Dialekter kan vara så mycket, allt från en tämligen lättförståelig variant av vårt språk till ett nästan alldeles eget språk. Måste erkänna att jag har svårt att förstå när det till exempel pratas gotländska eller genuin jämtländska.
Harry Sjöman, på den tiden då det begav sig hade många småländska dialektord och uttryck i sina romaner. Jag var ung, men redan då historiskt intresserad. Inte ens det faktum att jag själv är småländska fick mig att läsa dessa böcker. Stötestenen var, minns jag, just det faktum att han skrev dialogerna på dialekt.
Men jag tycker att några dialektala uttryck här och var i dialog kan ge en känsla av äkthet och närvaro. Jag gillar när författare på detta sätt visar att en karaktär är exempelvis "äkta jämte". Det personen säger får förstås inte vara betydelsebärande eller också kan någon annan karaktär "översätta". Den allvetande berättaren kan även på ett naturligt sätt gå in med en förklaring.
Det samma gäller fraser på främmande språk. Jag gillar när en fransman säger ett par ord på sitt språk, likaväl som jag själv i "Min är Hämnden" låter en katolsk präst på 1500-talet be en bön på latin.
Annars bör författarna hålla sig till en klar och tydlig svenska. Det är skillnad på tal- och skriftspråk och den skillnaden ska bestå, tycker jag.
Jag håller med. Det kan vara lite charmigt med vissa fraser eller ord, men det får inte bli för många och om de är för "konstiga" så måste de förklaras.
SvaraRaderaDet är en verklig balansgång. Men läsbarheten får inte påverkas.
RaderaJust det där med att ge färg åt en karaktär. Det var ju det jag ville säga, men det lät ju mycket bättre när du sa det!
SvaraRaderaDet kan sägas på många sätt :).
Radera