Mer inspiration

Tänk, att idag har ett utkast till boken "Inspiration för släktforskare" gett mig en ny puff i rätt riktning. Ett utkast som jag refuserade på ett tidigt stadium, men som blivit liggande i en mapp på en extern hårddisk. Av någon outgrundlig anledning råkade jag vid något tillfälle kopiera denna mapp till min laptop. Och för en liten stund sedan öppnade jag mappen och fann bland annat dessa rader.

Marknadsplatsen var fylld med folk. Alla var där. Kerstin Svensdotter från Hult tittade längtansfullt på de brända mandlarna som ångande heta spred sin ljuvliga doft från stekhällen. I sin svettiga hand höll hon några runstycken, som hon fått av sin far. Vid hennes sida stod Ingrid Pehrsdotter från Källevik. Flickorna var i tioårsåldern.

En kvinna från vandringsfolket smög upp bakom dem.  Ingrid tog ett steg åt sidan, men den pråligt klädda damen grep tag i hennes överarm. Den andra armen lade hon om Kerstins axlar. Kvinnan slöt de motsträviga flickorna i sin famn. Över deras huvuden läste hon en ramsa på ett främmande språk. Därefter släppte hon greppet och uppslukades av folkmängden. Ingrid och Kerstin gick skilda vägar och återsåg aldrig varandra. Men båda dessa kvinnor och deras efterkommande har en stor betydelse för oss. Utan dem hade det aldrig blivit någon släktsaga. De är vår yttersta utpost i 1600-talets töcken.

Ingrid från Källevik hade jag nästan glömt. De är många som haft något finger med i spelet om Holavedsbrudarna. Och att kalla det för en släktsaga... ja, kanske det.

Nåja, än så länge är jag kvar i Olstorp och där lär jag stanna ett tag. Det var på dess marker som torpet Sörängen låg och ligger än idag.

Som ett minne från en tid som var långt innan min. Också här hämtar jag inspiration och skrivarglädje. Nu är det hög tid för dagens avsnitt i "Holvadesbrudar".