Ett enehanda hantverk

Många drömmer om att bli författare. Det gjorde jag också. Jag såg framför mig hur mina fingrar lekande lätt rörde sig över tangentbordet. Mina första alster tillkom på en elektrisk skrivmaskin som jag lånat av min far. Den hade en enorm finess, ett raderband. Det bandet bytte jag oftare än färgbandet minns jag.

Jag skrev fort och med rätt fingerställning. Den där kursen i maskinskrivning har jag haft enorm nytta av. Och har fortfarande.

Skrivandet är på något sätt en sorts drog som jag inte kan vara utan. Vissa dagar vill jag inte alls, men det känns som jag måste ändå. Jag får faktiskt tvinga mig själv att låta bli.


Andra dagar vill jag, men resultatet blir magert. Mitt största bekymmer är att komma till avslut och att fortsätta skicka manus efter refusering. Jag vet ju att det bara är att skriva om, rätta till och på dem igen. Till och med Stieg Larsson blev refuserad och det av självaste Piratförlaget. Undrar om de ångrade sig.

Idag kavlar jag upp ärmarna och fortsätter med "Kyrkornas Hemligheter - mellersta Sverige". Deadline närmar sig och redaktör Månsson väntar.