söndag 5 augusti 2012

Lina Sandell och Gustav Vasa

Alltid intressant det här med släktforskning och kändisar av större eller mindre valör. Min far berättade gärna om vår släktskap med Lina Sandell. Skrönan hade uppstått på grund av det gemensamma efternamnet Engstrand. I Linas fall handlade det om en präst och i vårt fall om en soldat. Men skillnaden ansågs hårfin. Att det sedan gick att ta sig namn lite hur som helst var heller inget som påverkade möjligheten till detta celebra släktskap.

Interiör Lina Sandellmuseet i Fröderyd.
Nåja, jag har inte kunnat verifiera något som helst släktskap med den psalmskrivande prästdottern. Men några av mina syskonbarn tycks dela gener med kära Lina på sin fars sida.
Häromdagen passerade jag Fröderyd och passade givetvis på att fika under trädet där Lina satt och skapade. Och jag kikade in i den gamla prästbostaden. Vackert och vilsamt!

Glimt från Lina Sandells barndomshem.
Jag undrar just hur många skrönor som blivit till sanning i släktforskningens spår. Är det viktigt med kändisar och kungligheter? Då kan jag glädja er med att vi nästan alla nu levande svenskar med svenska rötter i 1500-talet  faktiskt är släkt med Gustav Vasa. Visst är det festligt! Det vore mer ovanligt att inte vara släkt med denne något vansinnige despot. Så sträck på er alla som inte funnit några påvisbara band till käre Gustav den förste. Med tanke på hans dåliga lynne är det skönt att inte ha honom i antavlan. Fast det kanske jag har, vem vet?

onsdag 1 augusti 2012

Ett möte

Att mötas över en kopp kaffe kan ge så mycket. Går mötet dessutom över generationsgränserna kan det slå gnistor. För mig uppstår magi, jag finner hela tiden något nytt att skriva om. Det kan handla om allt från några enkla ord formade till ett spännande uttryck, till en historisk kunskap som jag inte tidigare hade.
Tillsammans med min man reste jag till hans barndomsstad. Målet för besöket var det hus som hans far byggde och där min man tillbringade sina första 16 år i livet.


Kvinnorna jag samtalar med på bilden har en sammanlagd livserfarenhet på omkring 160 år. Vi pratade om dåtid och nutid, de berättade om personer som kommit och gått i deras liv. Vi pratade om värderingar och om samhällets förändringar. Min man fotograferade och fick den ena nostalgitrippen efter den andra.




Och jag fick lära mig att göra "sommargurka", en delikatess som doftar barndom för mig. När lektionen var klar fick jag med mig burken hem. Vilken skatt!
Skatten min man hade med sig hem bestod av massor med bilder från barndomshemmet och ett långt samtal med en äldre dam som en gång i tiden kört honom i barnvagn. Upplevelser som inte går att mäta mot något annat.

lördag 28 juli 2012

Barn av gången tid

Det här med att spara och säkra digitalt material har verkligen blivit ett barn av sin egen tid. Mycket märkligt, det papperslösa samhället är fullt av papper. Men inte det som verkligen behövs för det ligger sparat på disketter. Små platta tingestar av plast samlade i en för ändamålet specialdesignad låda, också den i plast. Kunde inte varit bättre, jag hade varit så duktig.


Men hur skulle jag komma åt denna guldgruva med texter av alla de slag? Ett upprop på Facebook ledde till denna relik, som återfanns dammig och fin i en källare. Jippi, nu var jag inte långt från målet, snart skulle jag kunna läsa och kontrollera innehållet på dessa dyrgripar.

Nu borde jag väl lärt mig att det är dumt att ropa hej innan man är över bäcken. Datorn surrade snällt igång även om startsträckan kunde varit kortare. Här hade vi ingen aspirant på olympiska medaljer. Och så till sist kunde jag öppna en diskett och även dokumenten som fanns på den. Bekymret var dock att någon annan form av lagringsmedia var denna relik inte intresserad av. Möjligheterna fanns, men någon brännare till CD fanns inte att uppbringa, inte heller något intresse för min "sticka".

Det är då den räddande ängeln dyker upp med en diskettstation. Dessvärre hade ängeln i fråga aldrig fått stationen att fungera.
Nåväl, jag tar med mig dyrgripen hem. Ber några bönor och stryker min laptop medhårs. Abrakadabra! Inom loppet av tjugo minuter är disketternas samtliga hemligheter avslöjade och överflyttade till vår tid. Och här fanns även bortglömt material som kommer väl till pass i "Holavedsbrudar".


måndag 23 juli 2012

Tiden, en aspekt att räkna med.

Hur får man grepp om tiden? Och hur behåller man den som sin? Som författare arbetar jag utanför de gängse ramarna som är satta för arbete i vårt land. Det är svårt att inte kunna redovisa vilken produkt man framställt efter exempelvis fyra timmars arbete en måndag förmiddag. Om jag inte har ett resultat räknat i ett antal nedslag är frågan om jag har arbetat över huvud taget? Arbetar jag när jag sitter och dricker kaffe i en lummig park och på avstånd får syn på min nästa huvudperson? Eller när jag besöker en vägkyrka?

Hembygdsfest där jag fann nya karaktärer.
Jag arbetar på så många olika sätt och på så många olika plan att jag inte ens själv alltid förstår vad som händer. Det är det som är tjusningen, men också det svåra. Det är svårt att inte bli splittrad. Men någon har sagt att om en författare inte har projekt som räcker livet ut är det dags att fundera över att byta yrke.
Nåja, jag har en agenda och den följer jag efter bästa förmåga. Det blir många ändringar, men det är väl det som kallas att vara flexibel i dess positiva bemärkelse. Negativt uttryckt kallas det att kasta kappan efter vinden.

Arbete eller nöje?
Nu gör jag vissa tillägg i min agenda, finessen är att inte göra allt på en gång. Och se till att det blir avslut innan nystart. Ibland behöver jag läxa upp mig själv och se över mina vägval.
"Denna dagen ett liv", som han sa allas vår Melker på Saltkråkan.

onsdag 18 juli 2012

Råg och rön, spännande läsning.

Att bli bönhörd verkar inte längre så omöjligt. Härom dagen önskade jag att jag kunde mer om den agrikulturella utvecklingen i Norra Vedbo härad i Småland. Jag ville veta vad bönderna odlade, hur och lite till. Aladdin, ni vet han i lampan uppenbarade sig och viskade "Råg och Rön".


Jag pratar om Aadel Franzéns fantastiska avhandling om mat, männsikor och landskapsförändringar i norra Småland. Här finner jag svar på massor av frågor och lär mig att ställa nya. Och jag älskar verkligen Aadels sätt att arbeta och att foga samman pusselbitar till en spännande helhet. Aadel arbetar på Länsmuseet i Jönköping och jag misstänker att jag har mycket mer kunskap att hämta där.

Ett stycke kulturlandskap i Norra Småland.
Idag ska jag dock inte arbeta med "Holavedsbrudar" utan med ett annat projekt som kan vara i vardande. Men genren är densamma och det finns fler gemensamma nämnare. Vad som kan bli spännande är att det handlar om samarbete med flera andra personer. Något som inte är helt enkelt för oss författare som ofta är lite av ensamvargar åtminstone i arbetssituationen.
Men det är bra att ha något mer att fokusera på. För kör fast det gör jag med jämna mellanrum. Att då kunna lägga åt sidan och greppa något annat kan lösa många knutar.
Hur som helst, spännande är det och roligt har jag.

måndag 16 juli 2012

Mer inspiration

Tänk, att idag har ett utkast till boken "Inspiration för släktforskare" gett mig en ny puff i rätt riktning. Ett utkast som jag refuserade på ett tidigt stadium, men som blivit liggande i en mapp på en extern hårddisk. Av någon outgrundlig anledning råkade jag vid något tillfälle kopiera denna mapp till min laptop. Och för en liten stund sedan öppnade jag mappen och fann bland annat dessa rader.

Marknadsplatsen var fylld med folk. Alla var där. Kerstin Svensdotter från Hult tittade längtansfullt på de brända mandlarna som ångande heta spred sin ljuvliga doft från stekhällen. I sin svettiga hand höll hon några runstycken, som hon fått av sin far. Vid hennes sida stod Ingrid Pehrsdotter från Källevik. Flickorna var i tioårsåldern.


En kvinna från vandringsfolket smög upp bakom dem.  Ingrid tog ett steg åt sidan, men den pråligt klädda damen grep tag i hennes överarm. Den andra armen lade hon om Kerstins axlar. Kvinnan slöt de motsträviga flickorna i sin famn. Över deras huvuden läste hon en ramsa på ett främmande språk. Därefter släppte hon greppet och uppslukades av folkmängden. Ingrid och Kerstin gick skilda vägar och återsåg aldrig varandra. Men båda dessa kvinnor och deras efterkommande har en stor betydelse för oss. Utan dem hade det aldrig blivit någon släktsaga. De är vår yttersta utpost i 1600-talets töcken.
Ingrid från Källevik hade jag nästan glömt. De är många som haft något finger med i spelet om Holavedsbrudarna. Och att kalla det för en släktsaga... ja, kanske det.
Nåja, än så länge är jag kvar i Olstorp och där lär jag stanna ett tag. Det var på dess marker som torpet Sörängen låg och ligger än idag.




Som ett minne från en tid som var långt innan min. Också här hämtar jag inspiration och skrivarglädje. Nu är det hög tid för dagens avsnitt i "Holvadesbrudar".

fredag 13 juli 2012

Gripenbergsbanan och lappiga filtar

Inspirationen slår till när man minst anar det. På väg mot Skärstad kyrka norr om Huskvarna föll vägvalet på det som en gång var den gamla järnvägen, Gripenbergsbanan. Där står plötsligt skylten "Vista kulle". Och då slog det mig att jag hört berättas att hit åkte huskvarnaborna tåg med fikakorg och filt i högsta hugg på söndagarna under sommarhalvåret. Alltså måste även jag äntra denna utsiktsplats om än utan de egentligen nödvändiga attributen.
Att ett ihållande regn under de senaste dagarna urholkat den branta stigen upp mot toppen var inget som bekymrade mig, inte heller det faktum att mina fötter var skrudade i ett par sandaler. Skam den som ger sig och utsikten blev min.

Hänförande utsikt över Vättern.
Då slog det mig, att här hade hon säkert stått min mormor Gerda och säkert mormors mor Hulda också. Det var dessa båda kvinnor jag hade i tankarna när jag närmade mig målet för utflykten, kyrkan i Skärstad.
I församlingshemmet serverades fika och utställning av syföreningens alster. Dessa bestod till största delen av filtar, fantastiska sådana stickade av restgarner.

Filt förfärdigad av Skärstad kyrkliga syförening.
Jag ville ha... men se det fick jag inte. Filtarna var inte till salu, de skulle skänkas till Rumänien. Det var nu jag kopplade ihop filtarna med Gerda och Hulda. De hade också stickat filtar, men storleken mindre.

Dockfiltar som Gerda och Hulda stickat.
Väl hemkommen hittade jag de små dockfiltarna. Så underbara och stickade med så mycket kärlek. Men det var inte filtar det handlade om det handlade om att komma vidare med "Holavedsbrudar". Filtarna ledde mig via Gerda och Hulda till Vireda och Olstorp.
Det är dags att introducera denna familjegren för läsarna. Så självklart, men inte så tydligt att jag förstod hur jag skulle gå vidare nu när Kerstin Svensdotter väl kommit på plats i Humlefall.