Visar inlägg med etikett Sörängen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sörängen. Visa alla inlägg

måndag 16 juli 2012

Mer inspiration

Tänk, att idag har ett utkast till boken "Inspiration för släktforskare" gett mig en ny puff i rätt riktning. Ett utkast som jag refuserade på ett tidigt stadium, men som blivit liggande i en mapp på en extern hårddisk. Av någon outgrundlig anledning råkade jag vid något tillfälle kopiera denna mapp till min laptop. Och för en liten stund sedan öppnade jag mappen och fann bland annat dessa rader.

Marknadsplatsen var fylld med folk. Alla var där. Kerstin Svensdotter från Hult tittade längtansfullt på de brända mandlarna som ångande heta spred sin ljuvliga doft från stekhällen. I sin svettiga hand höll hon några runstycken, som hon fått av sin far. Vid hennes sida stod Ingrid Pehrsdotter från Källevik. Flickorna var i tioårsåldern.


En kvinna från vandringsfolket smög upp bakom dem.  Ingrid tog ett steg åt sidan, men den pråligt klädda damen grep tag i hennes överarm. Den andra armen lade hon om Kerstins axlar. Kvinnan slöt de motsträviga flickorna i sin famn. Över deras huvuden läste hon en ramsa på ett främmande språk. Därefter släppte hon greppet och uppslukades av folkmängden. Ingrid och Kerstin gick skilda vägar och återsåg aldrig varandra. Men båda dessa kvinnor och deras efterkommande har en stor betydelse för oss. Utan dem hade det aldrig blivit någon släktsaga. De är vår yttersta utpost i 1600-talets töcken.
Ingrid från Källevik hade jag nästan glömt. De är många som haft något finger med i spelet om Holavedsbrudarna. Och att kalla det för en släktsaga... ja, kanske det.
Nåja, än så länge är jag kvar i Olstorp och där lär jag stanna ett tag. Det var på dess marker som torpet Sörängen låg och ligger än idag.




Som ett minne från en tid som var långt innan min. Också här hämtar jag inspiration och skrivarglädje. Nu är det hög tid för dagens avsnitt i "Holvadesbrudar".

måndag 9 juli 2012

På besök i Vireda kyrka

Vägkyrka i min barndoms by. I Vireda känner jag mig riktigt hemma. Här tillbringade jag många somrar ifrån det att jag föddes och långt upp i tonåren. Här gjorde jag täta besök som ung vuxen. Det var här stugan med stort S låg, Sörängen. Huset finns kvar men inte atmosfären, stämningen har bleknat. Nu är det andra som firar sommar i det gamla skomakartorpet. Men till trakten återvänder jag mer än gärna. Under några generationer rörde sig mina anmödrar på dessa vägar.


De gick även i kyrkan här. Ovanstående bild är hämtad från en takmålning. Det sägs att min mor suttit här och haft lite långtråkigt under prästens predikan. Då räknade hon köttbulle, köttbulle, köttbulle, prinskorv, köttbulle... Säkert gick tiden en aning fortare, eller?
Vid mitt besök denna lite kvalmiga sommardag tände jag ljus, för dem alla dem som slitit sina byx- och kjolbakar på dessa bänkar. Jag tänkte på min mormor Gerda, hennes mor Hulda och på den gamla Charlotta, vars gravsten ännu står kvar på kyrkogården. Jag tänkte på Anders som axlade det tunga oket på Olstorp då hans kusin Sven Svensson valde att för egen kraft lämna jordelivet. Anders flyttade in på farfaderns gård, gifte sig med änkan, tog hand om de tre döttrarna och lyfte gården ur en total ekonomisk misär. Detta hände på 1700-talet, så det var inte precis igår. Men kanske är det Anders förtjänst att gården finns kvar och delvis ännu är i en släktgrens ägo.


Dags att återgår till nuet. Mitt nu just denna dag består av skilda sysslor, men första delen av Holavedsbrudar är påbörjad och några tiotusentals nedslag längre kommer den att vara innan dagen är slut.