Inte heller den här gången blev jag besviken på Dan Brown. Också "Inferno" höll måttet för vad jag kallar härlig sommarläsning.
Som vanligt kastas läsaren rakt in i handlingen.
Den här gången hade Brown skruvat till det lite extra, inte ens aktören Robert Langdon visste vad han höll på med.
Jag minns den där dagen då jag fick tag i "Da Vinci-koden" eller rättare sagt jag minns inte den dagen alls. För det enda som fanns att minnas var att jag läste och läste och läste.
När jag kommit till kapitel 21 höll det på att gå lika illa med "Inferno". Detta på grund av att jag plötsligt befann mig i en värld som var synnerligen bekant. En värld som karaktärerna i "Min är Hämnden" hade befolkat. Det handlade om bankirfamiljen Medici och deras Florence. Här ökade jag lästakten samtidigt som jag försökte hänga med i Browns snabba svängar och tempoväxlingar.
Langdon springer som vanligt i kapp med tiden och brottas med symboler, myter och metaforer. En overklighet som med hjälp av fantasin blir till verklighet. Brown beskriver på ett strålande sätt hur Langdon syr ihop alla lösa ledtrådar som stockar sig runt omkring honom.
Boken är finurligt uppbyggd och för en läsare som är lite observant går det då och då att gissa sig till hur det skulle kunna fortsätta. Men oftast är den gissningen helt galen. I "Inferno" gäckas både Langdon, WHO och andra mer ljusskygga organisationer av en mycket difus Skugga. Och naturligtvis så hotas en hel värld av undergång.
Det här är underhållning på hög nivå. Den perfekta sommarläsningsboken och jag fick det jag förväntade mig.
Relaterat inlägg: Min sommarläsning
"Inferno" av Dan Brown kan köpas här och här.
Andra bloggar om "Inferno" av Dan Brown
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar