Romanens första meningar

Där satt jag med sex kapitel och ett slut. Men "Min är Skulden" hade en med förlov sagt en mycket dålig början. Det gick helt enkelt inte att få till det. Ändå brukar jag vara bra på ingångsscenen. Långvarig träning i veckotidningsbranchen borde ha satt sina spår.
Men när jag tog fram manuset till "Min är Hämnden" hände något oväntat. Framför mina ögon flimrade en marginell händelse förbi. Ett stycke som jag så sent som för några månader sedan hade funderat på att stryka helt och hållet. Nu skulle det kunna utgöra en mycket trovärdig kuliss till dramat som startar "Min är Skulden".

Toscanas böljande kullar.

Och scenen blev också så självklar. Jag tror nog att jag kan bjuda på några rader från det här allra första utkastet. Tänk vad som kan hända om man backar bandet och vänder åter till det ursprungliga.

"Cosimo lyssnade då och då efter ljudet av hovar, men det tycktes ha försvunnit. Han gick en sväng genom den stora hallen, öppnade porten och spanade ut i mörkret. Allt var lugnt och stilla.Nedanför de kraftiga kolonnerna som bar upp det väldiga entrétaket hukade de fem Lupusryttarna med återhållen andhämtning."

Den där början kändes viktig för mig och nu kan jag gå vidare. Har ett par scener som ska ner på pränt idag, men exakt var i boken de hör hemma det vet jag inte riktigt än. Det är sådana detaljer som jag numera överlåter till magkänslan att ta hand om.