Författarrapport för oktober

Positiva omdömen haglar över "Stenhuggarens dotter" och jag suger glatt i mig. Det är så roligt att kunna bidra med lite spänning och verklighetsflykt när hösten smyger sig på
.
Och nu vill jag ju fortsätta att rida på vågen. Så jag jobbar intensivt med att bli klar med "Min är hämnden". Dagsläget är att jag har 1/3 del kvar att bearbeta och det bör väl ta omkring två till tre veckor. Sedan lämnar jag ifrån mig den och hoppas på det bästa.

Vad händer sen? Jo, det beror lite på hur den blir mottagen av förlagen. Men medan jag väntar kommer jag att arbeta på fortsättningen "Min är skulden" som i dagsläget består av ett bra råmanus.

Stenhuggarens dotter i en smakebit på söndag

Hösten försöker smyga sig på oss smålänningar men jag håller envist emot. Säger som Ronja Rövardotter att det bara är en kall och ruggig sommar.



Det är söndag och vi delar smakbitar med varandra. Bloggen Flukten fra virkeligheten är som vanligt värd för arrangemanget.
Idag bjuder jag på en smakbit ur min egen "Stenhuggarens dotter". Så här börjar boken:

"Hovslagen ekade när de tre ryttarna passerade genom kungaborgens södra valv. Det var den sista söndagen i oktober månad och kung Valdemar Birgersson höll på att klä sig för att bevista mässan tillsammans med sin hustru Sofia Eriksdotter. Regnet strilade ner.

Upprörda röster och skramlande svärd närmade sig kungens rum. Tjänstefolket drog sig tillbaka och kungen gjorde sig redo att ta emot det oväntade besöket. Dörren for upp och en vakt klev in i sällskap med tre blöta och leriga hirdmän. De stegade fram mot Valdemar och svepte av sig sina huvudbonader."

Ett längre smakprov finns att läsa här.

Och här kan ni läsa om releasen som var igår den 12 september.

"Det som inte dödar oss" visavi "Stenhuggarens dotter"

Kanske är det bra timing att bryta bloggtystnaden samtidigt som David Lagercrantz kliver ut på podiet. Hur som helst så känns som om startskottet för bokhösten har gått. Och det betyder att min semester är slut.
Nåja, så mycket semester har det inte varit. Jag har gjort klart "Stenhuggarens dotter" och nu väntar både hon och jag med spänning på den 12 september.

Vissa likheter finns med "Det som inte dödar oss". Båda böckerna är delar av en serie där författarna växlar och de bärs upp av nästan överdrivet starka kvinnliga personlighet.

Också under ytan företer karaktärerna Lisbeth Salander och Sissela Konradsdotter vissa likheter. De bryter mot synliga såväl som osynliga regler och konventioner, var och en i sin tidsera och på sitt sätt. De är uthålliga och starka samtidigt som det förflutna gäckar i kulisserna.







Deckare och kriminalromaner tillhör inte de genrer jag vanligtvis läser, men Millenniumserien är ett av undantagen som bekräftar regeln. Jag kommer att läsa "Det som inte dödar oss" av många skäl. Vilka de är återkommer jag till.

Perspektivet Ewa, perspektivet!

Så har jag då mött Åsa. Hon är den person som hjälper mig att se vad som kan förbättras i manuset "Stenhuggarens dotter". Och hon satte genast fingret på de punkter som jag trodde att hon skulle göra. Hon såg var de extra insatserna skulle sättas in och jag fick stöd för mina egna tankar om förbättring.
Under många år har jag drömt om att få sitta och diskutera manus på detta sätt. Det blev en lång och utdragen hotellfrukost som nästan övergick i brunch.
Ibland tyckte vi lika, ibland inte. Synnerligen överens var vi om mina bitvis alltför snabba perspektivskiften. Det är dessa jag ska ta itu med nu. Sedan följer finslipning så att dammet ryker och så en sista genomläsning. Känns som om vi har allt under kontroll, åtminstone just nu.
"Stenhuggarens dotter" är på väg att bli en historisk roman med extra allt.

Slipar min diamant

"Stenhuggarens dotter" är min ädelsten, en diamant som jag slipar på. Jag är inne i den fas som föregår den då jag får hjälp av en lektör. Alltså min sista ensamma tid med Sissela, snart är hon inte längre bara min.



Det är både vemodigt och spännande. Men naturligtvis är det så det ska vara. Den skapande processen ska ha ett slut, för att börja om igen och igen. Jag vet vad jag ska fortsätta med. "Min är hämnden" väntar runt hörnet och den är i det närmaste klar för lektör den också. Och det underbara med den är att den är första delen i en trilogi. Jag har världens bästa yrke alla kategorier.

Stenhuggarens dotter i fas sex

Arbetet med att skriva en roman kan delas in i ett antal olika faser. Jag bör nu befinna mig i fas sex av "Stenhuggarens dotter".

• I fas ett uppstår bokens grundidé. I det här fallet var nyckelordet stenhuggare och epoken 1200-talets senare hälft.
• Fas två kännetecknas för min del av att bestämma vad det är jag vill berätta. Och jag skapar de karaktärer som jag behöver.
• Under fas tre har ja vansinnigt roligt. Då researchar jag hejdlöst på internet, i böcker och i verkligheten. 
• Fas fyra är lika med synopsis. Här bygger jag oftast även upp en tidslinje.
• Skriva, skriva, skriva och ännu mer skriva - det är fas fem.

Eksjö Hovgård utanför Sävsjö i Småland.

• Putsar det jag har skrivit gör jag i den sjätte fasen. Då kan det även behövas ett eller annat verklighetsbesök. Under påskaftonen avlade jag en artighetsvisit på Eksjö Hovgård, en del av Sisselas värld.
• När jag kommer fram till fas sju är jag inte längre ensam. Då ska texten blötas och stötas tillsammans med lektör och korrekturläsare. Ett arbete som oftast tar längre tid än vad man tror och som sliter på både ork och tålamod.

Och sedan är det väl klar? Knappast!

• Fas åtta. Nu är det dags för marknadsföring! Det handlar om boksigneringar, föredrag och mingeltillställningar. Tiden då en författare sitter på kammaren och kurar är för länge sedan förbi. Tur att jag har en toppenfrisör, en nagelterapeut och en som ser till att jag handlar rätt smink. Den senare är också en fotograf av guds nåde och fixar pressbilder som jag inte behöver skämmas för. 

Samtidigt som fas åtta pågår för fullt har jag i tankarna redan börjat om i den första fasen på nästa bok. Cirkeln är sluten!

Påskvecka utan lov

Måndag i påskveckan. Våren håller oss på halster och jag planerar att jobba hela veckan. Dessutom ska jag byta internetleverantör, vilket gör mig smått nervös. Det där med teknik är inte riktigt min grej.



Då passar jag bättre in på 1200-talet. Jag har nu kommit fram till slutet av Stenhuggarens dotter och vi befinner oss i nådens år 1292. Kung Magnus är död och har äntligen kommit till ro i den kyrka som numera är känd som Riddarholmskyrkan. Sanningen kommer ikapp Sissela och det hjälper inte längre att tiga.

Konstigt nog händer det fortfarande att hon gör något oväntat, något som jag inte planerat. Tydligen känner jag henne inte så väl som jag tror. Jag vågar gissa att jag kommer att lyfta på ögonbrynen mer än en gång nu när jag börjar läsa från början i jakten på missar och lösa trådar.

Hur höll Sissela koll på tiden?

Sissela Konradsdotter levde under 1200-talets senare del. Om vi haft möjligheten att färdas dit i en tidsmaskin tror jag att vi skulle förvånats och förundrats. Inte över hur torftigt det var och inte över hur okunniga människorna var utan över hur lika oss de var.



De hade samma behov som vi och de ville leva sina liv så bra som möjligt och de kämpade precis som vi för att få vardagen att gå ihop. Skillnaden var att deras samhälle inte såg ut som vårt, de hade helt andra krav att leva upp till. Det var andra företeelser som styrde deras liv.
Men tiden behövde de ha koll på. De behövde veta när det var söndag och kyrkdags. De behövde känna till de olika högtiderna och tro det eller ej, de behövde planera.

Till detta ändamål hade de faktiskt almanackor. Runstaven var en sorts evighetskalender som fungerade lika bra år ut och år in. För att kunna läsa av staven fordrades ett viss mått av kunskap. Ett system som för mig förefaller helt omöjligt att förstå, men för Sissela och hennes samtida vållade det säkert inget bekymmer.

Att knyta ihop en säck

Jag har nått den punkt i manuset "Stenhuggarens dotter" där jag inser att det är dags att börja fundera över begränsningen. Utan vidare skulle jag kunna fortsätta att följa Sissela och den gren av släkten där hon befinner sig under mycket längre tid. Men det är inte meningen.


Nu ska jag fokusera på att knyta ihop säcken på ett sätt som gör att den visar på ett avslut men är lagom öppen för nya vägar och nya tåtar att dra i för den författare som skriver efter mig. När det är gjort börjar jag om från början. Jag ska städa i min text, jag ska lägga till scener och fördjupa andra. Kanske kommer någon karaktär att förändras, det kan också hända att någon får stryka på foten och snällt försvinna ut bakvägen. Medan någon annan får ta mer plats.

Denna första genomgång av mitt råmanus är det arbete som nästan roar mig mest. Jag vet att jag kommer vara förvånad över vad jag har skapat. Och jag kommer att applådera mig själv samtidigt som jag också dissar ett och annat.

Vad hade Matteus i kikaren?

Det blev inte alls som jag trodde. Matteus lämnade inte Jönköping. Han blev stående vid Lillsjöns strand och beskådade det som skedde på dess andra sida. Lillsjön är synonym med dagens Munksjön. Han ville bli en aktiv del av ett skeende i stadens historia, om än  kort och ofta bortglömt.

Modell av det slott som senare låg vid Munksjöns västra strand.

Detta val ledde vidare till att Ulf Lejonbalk och Nils Kettilsson fick rida österut på grund av att kung Magnus några år tidigare "tagit korset". Och vad kommer detta att innebära för Sissela?




Jisses, nu har jag fått att göra för så här var det inte tänkt från början.

Matteus bestämmer själv

Visst är det märkligt, det här med karaktärer som envist vill visa sin makt. Jag fick helt enkelt lämna Matteus åt sitt öde, se inlägget om Smakprov ur Stenhuggarens dotter.

Han vägrade tala om vad han skulle göra i Jönköping eller Junakopung, som platsen förmodligen benämndes. Så jag tjurade ihop och skrev på andra kapitel istället.








Nu på morgonen insåg jag att Matteus bara vill tala om att han inte har något att göra bland gränderna vid Vätterns södra strand. Alltså kommer jag att släppa iväg honom och snällt följa efter för att se vad han istället tänker hitta på.

Fortsättning följer ...

Det knirrar och knarrar i Sisselas liv

Idag är det bara jag och Sissela. Det är en förmån som jag tänker ta väl vara på. Hon fortsätter att förvåna mig och jag är fortfarande inte helt säker på var den här resan kommer att sluta.

Skulle kunna vara Sisselas verk?

I kapitlet som jag arbetar med nu finns följande rader:

"Ulf smög över golvet. Noga med att undvika de tiljor som brukade ge ifrån sig ett bestämt knarrande läte. Han klev inte heller på dem som med ett grinigt knirrade kunde avslöja hans närvaro. Det mörka håret låg utspritt över kuddarna, glanslöst och med en lugg som klibbade fast vid hennes bleka panna. Ögonen var slutna. Bröstkorgen höjde och sänkte sig. Hon andades med läpparna lätt särade."

Hoppsan, vad är det som händer här? Jag vet, men alla ni andra får allt ge er till
tåls ...

Smakprov ur "Stenhuggarens dotter"

Just nu jobbar jag med ett kapitel som befinner sig i bokens sista tredjedel. Här kommer ett smakprov!

"Matteus valde att följa vägen rakt söderut utmed Vätterns östra kant. Den ringlade fram uppe på bergskammen och utsikten var vidunderlig. Visingsö sträckte ut sig likt en drake i sjöns mitt och vid dess sydöstra strand anade han konturerna av kungaborgen. Färgsymfonin från alla ekarna som klätt sig i höstskrud nådde ända till fastlandet.

Han passerade Rumlaborg där ett försvarsfäste höll på att uppföras och fortsatte mot Sanna kyrka. Den lilla stenkyrkan låg likt en ensam utpost vid Vätterns strand. Man skulle nästan kunna tro att den var på väg ut i vattnet." 

Vem är Matteus och vart är han på väg? Det kommer ni att få veta ... så småningom. 

På tu man hand med Sissela

Mitt i veckan och jag är äntligen ensam med Sissela Konradsdotter. En hel dag har vi till vårt förfogande. Det är jag inte bortskämd med just nu. Den ska ägnas åt en fallande byggnadsställning och intrigerande prästerskap.

Jag kan avslöja att det finns en man som inte bryr sig ett enda dugg om hur jag har tänkt mig det hela. Han bryter mot alla regler som finns och dissar mig som författare gång på gång. Sissela själv har också idéer om hur hennes liv ska levas.
Hur det här kommer att sluta vet inte ens jag. Inte förrän jag har satt den sista punkten, vilket jag kommer att göra innan våren kommit igång på allvar.

Bröderna Birgersson, en opålitlig trio

Erik

Valdemar

Magnus

Valdemar blev kung redan som barn. Magnus var en hertig sugen på makt och Erik tycks ha varit "alls ingenting".
Det är bland dessa såta herrar som Sissela Konradsdotter lever en tid. De påverkar henne och hon påverkar dem. Kung Valdemar tar nog inte sitt regerande på så stort allvar som han borde. Vilket öppnar dörren för ett blodigt övertagande av Magnus.
I släptåg har han den unge Erik, som också vill bli någonting istället för alls ingenting. Men Erik dör strax efter det att Magnus bestigit tronen. Syskonkärlek är det verkligen inte tal om och Valdemar sätts i fängsligt förvar för säkerhets skull.

En spännande tid i Sveriges historia då kungar, tronkrävare, herremän och kyrkans folk samsas på samma arena.
För mig är det en nervkittlande tidsresa och en ynnest att få uppleva denna tid i sällskap med karaktärer som jag själv har uppfunnit.

Jag har nått fram till mitten av "Stenhuggarens dotter" och jag kämpar och gråter tillsammans med Sissela.

Dick Harrison har skrivit en fantastisk bok, "Jarlens sekel" som jag rekommenderar varmt till alla som är nyfikna på vår historia.

Tankar kring ett omfång

Torsdag och en alldeles vanlig sådan dessutom. Det gillar jag. Lugnet har lägrat sig och det enda som hörs är vinden som viner runt knutarna. Hoppas bara att den inte tänker vina så mycket att jag blir strömlös.

I mitt tidigare liv betydde ordet omfång exempelvis  storlek eller omkrets eller ibland till och med famntag. Numera tänker jag endast på antal nedslag och ord relaterat till vad jag skriver.

De som köper text har alltid en klar uppfattning om vad de vill ha. Veckotidningsbranschen är mycket bestämda då det gäller noveller och följetonger.
En novell kan ha ett omfång på 12 000 nedslag inklusive mellanslag. Det är inte mycket. I detta ska rymmas karaktärsbeskrivning, miljö, konflikt, minst en cliffhängare och ett troligt slut.

Vad det gäller "Stenhuggarens dotter" så önskar förlaget ett omfång som ligger mellan 500 000 och 600 000 nedslag. Det kräver en noggrann planering och att ständigt hålla koll på läget. Visserligen är rörelsefriheten större än vad den är i noveller men inte hur stor som helst.

Det är överskridandet som är mitt probelm. Jag har så mycket att berätta! Å andra sidan är det skönt att ha att ta av när det är dags att redigera.

När jag skriver för fullt räknar jag med att skriva omkring 10 000 nedslag eller cirka   2 000 ord om dagen. Igår slog jag rekord, det blev nästan 17 000 nedslag. Och idag laddar jag för ett liknande resultat.

2015 är året då jag tänker få ur mig allt det där som legat på tillväxt och då gäller det att jag smörjer både tangenterna och kroppen väl.

Alea iacta est

Eller på svenska tärningen är kastad. Sissela Konradsdotter spelar bräde på kungaborgen. Spelpjäserna är lena och inte så lite slitna. Tärningarna har precis som dagens sex sidor och dessa är markerade med olika antal prickar.

Sissela gillar spel av olika slag. Men ännu har hon inte fått prova på schack. Undrar vem som kommer att undervisa henne i denna ädla konst. Och vem kommer hon att spela mot?





Brädspel har funnits sedan urminnes tider, precis som tärningen. Att fördriva tiden över ett spel har roat människor i tusentals år. Och det är än idag ett sätt att umgås och gympa hjärnan. Visst vore det häftigt att möta stenhuggardottern över en bräda med spelpjäser och några tärningar? Vem vågar utmana henne?

Vad är väl en bal på slottet?

Ja,det kan man ju undra. Vad gjorde de 1270 på Nyköpingshus när hertig Magnus Birgersson bjöd till fest? Att de dansade vet man säkert och danserna var lite lika vissa av dagens folkdanser. Det var i huvudsak ringdanser, pardanser var ovanliga.

Spelmännen var säkert lejda för festligheterna. Vanligt var att kringresande trubadurer och lekare stod för underhållning var helst det passade sig. På Nyköpingshus tror jag att det spelades fiddla och ett instrument som liknade nyckelharpan. De dansande sjöng ofta själva.
Och vem är det då som hamnat bland dessa högdjur? Det får ni veta i "Stenhuggarens dotter".

Vardagslyx

Fortsättning på temat vardag, blir vardagslyx. Författaryrket är många gånger ett ensamt yrke där jag dag ut och dag in ser mina fingrar löpa över tangentbordet.

Då kan det vara extra trevligt att ha fina naglar att titta på. Idag är en sådan dag då det är dags att besöka C your nails och få klorna vässade och bemålade. Just nu är de läckert röda, men jag funderar på en något mildare ton denna gång, för att sedan lagom till jul ta tillbaka det riktigt röda igen.

Bilden lånad av C your nails.

Kanske kan detta var något att vila ögonen på? Hade något liknande tidigare i höstas och gillade det.
Nåja, skönt ska  det bli att sitta ner och njuta av att bli ompysslad en stund.








I eftermiddag ska jag ta itu med att fixa runt lite i kapitel ett i "Stenhuggarens dotter". Karaktärerna gav  mig en ny och bättre vinkling av vissa scener i kapitel fem som kräver en viss retusch. Därefter är det dags för steg två i Sissela Konradsdotters liv.

Ett löfte för mycket

Upptäckte just att jag lovat på tok för mycket. Men så kan det gå när verkligheten överträffar drömmen. I ett inlägg i juni i år - Så osannolikt och så härligt - avgav jag ett löfte som innebar att "Min är hämnden" skulle ligga på bokhandelsdiskarna innan året var slut. Så blir det inte.

Det kom en stenhuggardotter emellan, Sissela Konradsdotter som är ättling i rakt nedstigande led till den Gertrud som försvann i slutet av "Tempelbranden" skriven av Catharina Ingelman-Sundberg. Jag pratar om serien Släkten från Historiska Media.

Och Elisabet Nemert lämnade ett ofött barn efter sig i Helenas mage i "Ringens gåta". Barnet är en flicka och hon döps till Ylva efter Bjälboättens starka ättemoder. Ylva bär genom arv den ring som även Sissela gör anspråk på. Två unga kvinnor med vitt skilda bakgrunder drabbar samman i det intrigfyllda hovet kring kung Valdemar och hans danskfödda hustru Sofia.

Detta är sjunde delen i serien och dess sex första kapitel ligger redan i tryggt förvar i min laptop och på externa diskar. Nu rullar historien vidare och jag lovar att inte ett öga kommer vara torrt när jag är färdig.

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. "Min är hämnden" är i det närmaste klar och ligger just nu och mognar som den ädlaste ost. Också den en tårdrypande historia med mörka hemligheter.