Att skriva en roman är en resa utan både ratt och broms

En roman skriver inte sig själv, men den lever sitt eget liv. Något som jag fått erfara mer än en gång. I mitt bagage har jag fler noveller och kortromaner än vad jag idag säkert kan minnas. Men ett är säkert, var och en av dem har börjat med en mycket klar och tydlig synopsis. Inget som stört mina karaktärer precis. De har alltid tagit sin egen historia till nya oväntade höjder.

Lika ambitiös och noga var jag då det var dags att skriva en roman. Först ut var mitt stora projekt "Holavedsbrudar". Researchen till denna trilogi, eller vad det nu kan tänkas bli, är gedigen och har sin upprinnelse redan på 1990-talet. De här stökiga brudarna har mycket att berätta och de skriver helst själva sin historia. De håller sig inte till någon synopsis. Kan det bero på att ordet inte var uppfunnet på deras tid?

"Min är Hämnden" var mycket mer än en synopsis när jag fick den i min hand. Det var ett förträffligt råmaterial med en väl genomarbetad research. Jag läste in mig på texten och lärde känna de olika karaktärerna. De flesta blev mina vänner. Några av dem gillade jag inte, men det är precis så det ska vara i bokens värld. Utan ickevänner, ingen konflikt.
Läs gärna om mina vedermödor som spökskrivare på Författartipsbloggen.

Det är hit Jord kommer för att söka sina rötter.

Nu ligger jag i startblocken för "Min är Skulden". I mitt huvud finns linjerna uppdragna, men jag har inte skrivit någon synopsis, inte än. Kanske ska jag våga ta steget, att skriva en roman utan synopsis. Det kan bli riktigt livligt. Jord har tagit kommandot och det verkar inte som om hon tänker låta sig hunsas. Min uppgift tycks vara att låta fingrarna löpa. Ska detta bli ännu en resa utan ratt och broms?