En vecka mitt emellan

Hösten är en fantastisk årstid. Åtminstone när solen skiner och luften är klar och hög. Löven har börjat lägga sig som mattor på marken och jag njuter av att sparka runt i högarna. Vår trädgård har hittills varit förskonad från frost och jag tittar förvånat på nyutslagna dahlior och slingerkrasse.

Den här veckan känns som en vecka mitt emellan. Jag har svårt att planera, för jag väntar på besked. Ett av dessa besked är extra viktigt och gör att jag "hänger lite i luften". Jag har också svårt att bestämma vad jag ska/kan stryka eller flytta framåt i tiden av mina projekt. Utöver detta har min "chef" massor av åsikter och kommer med sina styrdokument.
Mitt uppe i allt detta händer det! Jag fick en ny bokidé, som trängs och vill ut omedelbums. Tar liksom ingen hänsyn till den verklighet som jag lever i. Skulden till detta måste ligga hos min son och min svärson, som inte kan ta sig från punkt A till punkt B utan att krångla till det. Tänk att bara kunna stänga ute allt och gå in i en bubbla där tid och rum saknar betydelse. Och sedan komma ut 100 000 ord senare. Kanske skulle jag försöka?

Fantasin flödar

De där Astrid och Anna är spännande figurer. Idag ska de få börja berätta sin historia för mig. Men samtidigt har en novellrysare som pockar på  uppmärksamhet ställt till det på mitt hjärnkontor. Och en annan bokidé som håller på att ta form. Den senare är till stora delar klar sedan flera år tillbaka, så kan jag få audiens hos min högra hand Hanna, så har jag säkert ett bra förslag klart inom kort. En trevlig nostalgisk fotobok är det tänkt, innehållande nedanstående bild tillsammans med många andra.

Såg just på fb att Maria Gustavsdotter läste om 1800-talets klädmode på sin arbetstid, alldeles riktigt. Ska bli spännande att se vad hon har på gång nu. Och jag tänkte att vi har det bra vi som jobbar med ord, bild och fantasi.
Idag delar jag upp min dag, först skriver jag klart novellrysaren. Därefter tar jag itu med Anna och Astrid. Får se hur länge de orkar hålla på att berätta, kanske blir det några kvällstimmar med nostalgiska åkdon.
Visst! Har jag inte berättat det, att mitt dygn har 48 timmar!