Ännu mer inspiration

Inget är som den trakt där de levde, holavedsbrudarna. Var där en sväng igår. Vad gjorde det att regnet smattrade mot biltaket och Tor dundrade fram över himlavalvet. De krokiga grusvägarna var trasiga och gropiga, tjälskador överallt. Här är nästan än idag väglöst land.
Hade tänkt ge mig uppför bergväggen vid sockengränsen för att ta mig en titt på en fornborg, jag inte besökt tidigare, men just då öppnade sig himlens portar. Jag besinnade mig och tänkte på blöta slippriga klippblock som säkert skulle komma i min väg. Fornborgen får bli en annan gång.

Däremot kunde jag inte motstå Brännaberget. En inte lika farofylld klättring, men en vidunderlig utsikt. Här har många holavedsbrudar blickat ut över nejden före mig. Och då fanns inget skyddande staket. Kanske fungerade platsen som ättestupa?

Det finns ett ställe som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Ett litet torp ute i skogen. Här bor Anna i "Där svartfåglarna dansar" och här passerar Karin/Catharina på sin väg till sonen på Olstorp. Nog kommer miljön att finnas i flera av mina berättelser, kanske rentav i följetongen som är på gång.

Här har jag tillbringat min barndoms somrar och här lämnade min mormors mor in sina skor för lagning när hon var barn. Dofterna är speciella och fåglarna kvittrar högre än på alla andra platser. Det finns några stigar i skogarna som jag gärna skulle vilja följa. Så en dag ska jag klura ut hur de gick mina anmödrar när de förflyttade sig i trakten.