Det är så här det börjar

"Flickan stirrade på marken, förundrad över att gubbens spottloska inte träffat hennes nakna tår. Hon backade ett steg.
- Det är klart jag kan, sa hon.
Gubben for med tungan i sin tandlösa munhåla. Han harklade sig, delade på de spruckna läpparna och spottade igen.
- Men kan du räkna alla stenarna i röset?

Kerstin kikade på högen som gubben pekat på. Hon skakade sanningsenligt på huvudet. De där stenarna hade far samlat så länge hon kunde minnas. De var många, förskräckligt många. Hon trodde inte att någon kunde räkna dem. Kanske prästen kunde. Inte gubben i alla fall. Men hon fann det dumt att ljuga.
- Hur gammal är du?
Hon tänkte efter en stund och tittade på sina händer. Mor hade sagt att hon levt lika många somrar som hon hade fingrar. Nästa sommar skulle hon kunna lägga till en tå också. När Sven hört det sa han att hon skulle räkna lilltån för hon var så liten och ynklig.



- Nå.
Gubben krävde ett svar och hon höll upp båda sina händer och spretade med fingrarna.
- Se. Det kunde jag inte tro. Benig som en ko om våren.När du är det dubbla har du redan förlorat ett barn och bär på nästa.
Han tystnade tvärt, som om han ångrade orden. Kerstin tyckte att han fick något illvilligt i blicken och vände sig om för att springa sin väg. Redan innan hon hunnit ta ett steg hade han greppat tag om hennes handled och höll henne fast."

Fortsättning följer...