Det knirrar och knarrar i Sisselas liv

Idag är det bara jag och Sissela. Det är en förmån som jag tänker ta väl vara på. Hon fortsätter att förvåna mig och jag är fortfarande inte helt säker på var den här resan kommer att sluta.

Skulle kunna vara Sisselas verk?

I kapitlet som jag arbetar med nu finns följande rader:

"Ulf smög över golvet. Noga med att undvika de tiljor som brukade ge ifrån sig ett bestämt knarrande läte. Han klev inte heller på dem som med ett grinigt knirrade kunde avslöja hans närvaro. Det mörka håret låg utspritt över kuddarna, glanslöst och med en lugg som klibbade fast vid hennes bleka panna. Ögonen var slutna. Bröstkorgen höjde och sänkte sig. Hon andades med läpparna lätt särade."

Hoppsan, vad är det som händer här? Jag vet, men alla ni andra får allt ge er till
tåls ...