bloggar i mitt kommentarsfält.

Prequel Holavedsbrudarna

Vad är det jag gör egentligen, hoppar från en tuva till en annan utan urskiljning? Kan se så ut, men det är inte så illa, inte alls. Jag har bara gjort en kullerbytta och visat prov på min flexibilitet.

Mitt i arbetet med "Min är hämnden" har jag dammat av utkastet till mitt absoluta favoritmanus "Synden går i arv". Detta är en prequel till trilogin "Holavedsbrudar" och kom till som en följetong till veckopressen. Men materialet var för bra att "slösas bort" på en dagslända och blev liggande.









När jag i fredags fick uppmaningen att lämna i från mig det jag tycker absolut bäst om i min produktion var valet givet. Men jag är tvungen att anpassa det till bokform och det är det jag håller med nu. Det är så himla kul, så vad som än händer, har jag haft några riktigt häftiga dagar där jag har hittat tillbaka till mitt eget unika språk. Och det ska jag vara rädd om i fortsättningen!

Här förseglas ett öde

"Gubbens fingrar åt sig in i Kerstins handled. Hon förstod att hon inte skulle kunna slita sig loss. Motvilligt lät hon sig dras mot hans trasiga rock. Den luktade surt. Med sin andra hand tog han tag i hennes hår och tvingade nacken bakåt. Deras blickar möttes. Hennes klart blå, hans vattniga och bleka.
- Ta vara på ditt liv. Och be till Maria.

Greppet lossnade och Kerstin var fri. Men hon sprang inte. Hon stod kvar, fortfarande med böjd nacke och ögonen fästa vid gubbens. Långt där inne, bakom allt elakt och grymt fanns något annat. Något bekant till och med. Kerstins hjärta bankade inte lika hårt och hon kunde andas.
- Du kommer att få en dotter och hon ska heta Karin. Det är allt du behöver minnas. Och henne ska du märka.








Kerstin lyssnade och nickade. Hon var mitt uppe i en saga. En sådan där som mor brukade berätta när skymningen föll och eldens lågor fladdrade och bildade spännande skuggor i stugan. Sigrid var också bra på sagor, men hon skulle aldrig kunna mäta sig med mor. Nu hade Kerstin fått en alldeles egen saga."

Det är så här det börjar

"Flickan stirrade på marken, förundrad över att gubbens spottloska inte träffat hennes nakna tår. Hon backade ett steg.
- Det är klart jag kan, sa hon.
Gubben for med tungan i sin tandlösa munhåla. Han harklade sig, delade på de spruckna läpparna och spottade igen.
- Men kan du räkna alla stenarna i röset?

Kerstin kikade på högen som gubben pekat på. Hon skakade sanningsenligt på huvudet. De där stenarna hade far samlat så länge hon kunde minnas. De var många, förskräckligt många. Hon trodde inte att någon kunde räkna dem. Kanske prästen kunde. Inte gubben i alla fall. Men hon fann det dumt att ljuga.
- Hur gammal är du?
Hon tänkte efter en stund och tittade på sina händer. Mor hade sagt att hon levt lika många somrar som hon hade fingrar. Nästa sommar skulle hon kunna lägga till en tå också. När Sven hört det sa han att hon skulle räkna lilltån för hon var så liten och ynklig.



- Nå.
Gubben krävde ett svar och hon höll upp båda sina händer och spretade med fingrarna.
- Se. Det kunde jag inte tro. Benig som en ko om våren.När du är det dubbla har du redan förlorat ett barn och bär på nästa.
Han tystnade tvärt, som om han ångrade orden. Kerstin tyckte att han fick något illvilligt i blicken och vände sig om för att springa sin väg. Redan innan hon hunnit ta ett steg hade han greppat tag om hennes handled och höll henne fast."

Fortsättning följer...

Inlägg 400

Tänk vad tiden går. Det känns som igår som jag startade bloggen och faktum är att mitt första inlägg är daterat den 29 juni 2011. En resa som heter duga. Från att bara haft de närmast sörjande som läsare till att nå många tusen i månaden.
Under den här tiden har jag även fått bokkontrakt och massor med nya uppdrag. Projekt "Kyrkornas Hemligheter" växer och har precis hittat nya vägar. Men mina kära Holavedsbrudar har fått stå tillbaka för andra bokprojekt. De finns där i bakgrunden och jag kommer inte att släppa taget om dem. Eller jag menar, de släpper inte taget om mig.

Här brinner den eld som jag alltid bär med mig i hjärtat. Den brinner för Kerstin Svensdotter och alla de kvinnor som kom efter henne. En kedja som idag är länkad ända fram till kusinerna Tilda Åhman och Saga Klingberg. Två tjejer som har ett arv att förvalta.





Nu trycker jag ner gasen och strävar vidare mot mina mål. Vilket i tur och ordning betyder "Kyrkornas Hemligheter - mellersta Sverige", "Sigridslegenden" och "Holavedsbrudar".
Mycket är paketerat och klart, så bli inte förvånade om det kommer att spruta ur min pipeline.

Då jag hade vägarna förbi

Strax norr om Ödeshög kan från E4:an ses Stora Åby kyrka. Liggandes på en kulle är den ett dominant inslag i landskapet. Jag kan inte låta bli att undra vad denna kulle betydde före kristendomens intåg. Området är rikt på fornlämningar och tidigare fanns det två runstenar inmurade i kyrkväggen.
Tornet är riktigt gammalt och när den nya kyrkan byggdes på i mitten på 1700-talet dockades denna mot det befintliga tornet. Ett torn som har likheter med bland annat det i Bjälbo.

Gamla kyrkan i Stora Åby.

Detta torn fanns då holavedsbruden Karin Persdotter sa ja till sin Anders i oktober 1718. Den gamla altartavlan fanns också. När jag tittar på den vet jag att mina ögon vilar på något som också Karin förundrats över.


Jag kan nästan med säkerhet säga att hennes halvbror Lars 1712 döptes i dopfunten kantad med bilder av olika sagodjur.

Till detta vilar förmodligen kvarlevorna av Karins mor Kerstin Svensdotter i myllan någonstans i kyrkans närhet. Det är denna Kerstin Svensdotter som är Gästgivarens Dotter (se bokomslag i bloggens högra spalt).



På en grässlänt strax utanför kyrkogården satt jag med en kopp kaffe fredagen den 20 september 2013 och funderade över alla de generationer av kvinnor som passerat före mig och de som komma skall.

Bokbloggsjerka vecka 37

Och så var det då fredag igen och Bokbloggsjerka. För mig har det blivit lite av ett måste så här på förmiddagen.
Veckans fråga: Om du skulle skriva en bok, var skulle den i så fall utspela sig?
Frågan i en mer utvecklad form och reglerna för jerkan hittar du på Annikas Litteratur- och kulturblogg. Är du inte redan med, så häng på.


För mig är detta en riktigt rolig fråga och ger mig en chans att berätta om åtminstone ett av mina bokprojekt. Bloggen Holavedsbrudar startade 2011 för att styra upp mitt skrivande. Läs gärna mitt allra första inlägg! Jag skriver företrädesvis i historisk tid och det beror på att jag alltid varit intresserad av tider som flytt. Och jag är gärna på plats vid arkeologiska utgrävningar och lyssnar med förkärlek på föreläsningar som behandlar tiden före min egen.

Inspirationsomslag till del 1 av Holavedsbrudar.

Att sen samla ihop denna kunskap till ett hopkok av sanning och fiktion har blivit en del av mitt liv. Arbetet med släktskrönan Holavedsbrudar är ständigt pågående, men lite vid sidan om. Den utspelar sig i huvudsak i norra Småland och på landsbygden. Tiden är 1500-tal och framåt, åtminstone är det så i skrivande stund. Inget är statiskt och allt kan hända.
Många av karaktärerna är mina egna förfäder och handlingen bygger på min egen forskning. Till detta har jag fogat sanna historiska händelser tillsammans med min otyglade fantasi.



Nyfiken? Delar av den sanna sagan finns i boken "Inspiration för släktforskare", som utkom 2009.

Färist, modernare än vi tror

Under mina morgonpromenader händer det att jag passerar så kallade färister. För mig är de ett så vanligt inslag att jag knappast funderat närmare över dem. Men just idag slog det mig att det naturligtvis finns olika sätt för oss människor att ta oss över dessa. Själv har jag alltid varit mest orolig för att komma emellan ribborna med någon fot, vilket jag gissar lätt skulle kunna sluta med en bruten vrist.

Jag kom på mig själv med att sätta främre delen av mina fötter på en ribba och på så sätt ta mig trippande över färisten. Men jag skulle likaväl kunna sätta ner hela foten så att tårna hamnar på en ribba och hälen på en annan. Intressant tanke, finns det fler sätt att ta sig över? Hur skulle en av mina karaktärer i Holavedsbrudar bete sig inför en färist?

Väl hemkommen googlade jag på färist och det dröjde inte länge förrän jag skrattade gott åt mig själv. Tur att jag kollade upp saken, för det fanns inga färister förrän en bit in på 1900-talet. De uppfanns i samband med att traktorerna gjorde intåg i jordbruket och var svaret på att bonden skulle slippa klättra upp och ner från sitt fordon för att öppna och stänga grindar. Ordet i sig antas vara inlånat från norska språket.

Kungsörn på tal om toppar

Så fascinerande! Högt ovanför mitt hus seglade först en, sedan två och till sist inte mindre än fem gigantiska fåglar. Med hjälp av kunnig man och ett karakteristiskt läte kunde jag förstå att det faktiskt handlade om Kungsörnar.

En ung Kungsörn.

Det finns omkring 600 - 700 häckande par i Sverige. De gillar stora ändlösa skogar och klippig miljö. En natur som stämmer väl in på det småländska höglandet.
Ofta så håller deras äktenskap livslångt. I de stora reviren kan de ha flera olika bon som de alternerar emellan olika år. Överlevnaden för ungfåglar är inte så stor, men det kan mycket väl ha varit ett föräldrapar med tre ungar som vi såg. Det har under flera år och vid skilda tillfällen pratats om att det finns minst ett häckande par i våra trakter. Informationen är knapphändig, men jag kan förstå syftet med det.


Den här upptäckten gläder mig alldeles särskilt mycket eftersom jag har skapat en karaktär i Holavedsbrudar som är falkenerare och nu är jag stärkt i min tro att detta kan ha varit möjligt samtidigt som det blir trovärdigt för läsarna.

Kungsörnen lär ha varit vanligt förekommande och mycket populär i jakt med rovfåglar. Här i Sverige utövades denna jaktform redan på 500-talet och den omnämns i Västmannalagen på 1300-talet.



Tänk vad som kan hända när solen skiner en vanlig dag i september och kaffet avnjuts utomhus.

Att skriva i förfluten tid

Kanske lever jag helt enkelt i fel tid. Jag formligen älskar allt som kan kallas då. Stenåldern fascinerar och 1500-talet får mig att dregla. All tid där emellan är bara så spännande. Att få smyga omkring i gamla kyrkor, bland ruiner eller på museum ger mig kickar i stil med droger - tror i alla fall att det kan vara likvärdigt.
Jord, Gunilla, Anders och alla mina andra karaktärer i "Min är Skulden" lever sina liv på 1500-talet. Holavedsbrudarna rör sig från 1600-talet och framåt.

Vy över Huskvarna.

Till och med min egen barndom och ungdom kan fängsla mig. För att inte tala om den tid som var mina föräldrars och tiden strax innan jag föddes, efterkrigstiden.
Jag har kvar mina föräldrars berättelser om ransonering och luftbevakning. Särskilt min mor har skrivit mycket levande om denna tid. En text som jag kanske kommer att använda på ett eller annat sätt. Om inte annat så publicera den precis som den är.
Min morfar Ernst har också han efterlämnat ett mycket gediget material i form av både text och bild.







Därför blir jag så glad när jag läser om Set Mattssons andra bok "Svekets offer", som nu startar som följetong i Sydsvenskan. Det blir en form av tjuvstart eftersom boken inte har release förrän den 1 augusti.

"Vintern 1946. En ung kvinna skjuts ihjäl i sitt hem i Malmö samtidigt som stadens invånare förbereder nyårsfirandet. Jakten på mördaren når sin kulmen under nyårsnatten då det också bryter ut häftiga kravaller i stadens centrum."

Dessa rader är hämtade från Historiska Medias egen presentation av boken. Här finns också mer att läsa om författaren Set Mattsson.

Att skriva en roman är en resa utan både ratt och broms

En roman skriver inte sig själv, men den lever sitt eget liv. Något som jag fått erfara mer än en gång. I mitt bagage har jag fler noveller och kortromaner än vad jag idag säkert kan minnas. Men ett är säkert, var och en av dem har börjat med en mycket klar och tydlig synopsis. Inget som stört mina karaktärer precis. De har alltid tagit sin egen historia till nya oväntade höjder.

Lika ambitiös och noga var jag då det var dags att skriva en roman. Först ut var mitt stora projekt "Holavedsbrudar". Researchen till denna trilogi, eller vad det nu kan tänkas bli, är gedigen och har sin upprinnelse redan på 1990-talet. De här stökiga brudarna har mycket att berätta och de skriver helst själva sin historia. De håller sig inte till någon synopsis. Kan det bero på att ordet inte var uppfunnet på deras tid?

"Min är Hämnden" var mycket mer än en synopsis när jag fick den i min hand. Det var ett förträffligt råmaterial med en väl genomarbetad research. Jag läste in mig på texten och lärde känna de olika karaktärerna. De flesta blev mina vänner. Några av dem gillade jag inte, men det är precis så det ska vara i bokens värld. Utan ickevänner, ingen konflikt.
Läs gärna om mina vedermödor som spökskrivare på Författartipsbloggen.

Det är hit Jord kommer för att söka sina rötter.

Nu ligger jag i startblocken för "Min är Skulden". I mitt huvud finns linjerna uppdragna, men jag har inte skrivit någon synopsis, inte än. Kanske ska jag våga ta steget, att skriva en roman utan synopsis. Det kan bli riktigt livligt. Jord har tagit kommandot och det verkar inte som om hon tänker låta sig hunsas. Min uppgift tycks vara att låta fingrarna löpa. Ska detta bli ännu en resa utan ratt och broms?

"Min är Skulden"

Helt utan förvarning kom så fortsättningen på "Min är Hämnden" infarandes i min hjärna från ingenstans. Så självklar och så spännande. Detta innebär att jag lägger om rodret efter midsommar och börjar skriva på "Min är Skulden". Nu spräcker jag verkligen mina planer! Vad kommer detta att innebära? Inte en aning, men jag har upptäckt att det är gott att gå på magkänsla - åtminstone för det mesta.

I den här staden kommer en del av fortsättningen att utspelas. Jag kan redan nu avslöja att det är en svensk stad och vi kommer att röra oss på 1500-talets senare hälft. Läsarna kommer att få möta några av karaktärerna från "Min är Hämnden" och framför allt så kommer Jord att ta mycket plats.
Någonstans och på något sätt kommer det i denna bok finnas en koppling till Holavedsbrudarna. För övrigt får dessa pockande damer lugna sig lite, ställa sig i kö och vänta på sin tur. Något som jag misstänker att de inte gillar alls.
Då och då kommer jag att växla spår och skriva "Kyrkornas Hemligheter" del två. Detta är möjligt därför att det är en bok som skiljer sig från det skönlitterära skrivandet och därför kan fungera som hjärnrensare och ren avkoppling.
Nu hoppas jag på god fart, en rimlig deadline och på att min självdisciplin fungerar som den ska. Med dessa ingredienser bör jag landa inom ramen för vad som är möjligt att prestera. 

Frustration!

Solen skiner och den svenska sommaren är som bäst. Från grannfastigheten ljuder hammarslagen och i fåtöljen snarkar en katt. Jag har fortfarande en spretig tillvaro som jag ska försöka knyta ihop till en helhet.
Mina co-writers tillika korrekturläsare har det hett om öronen. Jag vill bli klar samtidigt som jag måste hålla fingrarna i styr och inte börja om igen på "Min är Hämnden". Som extra grädde på moset så är en av dem mitt uppe i en TV-inspelning.
För att inte stressa dem mer än nödvändigt har jag arbetat med fotograferingsplanen för "Kyrkornas Hemligheter" del två. Har nu fått till en plan som verkar hållbar, men fotografen är inte tillgänglig. Ännu en person som är mitt uppe i något helt annat - högsäsong för husvagnar och husbilar.

Husbil modell underbar.

Nåja, Holavedsbrudarna då? Hmm... ska "Synden går i arv" bli veckotidningsföljetong eller början på en av romanerna. Fiktionredaktör mot bokförläggare, vem drar det längsta strået? Och jag vet inte i vilken form jag ska slutbearbeta kapitlen.
Då tar jag och tittar på några möjliga hemma-hos-reportage för Gods & Gårdar. Ingen hemma där eller så har de beslutat att inte visa sina fina hem i pressen. Eller så platsade inte inredningen riktigt. Idag sitter jag visst i ett tjusigt ekorrhjul och snurrar.

Jag har en plan

Den här dagen tycks fyllas av ett omfattande planerande. Första etappen handlade om eventuella jobb för ett av våra mer kända månadsmagasin. Först måste jag finna objekt som tilltalar redaktionen och som inte varit med tidigare, varken i det aktuella magasinet eller i några systertidningar. Åtminstone inte de senaste sju till åtta åren. Sedan ska ägarna vara intresserade av att ställa upp och bjuda både på sitt hem och på sig själva. Inte nog med det, de ska även se bra ut på bild. Det är många kriterier som ska uppfyllas.

Styling pågår.

Nåja, nu har jag fått ihop en samling möjliga objekt att börja bearbeta och pitcha. Över till nästa plan som handlar om boken "Kyrkornas Hemligheter" del två. Jag har så smått börjat och fått till en strategi, men det är mycket som måste sammanfalla, fotografens tillgänglighet och vädergudarnas goda humör betyder i det närmaste allt. Värmland och Dalarna har granskats och fått resrutter. Materialinsamling från Närke och Gotland är i stort sett klart. Idag hoppas jag kunna prestera en hållbar arbetsordning för Södermanland och kanske också Västmanland.

Predikstolen i Rogberga kyrka, Småland.

Fördelen med kyrkorna är att de oftast är färdigstylade och det är lätt att i vardagslag finna vaktmästarna som glatt bjuder på både fakta, sägner och en eller annan anekdot. Nackdelen är alla mil i bilen. De första dagarna brukar jag njuta av landskapet och alla nya platser som vi passerar, men sedan smyger sig tristessen på. Det gäller att fördela arbetet i lagom stora pass och därför är jag noga med att hitta bra rutter där vi slipper fara för mycket fram och tillbaka.
Sist men inte minst ska planen för avslutningsarbetet med "Min är Hämnden" revideras något och uppstarten eller kanske omstarten av sviten om "Holavedsbrudarna" få sin plats i agendan.

Visingsborgs Slott

Just nu sitter jag på flera stolar och har många bollar i luften. Frågan är vilket ryggstöd jag borde luta mig mot och vilken boll som ska fångas upp. De kära Holavedsbrudarna stökar runt och stör i vanlig ordning. Ibland vet jag vad de vill och ibland inte. Den fristående delen "Synden går i arv" har ännu inte hittat sin modell. Men den är bonusmaterial till sviten om kvinnorna som levde i skogsbygden mellan Småland och Östergötland.

Visingsborgs slott på Visingsö.

Flera av dessa kvinnor hade anledning att besöka fängelsehålorna på Visingsborgs slott. För oss som lever nu är det svårt att föreställa sig den känsla av vanmakt som de säkert kände. Straffen var hårda även för mindre förseelser. Kärlek utanför äktenskapets trygga hamn kunde innebära att de inblandade fick plikta med sina liv.

Var det genom den här porten de kom, Jon och Kerstin?

Domböckerna ger en bild av hur det kunde varit. Samtidigt som jag kan förstå deras rädsla för överheten ser jag också att de njöt av underhållningsvärdet av förhandlingarna vid tinget. Jag kan till och med ana att det emellanåt skapades intriger för att få ha en roll framför skranket. Den tidens nöje så att säga.

Kanske satt Lars Thoresson bakom det här gallret?

Lars Thoresson har funnits i verkliga livet. Så också hustrun Kerstin och brodern Jon, som faktiskt var länsman. Många som nåtts av lagens lång arm fick tillbringa kortare eller längre tid på Visingsborgs slott. Där satt de i fuktiga och mörka celler medan Brahe-ätten slog klackarna i taket några trappor upp.

Ännu mer inspiration

Inget är som den trakt där de levde, holavedsbrudarna. Var där en sväng igår. Vad gjorde det att regnet smattrade mot biltaket och Tor dundrade fram över himlavalvet. De krokiga grusvägarna var trasiga och gropiga, tjälskador överallt. Här är nästan än idag väglöst land.
Hade tänkt ge mig uppför bergväggen vid sockengränsen för att ta mig en titt på en fornborg, jag inte besökt tidigare, men just då öppnade sig himlens portar. Jag besinnade mig och tänkte på blöta slippriga klippblock som säkert skulle komma i min väg. Fornborgen får bli en annan gång.

Däremot kunde jag inte motstå Brännaberget. En inte lika farofylld klättring, men en vidunderlig utsikt. Här har många holavedsbrudar blickat ut över nejden före mig. Och då fanns inget skyddande staket. Kanske fungerade platsen som ättestupa?

Det finns ett ställe som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Ett litet torp ute i skogen. Här bor Anna i "Där svartfåglarna dansar" och här passerar Karin/Catharina på sin väg till sonen på Olstorp. Nog kommer miljön att finnas i flera av mina berättelser, kanske rentav i följetongen som är på gång.

Här har jag tillbringat min barndoms somrar och här lämnade min mormors mor in sina skor för lagning när hon var barn. Dofterna är speciella och fåglarna kvittrar högre än på alla andra platser. Det finns några stigar i skogarna som jag gärna skulle vilja följa. Så en dag ska jag klura ut hur de gick mina anmödrar när de förflyttade sig i trakten.

Strålande Sickan!

Klurigheter är det bästa jag vet. Sådana som döljer sammanhang är extra roliga. Att knyta samman all min historiska skönlitteratur med korta stumpar av röda trådar roar mig. Jag har också funderat över att bjuda mina läsare på extra material. När, var och hur vet jag inte riktigt än, men till min stora förtjusning stötte jag på dessa tankar i Bokmalens blogg.
Romanen "Min är Hämnden", som förmodligen kommer att få en ny och mer unik titel, är snart klar att presenteras för förlagen. Och nu sticker jag då emellan med en följetong till veckopressen. Min tanke är att detta kunde vara ett sätt att presentera extra material till böckerna.

Brokinds slott.

Under min research kring miljöer och karaktärer i Karin Andersdotters värld hamnade jag på Brokinds slott. Här har det försiggått mycket spännande ska ni veta. Men det suger jag på ett tag till. Klart är dock att det finns en tråd, en silkestråd som binder Karin till denna anrika plats.
Karin är en typisk ung kvinna från det vilda Holaveden, som på underfundiga vägar kommer att kliva in i de finare gemaken. Hon kommer att bjuda på glada skratt och spänning, det kan jag lova redan nu. Och någonstans finns en anknytning till både Emanuel i "Min är Hämnden" och alla de andra Holavedsbrudarna.

En Holavedsbrud bankar på dörren

"Min är Hämnden" är på korrektur och jag går på snabbvisit hos Holavedsbrudarna. Historiska romaner är en genre på frammarsch, det vet jag med säkerhet nu. Det har kommit en förfrågan från en av våra större veckotidningar. Tro det eller ej men de är nyfikna på en synopsis med historiskt perspektiv. Bara det inte är mossigt. Vem har sagt att historia är mossigt?
Så nu söker jag bland mina nära och kära i det förflutna. Jag behöver en Holavedsbrud som har lust att för en tid axla huvudrollen i en följetong. Min tanke är att de historiska romaner jag skriver, vare sig de är riktade till vuxna, ungdomar eller veckopressen, alla ska de ha någon liten beröringspunkt med varandra.

Det är vår i Holaveden.

Jag söker i min databas och funderar över att ta den där systern till Kerstin Persdotter som jag vet ska finnas, men inte ser. I nästa andetag får jag för mig att hon finns där någonstans bland faddrarna till Kerstins barn och då är det ju synd att uppfinna henne. Jag skulle också kunna ta någon av alla dessa pigor, vars identitet bara är ett förnamn. Den utvalda skulle säkert bli glad för lite äventyr i de finare salongerna.
Definitivt tänker jag mig ett klassiskt drama, kvinnan av folket och mannen av börd. Hur jag sedan vinklar storyn, det blir något helt annat. Och vem blir då min utvalda? Kanske söker jag mig rentav tillbaka till 1500-talet och Dackes tid.

Svartfåglarna pockar på

Då är jag framme vid den vecka som jag skjutit framför mig i många år. Det är nu den ska slutföras, boken om Anna som får kontakt med en tid några hundra år före hennes egen. Anna har fullt sjå med att förstå sig själv och sin omgivning på gränsen till vuxenvärlden, då hon också får axla Ulrika Jansdotters problem.

Grekaberget i Mosserydssjön.

Här, precis nedanför Grekaberget tvingas Anna att berätta för Oscar om sina märkliga upplevelser. Kommer Oscar att tro henne? Tror Anna på sig själv? Frågor som jag fortfarande brottas med. Inte så mycket hur de ska besvaras, som hur de ska beskrivas för att vara trovärdiga och för verka naturliga tillsammans med Anna och Oscar.

Hus i byn Rödjan från 1800-talet.

Detta hus har legat i byn Rödjan. Den riktiga Ulrika Jansdotter kan ha bott i just det här huset eller ett som funnits på samma plats. Säkra kan vi inte vara, men nästan. Huset finns inte kvar idag, men jag hann få se det innan det jämnades med marken. Ulrika känns väldigt närvarande för mig när jag rör mig på vägarna i Lommaryd och Vireda socknar i norra Småland.
Och för den som undrar - ja, Ulrika hör hemma bland Holavedsbrudarna, men hon tillhör en sidogren.

En odefinierbar känsla av saknad.

Så här på årets näst näst sista dag drabbades jag av en sorts saknad. Plötsligt insåg jag att det någonstans i min själ hade skapats ett tomrum. Jag har gått på som en duracellkanin och glömt en viktig uppgift. Glömt är kanske fel ord, snarare har jag skjutit åt sidan och framför mig.
Det handlar om att ha riktigt roligt. Att längta efter att göra en alldeles speciell sak. Förr kunde det vara något så banalt som att sticka eller kanske lägga pussel. Jag läste just att en av mina vänner på facebook skulle ägna en hel dag åt scrap-booking, ett av hennes stora intressen.
Då upptäckte jag att jag inte ens vet vilka intressen jag har längre. Vart har min brinnande längtan efter att släktforska tagit vägen? Var finns entusiasmen inför en loppisrunda? Och min iver att berätta om Holavedsbrudarna?

Dannikekvinnans få ägodelar.

Denna bild visar några ägodelar som påträffades tillsammans med ett mänskligt skelett i en mosse på 1940-talet. Mycket tyder på att det handlar om en kvinna som bragts om livet runt år 1700. Men det saknas resurser för att forska vidare.Kanske är det en man? Kanske en avrättning? Jag vill veta eller snarare skapa en vetskap. Jag vill skriva och fantisera..... Nu skriver jag bara sånt som säkert läses, sånt som jag får betalt för.
Dags att låta intressena ta sin tid. Här ska släktforskas! Och skrivas! Snart vänder vi blad i almanackan och börjar ett nytt år. Temat för 2013 är "ha roligt".