Här förseglas ett öde

"Gubbens fingrar åt sig in i Kerstins handled. Hon förstod att hon inte skulle kunna slita sig loss. Motvilligt lät hon sig dras mot hans trasiga rock. Den luktade surt. Med sin andra hand tog han tag i hennes hår och tvingade nacken bakåt. Deras blickar möttes. Hennes klart blå, hans vattniga och bleka.
- Ta vara på ditt liv. Och be till Maria.

Greppet lossnade och Kerstin var fri. Men hon sprang inte. Hon stod kvar, fortfarande med böjd nacke och ögonen fästa vid gubbens. Långt där inne, bakom allt elakt och grymt fanns något annat. Något bekant till och med. Kerstins hjärta bankade inte lika hårt och hon kunde andas.
- Du kommer att få en dotter och hon ska heta Karin. Det är allt du behöver minnas. Och henne ska du märka.








Kerstin lyssnade och nickade. Hon var mitt uppe i en saga. En sådan där som mor brukade berätta när skymningen föll och eldens lågor fladdrade och bildade spännande skuggor i stugan. Sigrid var också bra på sagor, men hon skulle aldrig kunna mäta sig med mor. Nu hade Kerstin fått en alldeles egen saga."