Författaren Maria Gustavsdotter gästbloggar

Ewa har bett mig gästblogga i hennes blogg. Jag börjar med att tacka för förtroendet. Jag var nervös innan jag började skriva och än värre blev det medan jag höll på. Ett blogginlägg har jag aldrig skrivit förr. Men en hel del annat.

”Ord, ord, ord”, svarar Hamlet, då man frågar honom vad han läser. Och ord, det är vad jag använder i mitt arbete.

Jag anser att ordet är människans viktigaste uppfinning. Utan ord hade vi stått där med varsitt hjul och pekat utan att kunna bygga mer än en skottkärra. Med orden har vi tillsammans byggt fantastiska vagnar, men vi har också berättat om vagnar vi sett, och vagnar som ingen någonsin sett, omöjliga vagnar ingen kan bygga bara drömma om. Det är vad en författare gör. Hen berättar om det som inte har hänt på ett sätt som får läsare att uppleva det.

Bild: Fotoakuten.se

Redan som barn beslöt jag mig för att bli författare. Jag tror att det var då jag alldeles själv läst ut ”Det blåser på Månen”, av Eric Linklater och insett att boken fått mig att skratta och rysa och framför allt, fått mig att känna att jag var någon annanstans än hemma. (Och hemma var ingen dålig plats.)

Fortfarande är det här vad jag vill skänka mina läsare. En stund på en annan plats, i en annan tid, med människor som åtminstone för en timme känns verkliga. Det är höga mål, jag vet inte om jag lyckas, men jag vet att då jag skriver händer det att jag själv gråter, ler eller ryser.

Det tog några år innan jag blev så stor att jag vågade mig på att skriva på heltid. Under tiden utbildade jag mig till tandläkare, gifte mig och fick fyra barn. Och skrev i hemlighet. Under min sista mammaledighet skrev jag en deckare som blev refuserad av flera stora svenska förlag. 

Ett av dem skrev att de inte trodde på att ge ut deckare på svenska. Det var tidigt 90-tal. Jag slutade inte skriva bara för att jag blev refuserad. Nej, jag fortsatte att skriva korta stycken som jag skickade in till olika veckotidningar. Jag fortsatte med noveller för samma tidningar och år 2001 sa jag upp mig och började skriva på heltid.

Så år 2005 kom mina två första romaner ut. Jag kunde kalla mig författare. Sedan dess har jag skrivit ytterligare ett dussin romaner, fyra faktabilderböcker och mer än hundra noveller som publicerats i olika veckotidningar både i Sverige och utomlands.

Att vara författare är ett jobb, men också en livsstil. Jag jobbar jämt. Då jag inte skriver, läser jag, eller tjuvlyssnar på folk eller bara iakttar. Jag går ingenstans utan en anteckningsbok. I den skriver jag ner allt som jag tror jag kan ha användning för: vad folk säger, hur löven blåser över Kungstorget i Uddevalla och hur fårens ögon ser ut.

Ofta får jag frågan: Hur får du nya idéer?

Svaret är att mitt problem är inte alla nya idéer utan det att tiden inte räcker till för att skriva ner dem. På så sätt var det bra med novellerna. Jag fick en idé, vidareutvecklade den, skrev och vips var det färdigt. Nåja. Nästan i alla fall. En roman kräver mer arbete, men ger mig också friheten att vidareutveckla mina påhittade personer och ge dem både goda och dåliga sidor. 

I en novell finns inte utrymme att ge en människa motstridiga egenskaper, något som de flesta av oss har. En person som ömkar varje övergiven katt, kan ställa sig helt kallsinnig till sina arbetskamraters problem till exempel. 

Jag väntar aldrig på inspiration, för den kommer när jag skriver. Då är det väl riktigare att kalla det flyt. Varje dag då jag slår mig ner vid datorn har jag en scen i huvudet och brukar också veta hur jag ska börja.

En eller några meningar ligger färdiga bakom pannan. Sedan ger mycket sig själv. Jag berättar vad jag ser i mitt eget huvud. Det låter enkelt och oftast är det enkelt. 

Orden kommer och ibland blir jag överraskad. Mina påhittade personer säger ibland saker och gör något som jag inte räknat med. En biperson växer och kräver mer utrymme och ibland är det tvärtom. Den jag trodde skulle bli viktig, känns platt och ointressant och behöver kanske till och med skrivas ut ur boken.

Jag har naturligtvis en plan, ett synopsis, men förhåller mig mycket fritt till det och låter mina infall styra.

Men ibland kör jag fast. Då hjälper det att göra något annat. Stryka eller dammsuga går an, men bäst är att ta en promenad. Jag försöker att inte tänka på problemet utan bara vila huvudet och ofta inser jag att ja, just så går jag vidare.

Jag tjänar inte särskilt mycket pengar på mina böcker. Det är en tröst att veta att bara 7 % av Sveriges författare kan leva på sina böcker. Jag hör inte dit, inte än.

Men jag går varje dag till mitt arbete med glädje och förväntan. Ibland överraskar jag mig själv. Ofta, inte alltid naturligtvis, men tillräckligt ofta är jag nöjd med vad jag åstadkommit. Och jag är mycket lycklig.