Allas vägar bär till Livorno

Våren håller sig verkligen på avstånd. Gumman Tö blir bortjagad gång på gång. Den stackarn hon fryser säkert när temperaturen sjunker till närmare minus tjugo på nätterna. Nåja, solen skiner och det är nog någon timmas takdropp mitt på dagen.
Men det kan vara så att jag har tumme med vädergudarna trots allt. För så länge som våren dröjer kan jag jobba vidare med "Min är hämnden". Just denna dag som nu är ska jag avsluta kapitel 12, för att sedan starta upp nummer 13. Det kapitlet utgör det sista av en epok i Emanuels liv. Det som nu kommer hade han aldrig kunnat föreställa sig även om han drömt om det då och då.

Säkert var det den här synen som mötte de sjöfarare som närmade sig Livorno på 1500-talet.

Emanuel är en påhittad figur sprungen ur den bördiga myllan på Klostergården i Tjust. När han står på tröskeln till vuxenvärlden förändras hans liv, både på grund av kung Gustaf, men också på grund av att hans far får plikta med livet för ett mord som någon annan begått.
Men säkert fanns det en eller annan Emanuel i Sveriges historia. Ett maskrosbarn som blommade ut i omständigheter som låg utanför dess kontroll.
I staden Livorno avslutas den första etappen av Emanuels resa och det är här hans liv om igen tar en ny vändning, som leder honom vidare i jakten på... ja vem är det han söker?