Nils Dacke, Emanuels idol

Kapitel sjutton i "Min är Hämnden" är precis avslutat. Nöjd och belåten letar jag bland Kjells material för att få stommen till den artonde. Det är då det händer, Nils Dacke dyker upp på min näthinna. Han var en stor förebild för Emanuel i unga år. Vad hände hemma i Småland åren efter Nils Dackes avrättning? Vart tog Emanuels vänner vägen? Vad hände med Klostergården?

När frågorna hopar sig i min hjärna har jag lärt mig att det är lika bra att stanna upp och börja besvara dem. Om det blir något av svaren jag söker och hoppas finna det vet jag inte i det här läget. Men det finns ett dokument i min laptop nu som går under arbetsnamnet kapitel 14b.
Nils Dacke har varit en kontroversiell figur och fått byta roll under historieskrivningens gång. Gustav Vasa gav honom en stämpel som bov och bandit, medan han sedan blev upphöjd till nationalhjälte, vår egen Robin Hood.
Ett kapitel som säkert kommer få ett innehåll vare sig det hamnar i den slutliga boken eller ej.

Gustav Vasa kontra Medici

Det är dags för bjudning hos Sigrid och Kjettil. Gästerna är av hög rang och hushållerskan är lite nervös. Kanske är det inte var dag som hon tillreder lammkött till en hertig av Toscana. Nu är han inte bara hertig utan även bankir av den välkända familjen Medici, som hade tentaklar ända till den franska tronen och även till påvestolen.

Cosimo "den store" de Medici.

Till och med vår egen despot Gustaf den förste (Vasa) gjorde ivriga försök att få sin dotter Elisabeth bortgift med en av Medicis söner. Lite märkligt med tanke på att Medici var katolik ända ut i fingerspetsarna. Men pengar vägde förstås tyngre i den vågskålen. Dock lär Elisabeth av egen kraft tackat nej.
Tillsammans med Cosimo Medici anlände även två kvinnliga avlägsna släktingar, Elisa och Maria. Stackars Paulus som tidigare glatt skämtat om att gifta in sig i maktens korridorer.

Gustav Vasa och Nils Dacke

Jag är mitt uppe i omläsningen av hela "Min är hämnden". Det innebär att jag många av dygnets timmar befinner mig på 1500-talet. En omtumlande tid då en del av dagens Sverige låg i sin vagga. Gustav Vasa dirigerade om landets rikedomar och frihetskämpar som Nils Dacke spred skräck eller hopp, beroende på från vilken horisont man såg det.
Medan jag jobbar med skönlitterära texter som utspelar sig i en annan tid är det viktigt för mig att hämta inspiration och känsla för de livsvillkor som då var. Så här års är det inte lika inbjudande att resa runt i verkligheten. Men då har jag en gigantisk bildbank att ösa ur.

Utgrävningar i Bollarp, Vireda socken.

Idag kommer jag att gotta mig med foton från utgrävningarna av en 1500-tals gård. Den ligger i Småland, men dock inte i trakterna kring Loftahammar, men ändå så nära att det säkert finns fler gemensamma nämnare än icke gemensamma. Mer om dessa utgrävningar finns att läsa här.
Jag brukar också tillbringa dagar och åter dagar på ställen som exempelvis Skara Fornby. Här finns många fina miljöer att drömma sig tillbaka till. Dock måste jag vara medveten om att mycket är tillrättalagt. Det är lite det som är grejen, vi kan aldrig riktigt veta hur det var.

Vy från Skara Fornby.

Skönlitterära verk är fiktion. Det är sagans värld som gäller, men med stråk av sanning. Där kan finnas miljöer och personer som varit verkliga sida vid sida med dito uppdiktade. Spänning uppstår i gränslandet mellan verklighet och fiktion. När ingen riktigt längre vet vad som är vad då har skaparen, i det här fallet författaren nått sitt mål. Konsten att få allt att flyta ihop kräver gedigna historiska kunskaper och en livlig fantasi, väl blandat med ett gott språköra och känsla för det skrivna ordet.
Jag har världens roligaste arbete.

Lina Sandell och Gustav Vasa

Alltid intressant det här med släktforskning och kändisar av större eller mindre valör. Min far berättade gärna om vår släktskap med Lina Sandell. Skrönan hade uppstått på grund av det gemensamma efternamnet Engstrand. I Linas fall handlade det om en präst och i vårt fall om en soldat. Men skillnaden ansågs hårfin. Att det sedan gick att ta sig namn lite hur som helst var heller inget som påverkade möjligheten till detta celebra släktskap.

Interiör Lina Sandellmuseet i Fröderyd.

Nåja, jag har inte kunnat verifiera något som helst släktskap med den psalmskrivande prästdottern. Men några av mina syskonbarn tycks dela gener med kära Lina på sin fars sida.
Häromdagen passerade jag Fröderyd och passade givetvis på att fika under trädet där Lina satt och skapade. Och jag kikade in i den gamla prästbostaden. Vackert och vilsamt!

Glimt från Lina Sandells barndomshem.

Jag undrar just hur många skrönor som blivit till sanning i släktforskningens spår. Är det viktigt med kändisar och kungligheter? Då kan jag glädja er med att vi nästan alla nu levande svenskar med svenska rötter i 1500-talet  faktiskt är släkt med Gustav Vasa. Visst är det festligt! Det vore mer ovanligt att inte vara släkt med denne något vansinnige despot. Så sträck på er alla som inte funnit några påvisbara band till käre Gustav den förste. Med tanke på hans dåliga lynne är det skönt att inte ha honom i antavlan. Fast det kanske jag har, vem vet?

Ett manuskript

I min hand eller mer exakt i min dator har jag ett manuskript "Min är hämnden". Handlingen utspelar sig i Småland och i Europa under 1500-tal med Gustav Vasa och Dacke som kulisser. Texten är fascinerande på många sätt. Författaren har gjort en strålande research och besitter gedigna historiska kunskaper. Karaktärerna är intressanta och miljön rätt. Men här saknas något. Det är liv som saknas, de olika fiktiva personerna lever inte sina egna liv. De är hårt hållna av författaren, han vågar liksom inte släppa iväg dem på egen hand. Jag skulle vilja ge dessa 1500-tals figurer hjärt- och lungräddning. Helt enkelt blåsa liv i dem, få dem att gå sina egna vägar och se vad som händer då. Jag saknar även en väl markerad huvudperson. Det fanns en som aspirerade på titeln, men hon trillade av en häst i mitten av boken och dog. Det gjorde hon dessutom helt "by the way". Synd!
Jag har fått tillgång till detta manuskript bara för att läsa. Vid första anblicken tyckte jag "en halvbra story", men inte mer. Nu har personerna blivit verkliga och de skriker efter liv. Texten är inte min och jag kan inget göra.

Men jag dristar mig till att bjuda på en liten bit.

När skepparen höjde sin piska skrek slaven ännu högre och tog ett fastare grepp om Matteus varpå även Sigrid skrek av ilska. Pojken blev vit i ansiktet, han fick ingen luft när slaven håll honom så hårt mot sin egen kropp. Trots att Matteus sprattlade med benen i desperation lättade inte greppet. Alla stod som förlamade och stirrade på dramat som utspelade sig nedanför dem.

Ingen såg att broder Olov försvann och på nytt dök upp bakom de övriga på däcket ovanför corsican med en långbåge i handen. Sigrid kände hur det stack till i hennes öra samtidigt som bågsträngen sjöng. Slaven ramlade bakåt med en pil genom halsen, han försökte desperat riva bort den men lyckades bara öka blodflödet. Matteus låg panikslagen kvar intill mannens fäktande armar, men en stor och kraftig slav som satt intill tog varsamt upp pojken och lyfte upp honom till Sigrid. Slaven höll fortfarande ögonen nedslagna, men alla såg att han grät av sorg över den döende kamraten vid åran.

Åter till min verklighet, utanför fönstret skiner majsolen och här ser ut att kunna bli en fin dag.

Efter en del arbete vid datorn hoppas jag få en stund över att njuta av trädgårdsarbete av något slag.