På besök i Vireda kyrka

Vägkyrka i min barndoms by. I Vireda känner jag mig riktigt hemma. Här tillbringade jag många somrar ifrån det att jag föddes och långt upp i tonåren. Här gjorde jag täta besök som ung vuxen. Det var här stugan med stort S låg, Sörängen. Huset finns kvar men inte atmosfären, stämningen har bleknat. Nu är det andra som firar sommar i det gamla skomakartorpet. Men till trakten återvänder jag mer än gärna. Under några generationer rörde sig mina anmödrar på dessa vägar.

De gick även i kyrkan här. Ovanstående bild är hämtad från en takmålning. Det sägs att min mor suttit här och haft lite långtråkigt under prästens predikan. Då räknade hon köttbulle, köttbulle, köttbulle, prinskorv, köttbulle... Säkert gick tiden en aning fortare, eller?
Vid mitt besök denna lite kvalmiga sommardag tände jag ljus, för dem alla dem som slitit sina byx- och kjolbakar på dessa bänkar. Jag tänkte på min mormor Gerda, hennes mor Hulda och på den gamla Charlotta, vars gravsten ännu står kvar på kyrkogården. Jag tänkte på Anders som axlade det tunga oket på Olstorp då hans kusin Sven Svensson valde att för egen kraft lämna jordelivet. Anders flyttade in på farfaderns gård, gifte sig med änkan, tog hand om de tre döttrarna och lyfte gården ur en total ekonomisk misär. Detta hände på 1700-talet, så det var inte precis igår. Men kanske är det Anders förtjänst att gården finns kvar och delvis ännu är i en släktgrens ägo.

Dags att återgår till nuet. Mitt nu just denna dag består av skilda sysslor, men första delen av Holavedsbrudar är påbörjad och några tiotusentals nedslag längre kommer den att vara innan dagen är slut.