Visar inlägg med etikett Olstorp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Olstorp. Visa alla inlägg

måndag 16 juli 2012

Mer inspiration

Tänk, att idag har ett utkast till boken "Inspiration för släktforskare" gett mig en ny puff i rätt riktning. Ett utkast som jag refuserade på ett tidigt stadium, men som blivit liggande i en mapp på en extern hårddisk. Av någon outgrundlig anledning råkade jag vid något tillfälle kopiera denna mapp till min laptop. Och för en liten stund sedan öppnade jag mappen och fann bland annat dessa rader.

Marknadsplatsen var fylld med folk. Alla var där. Kerstin Svensdotter från Hult tittade längtansfullt på de brända mandlarna som ångande heta spred sin ljuvliga doft från stekhällen. I sin svettiga hand höll hon några runstycken, som hon fått av sin far. Vid hennes sida stod Ingrid Pehrsdotter från Källevik. Flickorna var i tioårsåldern.


En kvinna från vandringsfolket smög upp bakom dem.  Ingrid tog ett steg åt sidan, men den pråligt klädda damen grep tag i hennes överarm. Den andra armen lade hon om Kerstins axlar. Kvinnan slöt de motsträviga flickorna i sin famn. Över deras huvuden läste hon en ramsa på ett främmande språk. Därefter släppte hon greppet och uppslukades av folkmängden. Ingrid och Kerstin gick skilda vägar och återsåg aldrig varandra. Men båda dessa kvinnor och deras efterkommande har en stor betydelse för oss. Utan dem hade det aldrig blivit någon släktsaga. De är vår yttersta utpost i 1600-talets töcken.
Ingrid från Källevik hade jag nästan glömt. De är många som haft något finger med i spelet om Holavedsbrudarna. Och att kalla det för en släktsaga... ja, kanske det.
Nåja, än så länge är jag kvar i Olstorp och där lär jag stanna ett tag. Det var på dess marker som torpet Sörängen låg och ligger än idag.




Som ett minne från en tid som var långt innan min. Också här hämtar jag inspiration och skrivarglädje. Nu är det hög tid för dagens avsnitt i "Holvadesbrudar".

fredag 13 juli 2012

Gripenbergsbanan och lappiga filtar

Inspirationen slår till när man minst anar det. På väg mot Skärstad kyrka norr om Huskvarna föll vägvalet på det som en gång var den gamla järnvägen, Gripenbergsbanan. Där står plötsligt skylten "Vista kulle". Och då slog det mig att jag hört berättas att hit åkte huskvarnaborna tåg med fikakorg och filt i högsta hugg på söndagarna under sommarhalvåret. Alltså måste även jag äntra denna utsiktsplats om än utan de egentligen nödvändiga attributen.
Att ett ihållande regn under de senaste dagarna urholkat den branta stigen upp mot toppen var inget som bekymrade mig, inte heller det faktum att mina fötter var skrudade i ett par sandaler. Skam den som ger sig och utsikten blev min.

Hänförande utsikt över Vättern.
Då slog det mig, att här hade hon säkert stått min mormor Gerda och säkert mormors mor Hulda också. Det var dessa båda kvinnor jag hade i tankarna när jag närmade mig målet för utflykten, kyrkan i Skärstad.
I församlingshemmet serverades fika och utställning av syföreningens alster. Dessa bestod till största delen av filtar, fantastiska sådana stickade av restgarner.

Filt förfärdigad av Skärstad kyrkliga syförening.
Jag ville ha... men se det fick jag inte. Filtarna var inte till salu, de skulle skänkas till Rumänien. Det var nu jag kopplade ihop filtarna med Gerda och Hulda. De hade också stickat filtar, men storleken mindre.

Dockfiltar som Gerda och Hulda stickat.
Väl hemkommen hittade jag de små dockfiltarna. Så underbara och stickade med så mycket kärlek. Men det var inte filtar det handlade om det handlade om att komma vidare med "Holavedsbrudar". Filtarna ledde mig via Gerda och Hulda till Vireda och Olstorp.
Det är dags att introducera denna familjegren för läsarna. Så självklart, men inte så tydligt att jag förstod hur jag skulle gå vidare nu när Kerstin Svensdotter väl kommit på plats i Humlefall.