Författaren Maria Gustavsdotter gästbloggar

Ewa har bett mig gästblogga i hennes blogg. Jag börjar med att tacka för förtroendet. Jag var nervös innan jag började skriva och än värre blev det medan jag höll på. Ett blogginlägg har jag aldrig skrivit förr. Men en hel del annat.

”Ord, ord, ord”, svarar Hamlet, då man frågar honom vad han läser. Och ord, det är vad jag använder i mitt arbete.

Jag anser att ordet är människans viktigaste uppfinning. Utan ord hade vi stått där med varsitt hjul och pekat utan att kunna bygga mer än en skottkärra. Med orden har vi tillsammans byggt fantastiska vagnar, men vi har också berättat om vagnar vi sett, och vagnar som ingen någonsin sett, omöjliga vagnar ingen kan bygga bara drömma om. Det är vad en författare gör. Hen berättar om det som inte har hänt på ett sätt som får läsare att uppleva det.

Bild: Fotoakuten.se

Redan som barn beslöt jag mig för att bli författare. Jag tror att det var då jag alldeles själv läst ut ”Det blåser på Månen”, av Eric Linklater och insett att boken fått mig att skratta och rysa och framför allt, fått mig att känna att jag var någon annanstans än hemma. (Och hemma var ingen dålig plats.)

Fortfarande är det här vad jag vill skänka mina läsare. En stund på en annan plats, i en annan tid, med människor som åtminstone för en timme känns verkliga. Det är höga mål, jag vet inte om jag lyckas, men jag vet att då jag skriver händer det att jag själv gråter, ler eller ryser.

Det tog några år innan jag blev så stor att jag vågade mig på att skriva på heltid. Under tiden utbildade jag mig till tandläkare, gifte mig och fick fyra barn. Och skrev i hemlighet. Under min sista mammaledighet skrev jag en deckare som blev refuserad av flera stora svenska förlag. 

Ett av dem skrev att de inte trodde på att ge ut deckare på svenska. Det var tidigt 90-tal. Jag slutade inte skriva bara för att jag blev refuserad. Nej, jag fortsatte att skriva korta stycken som jag skickade in till olika veckotidningar. Jag fortsatte med noveller för samma tidningar och år 2001 sa jag upp mig och började skriva på heltid.

Så år 2005 kom mina två första romaner ut. Jag kunde kalla mig författare. Sedan dess har jag skrivit ytterligare ett dussin romaner, fyra faktabilderböcker och mer än hundra noveller som publicerats i olika veckotidningar både i Sverige och utomlands.

Att vara författare är ett jobb, men också en livsstil. Jag jobbar jämt. Då jag inte skriver, läser jag, eller tjuvlyssnar på folk eller bara iakttar. Jag går ingenstans utan en anteckningsbok. I den skriver jag ner allt som jag tror jag kan ha användning för: vad folk säger, hur löven blåser över Kungstorget i Uddevalla och hur fårens ögon ser ut.

Ofta får jag frågan: Hur får du nya idéer?

Svaret är att mitt problem är inte alla nya idéer utan det att tiden inte räcker till för att skriva ner dem. På så sätt var det bra med novellerna. Jag fick en idé, vidareutvecklade den, skrev och vips var det färdigt. Nåja. Nästan i alla fall. En roman kräver mer arbete, men ger mig också friheten att vidareutveckla mina påhittade personer och ge dem både goda och dåliga sidor. 

I en novell finns inte utrymme att ge en människa motstridiga egenskaper, något som de flesta av oss har. En person som ömkar varje övergiven katt, kan ställa sig helt kallsinnig till sina arbetskamraters problem till exempel. 

Jag väntar aldrig på inspiration, för den kommer när jag skriver. Då är det väl riktigare att kalla det flyt. Varje dag då jag slår mig ner vid datorn har jag en scen i huvudet och brukar också veta hur jag ska börja.

En eller några meningar ligger färdiga bakom pannan. Sedan ger mycket sig själv. Jag berättar vad jag ser i mitt eget huvud. Det låter enkelt och oftast är det enkelt. 

Orden kommer och ibland blir jag överraskad. Mina påhittade personer säger ibland saker och gör något som jag inte räknat med. En biperson växer och kräver mer utrymme och ibland är det tvärtom. Den jag trodde skulle bli viktig, känns platt och ointressant och behöver kanske till och med skrivas ut ur boken.

Jag har naturligtvis en plan, ett synopsis, men förhåller mig mycket fritt till det och låter mina infall styra.

Men ibland kör jag fast. Då hjälper det att göra något annat. Stryka eller dammsuga går an, men bäst är att ta en promenad. Jag försöker att inte tänka på problemet utan bara vila huvudet och ofta inser jag att ja, just så går jag vidare.

Jag tjänar inte särskilt mycket pengar på mina böcker. Det är en tröst att veta att bara 7 % av Sveriges författare kan leva på sina böcker. Jag hör inte dit, inte än.

Men jag går varje dag till mitt arbete med glädje och förväntan. Ibland överraskar jag mig själv. Ofta, inte alltid naturligtvis, men tillräckligt ofta är jag nöjd med vad jag åstadkommit. Och jag är mycket lycklig.

Flickan med pappersblommorna

Strax innan årets Bokmässa i Göteborg kom Maria Gustavsdotter ut med sin andra bok om Aurora Ekblad, en ung ogift kvinna med smak för detaljer. Kulisserna utgörs av kuststaden Uddevalla i ett tidigt 1800-tal. Maria är säker i sin research och här kan förmodligen många uddevallabor känna igen sig.

"Flickan med pappersblommorna" är en fristående fortsättning på "Flickan på kyrkogården". Båda böckerna är pusseldeckare a la Agatha Christie.
Maria tar ett intressant och lite annorlunda grepp genom att lägga till ett "jag" som delar med sig av sitt liv helt utanför den allvetande berättarrösten. Det här jaget är ett extra spänningsmoment, som driver läsaren framåt i boken.
Maria använder äldre ord och uttryck i lagom proportioner, vilket gör att läsaren känner sig förflyttad bakåt i tiden. Detta utan att texten blir stabbig och svårläst.



Huvudpersonen Aurora är enligt min mening stundtals lite blek, hon borde tagit mer plats och agerat mer aktiv detektiv.
Kartan över Uddevalla och personregistret i början av boken ger pluspoäng.

Personligen tycker jag mer om Maria Gustavsdotter i trilogin "Fem pärlor till Jungfruns krona" där hennes berättarkonst blommar ut på ett helt annat sätt. Likaså "Helenas Hämnd" där Maria visar sin verkliga storhet som författare.

Flickan med pappersblommorna finns att köpa här och här.

Relaterade inlägg:

• Flickan med pappersblommorna i en smakbit på söndag 
• Helenas Hämnd av Gustavsdotter

Flickan med pappersblommorna i en smakebit på søndag

I en smakebit på søndag bjuder vi varandra på på små delikata munsbitar ur spännande litteratur. Mer information finns hos Flukten fra virkeligheten - en bokblogg.
Är du inte redan med, så häng på!



Jag håller mig kvar i de historiska världarna. Den här söndagen bjuder jag på en smakbit ur "Flickan med pappersblommorna", som är en fristående fortsättning på "Flickan på kyrkogården". Författaren Maria Gustavsdotter tar oss med på en tidsresa till 1800-talets början.

"Aurora lade servetten i knät och betraktade soppan som ställdes framför henne. Den doftade av dill och innehöll fisk, det kunde hon se. Hon anade även ett svagt stråk av vitt vin. Hon sneglade på sin moster snett över bordet. Emilia Wingård höll sin sked i handen och förde den med en avmätt rörelse mot munnen, medan hon betraktade sin dotter som fått en förnämlig placering vid sidan av en ogift man från Skövde."






Flickan med pappersblommorna är en pusseldeckare i historisk miljö och smakbiten kommer från kapitel 22. Boken har en anstrykning av Agatha Christie, vilket tilltalar mig. Så småningom kommer jag med en recension. Mer om författaren Maria Gustavsdotter finns att läsa här.

Måste bara tillägga att boken som jag skrev om förra veckan "Drottningkronana" har en fantastisk första mening "Mitt i sommaren låg Agnes för döden".

Ewa K är anställd av Ewa K

I dagarna har jag förstått att jag är anställd av mig själv. Och nu gäller det att ta reda på vad arbetsledningen vill att den anställde ska göra för företaget. Den anställde tycks vara intresserad av en god lön och intressanta uppgifter. För att kunna få den goda lönen ska den anställde alltså generera inkomster till företaget. Tidningen Driva Eget (nej, jag är inte sponsrad av dem) har många goda idéer att fundera över. Att skapa en hajp, borde väl även fungerar för författare och skribenter.

• Att synas i rätt sammanhang. Alltså bland alla som älskar böcker och då framför allt historiska romaner.

• Sprid bilder, men behåll upphovsrätten. Passar mig ypperligt, något jag ska jobba hårt med. 
• Var emotionell. Visst är det så att budskap som innehåller glädje, sorg och ilska sprids bättre än neutrala dito. Kolla bara på fb!
• Prata själv. Ack så viktigt, men hur gör jag det på ett bra sätt och i rätt sammanhang? 
• Läck budskapet långsamt. Aha, känns som jag redan är bra på det.
• Identifiera superspridare. Tål helt klart att tänka på. Känner jag till någon sådan?
• Haka på en trend som redan finns. Alltså precis så som Set Mattsson och Maria Gustavsdotter gör - deckare fast i historisk miljö.
• Var en doldis. A la Bo Baldersson?

Läs mer om detta i Driva Eget nr 3/2013.

Relaterade inlägg:

• Läckberg, en sann företagare
• Kurage att vinka från toppen

Helenas hämnd av Gustavsdotter.

Det är skrämmande vad en bok kan förvrida och ställa till det i  min vardag. Då och då händer det, det som jag borde vaccinerat mig emot vid det här laget. Jag kan inte släppa boken. Den sitter som fastklistrad vid min kropp eller är det en magnetisk kraft kanske. Hur som helst en sådan bok följer med mig vart jag än går. Den här gången pratar jag om "Helenas hämnd" av Maria Gustavsdotter utgiven på Historiska Media. 

Jag har alltid haft en viss förkärlek för historiska romaner och jag kräver ganska mycket av dem för att jag ska fångas av berättelsen. Personporträtt och miljöskildringar måste kännas trovärdiga. Maria Gustavsdotter har lyckats trollbinda mig så till den milda grad att jag lagt mitt eget skrivande åt sidan någon timma då och då för att få läsa. Det sjuka barnbarnet fick snällt vänta med sina spel tills mormor läst ännu några sidor i boken. Huvudpersonen, Helena blir för mig verklig. Jag har skrattat med henne och åt henne, jag har våndats tillsammans med henne och jag har legat vid hennes sida i kapellet och bett.
För någon månad sedan träffade jag Maria i hennes hem i Uddevalla. Jag var där tillsammans med en fotograf för att göra ett reportage. Vi stannade i många timmar. Det blev mycket prat och långa diskussioner kring skrivandets konst. Jag upptäckte att vi hade samma teknik för research i historiska verk, glatt färgade postit-lappar som stack ut från boksidorna likt myriader av vimplar.
Nu ser jag fram att få träffa Maria på Bokmässan i Göteborg och jag hoppas att vi får den stund som vi planerat över en kopp kaffe. Men jag misstänker att hon kommer att vara ett eftertraktat byte.
Helenas hämnd finns bland annat att köpa här och här.

Historiska romaner i omvänd ordning

Naturligtvis så läser jag. För att kunna skriva måste jag läsa. Jag läser allt möjligt och mer i vissa perioder, mindre i andra. Just nu läser jag "Tempelbranden" av Catharina Ingelman Sundberg. Jag läser den för andra gången och av en alldeles speciell anledning. Den ingår i serien Släkten som ges ut på Historiska Media.

 

Till min förvåning insåg jag just att jag inte läst de två första delarna, "Blandat Blod" av Katarina Mazetti och "Sigrids Hemlighet" av Karin Wahlberg. Så klart måste även detta åtgärdas. Men just nu ska jag avslutaTempelbranden för att han den i färskt minne när jag griper mig an del fyra "Helenas hämnd" av Maria Gustavsdotter. Den 11 september är det boksläpp, ett datum som förpliktar.

Dessa böcker är en del i min målbild. Målet som utgör trilogin om Holavedsbrudarna. Kan Catharina och Maria så kan jag! Så kära läsare till Bokmässan i Göteborg 2013 är det dags att hålla utkik efter del 1!

Är sommaren slut?

Kanske går den mot sitt slut, den här sommaren som knappast var en sommar alls. Åtminstone inte här på den småländska höglandet. Fast när jag tänker efter har det ändå varit ganska okey. Många dagar har varit fina på alla möjliga sätt och det har inte bara regnat.

Katten Elin njuter på trappan.

Idag skiner solen, men vinden för med sig ett stråk av kyla. Den där lukten som minner om hög kall luft finns där och getingarna är trötta. Arbetet med "Kyrkornas Hemligheter" del två pågår för fullt samtidigt som jag bearbetar historien om Holavedsbrudarna. På mitt arbetsbord ligger även ett projekt som jag nämnde i början av sommaren, en bearbetning av en historisk roman skriven av en person som inte längre finns bland oss. När planen för "Min är hämnden" är klar kommer jag att dela med mig av händelserna kring detta.

Nu sjunger krassen på sista versen.

Sedan sticker jag emellan med några noveller och kanske blir det en kortroman till veckopressen i vintermiljö. En av mina författarvänner, Maria Gustavsdotter har stängt in sig i ensamhet, lugn och ro för att bara skriva. Något som jag funderar på att prova på, men jag är inte säker på att det är melodin för mig. Men som sagt, prova borde jag.

Dahliorna blommar så vackert i trädgården.

Jag tycker om att ha många strängar på min lyra. Och visst kan de ibland bli för många, men då blir det till att sortera och prioritera. Men det är omväxlingen som förnöjer och gör att nyfikenheten och upptäckarglädjen får sin rätta dos av näring. En näring som ger tillväxt i form av nya frön, som gror och blommar ut. Min bästa tid är nu!

Tid att läsa

Solen skiner och det är varmt i Småland. Riktigt varmt. Trevligt så här då pingsten står för dörren och Mors Dag på söndag. Astrid och Anna har varit pratsamma och deras story börjar ta form. Novellrysaren är färdig och "Kyrkornas Hemligheter" är på tryckeriet.
Därför har jag lyxat till det lite och gett mig själv tid att läsa. Just nu är jag inne på andra delen i serien "Fem pärlor till jungfruns krona" av Maria Gustavsdotter. Första delen "Dottern" fångade mig fullständigt och nu har jag svårt att lägga ifrån "Hustrun".

Jag läser gärna romaner som utspelas i historisk miljö. Precis lika gärna som jag placerar mina egna karaktärer i tider som flytt. Det är inte så ofta jag får möjlighet att skriva historiskt, eftersom veckopressen bara efterfrågar nutid. Men ibland lyckas jag få till en vurpa som de sväljer.
Det är här som "Holavedsbrudarna" kommer in. Mitt livsverk som jag oftast bara nuddar vid och sedan lämnar åt sitt öde. En sorts rädsla för att börja på allvar, för då måste jag fortsätta och till sist avsluta. Nu hoppas jag att Gustavsdotter ska inspirera mig att våga ta några steg in i den värld som var mina anmödrars.
"Dottern", "Hustrun" och "Änkan" är skrivna i jag-form. Ett grepp som verkligen kräver en god författare. Och hittills är jag inte besviken. Jag lever med huvudpersonen Gertraud där hon går på gatorna i Kalmar, där hon uppfostrar sina barn och där hon ber till jungfru Maria. Det känns som om jag är förflyttad till 1500-talet och jag förväntar mig att möta Nils Dacke på kvällspromenaden genom skogen.

Fantasin flödar

De där Astrid och Anna är spännande figurer. Idag ska de få börja berätta sin historia för mig. Men samtidigt har en novellrysare som pockar på  uppmärksamhet ställt till det på mitt hjärnkontor. Och en annan bokidé som håller på att ta form. Den senare är till stora delar klar sedan flera år tillbaka, så kan jag få audiens hos min högra hand Hanna, så har jag säkert ett bra förslag klart inom kort. En trevlig nostalgisk fotobok är det tänkt, innehållande nedanstående bild tillsammans med många andra.

Såg just på fb att Maria Gustavsdotter läste om 1800-talets klädmode på sin arbetstid, alldeles riktigt. Ska bli spännande att se vad hon har på gång nu. Och jag tänkte att vi har det bra vi som jobbar med ord, bild och fantasi.
Idag delar jag upp min dag, först skriver jag klart novellrysaren. Därefter tar jag itu med Anna och Astrid. Får se hur länge de orkar hålla på att berätta, kanske blir det några kvällstimmar med nostalgiska åkdon.
Visst! Har jag inte berättat det, att mitt dygn har 48 timmar!

Nils Dacke i periferin.

"Min är hämnden", som jag skrev om i föregående inlägg hänger fortfarande kvar i mina tankar. Den går liksom inte att släppa. Storyn är så bra. Den utspelar sig i brytningstiden mellan katolicismen och den lutherska trons utbredning. Vid samma tidpunkt och i nästan samma trakter levde Maria Gustavsdotters karaktär Gertraud Hansdotter Lübecker. Gemensamma nämnare för dessa historier är bland annat just trosskiftet och Nils Dacke. Företeelser som flyktigt berörs, men som samtidigt får läsarna att förstå att det är betydelsefullt för både Emanuel och Gertraud.
Min egen historia om Holavedsbrudarna startar något längre fram i tiden, men inte mycket. Hur påverkades Kerstin Svensdotter där hon levde i Holavedens skugga? Berättades det om Nils Dacke i brasans sken? Hur mycket fanns kvar av den katolska tron ute i stugorna och hur mycket i det vardagliga livet hade anknytning till hedendomen? Hade den friserade sanningen om den småländske upprorsmakaren nått gemene man? Med vilka ögon såg man på sin regent och de som styrde och ställde i huvudstaden. Från Adelövs socken hade vi en period Måns Andersson i Ryd, som bygdens representant och riksdagsman. Fick Adelövsborna på så sätt en mer med sanningen överensstämmande bild av verkligheten?
Det är en spännande väv där fiktiva och verkliga personer blandas av olika författare med olika utgångspunkter i helt olika berättelser, men där man ändå kan se att det som händer i denna fantasivärld till vissa delar mycket väl kunde ha varit den tidens verklighet.

Madonnan i Adelövs kyrka

Själv funderar jag över vilka av mina anmödrar som fick tillfälle att be till Madonnan i Adelövs kyrka. Hur länge och under vilka tidsperioder fanns hon där. Åkte hon ut när den nya läran svepte med den stora kvasten? I vilket fall som helst så är hon tillbaka och har sin givna plats i den nuvarande kyrkobyggnaden.
Författaren till "Min är hämnden" och Maria Gustavsdotter lockar mig att försöka ta ytterligare ett steg bakåt bland "de mina". För mig vore det intressant att fantisera kring hur exempelvis Kerstin Svensdotters mormor och mormors mor upplevde händelserna i 1500-talets Sverige. Kanske, kanske skapar jag dessa kvinnor ur en klump fantasi, likt en keramiker formar sin lera.