Emanuel i Tångereda

Att få se med egna ögon och att få uppleva en plats i nutid, som bara beskrivits i 1500-tal är fascinerande. Där det nu ligger sommarhus och campingplats odlades grödor och inne i viken där dagens fritidsbåtar guppar sida vid sida låg då en eller annan öka, kanske någon med segel. Här bodde några få bönder som levde på vad jord och hav gav. Som extra bonus födde de upp ollonsvin som bökade i de stora bokskogarna. Undrar om de njöt på samma sätt utav en vacker sommardag som jag gjorde.

Den här vyn är sig nog tämligen lik, nu som då om man bortser från de där färgglada pluttarna i fjärran. Vattnet var säkert lika blått på 1500-talet som 2012. Och solen sken säkert från himlen på precis samma sätt. Om Emanuel hade funnits kunde han stått på den här platsen den där ödesdigra dagen då Gripen seglade in i Wivassen.

Och kanske var det här på andra sidan som färjekarlen sov ruset av sig medan förtretade resenärer skrek, gapade och hötte med näven. Vad som är saga eller vad som är sant är svårt att veta, men det är med hjälp av vår fantasi som vi kan förstå vår historia. Hur är det med Arn? Och Emanuel? Eller Nils Dacke?
Jag hoppas att jag så småningom kan berätta var ni kan läsa om Emanuel och hans värld.

Knut i Hultsjö och alla de andra.

Som det blir ibland. Från början skulle jag och en väninna åkt på en kombinerad utflykt och researchtrip. Planerna ändrades och jag bestämde mig för att leta efter bilder på bilar till "nostalgiboken". Sökandet ledde mig in i förrådet under källartrappan. Tror inte jag varit längst in där på flera år. Riggade en lampa och började arbeta mig inåt. Rummet utanför fylldes med "bra att ha saker". Mest imponerad blev jag av min digra samling av bättre begagnade kattleksaker. Slängde på prov en prasslig  mus till Elin. Hon tittade förvånat och skickade sedan ner den för trappan, gjorde helt om och gick ut.
Under nedersta trappsteget låg några rullar med tapetrester, ett gulnat ihoprullat blädderblock och en bit likaså rullat ritpapper på metervara. Vilket fynd! Ja, inte tapeterna utan det andra. Något jag letat efter sedan jag började planera Holavedssviten, något som jag trodde gått förlorat för länge sedan.

Här finns hela den utredning som jag tänkt skulle ligga till grund för upptakten till del 1. Alla de som verkligen funnits och de som jag lagt till. Sambanden som jag fått fram genom att studera mantalslängder och domböcker, vidare jämfört med kyrkoräkenskaper. Kort sagt de människor som befolkade en del av Holaveden på 1500- och 1600-talen.
Jo, jag hittade bilbilderna också. Massor med läckra fenor och mycket krom. Men nu undrar jag hur jag ska gå vidare... bilar eller holavedsbrudar. Tror jag testar med både och.

Ett manuskript

I min hand eller mer exakt i min dator har jag ett manuskript "Min är hämnden". Handlingen utspelar sig i Småland och i Europa under 1500-tal med Gustav Vasa och Dacke som kulisser. Texten är fascinerande på många sätt. Författaren har gjort en strålande research och besitter gedigna historiska kunskaper. Karaktärerna är intressanta och miljön rätt. Men här saknas något. Det är liv som saknas, de olika fiktiva personerna lever inte sina egna liv. De är hårt hållna av författaren, han vågar liksom inte släppa iväg dem på egen hand. Jag skulle vilja ge dessa 1500-tals figurer hjärt- och lungräddning. Helt enkelt blåsa liv i dem, få dem att gå sina egna vägar och se vad som händer då. Jag saknar även en väl markerad huvudperson. Det fanns en som aspirerade på titeln, men hon trillade av en häst i mitten av boken och dog. Det gjorde hon dessutom helt "by the way". Synd!
Jag har fått tillgång till detta manuskript bara för att läsa. Vid första anblicken tyckte jag "en halvbra story", men inte mer. Nu har personerna blivit verkliga och de skriker efter liv. Texten är inte min och jag kan inget göra.

Men jag dristar mig till att bjuda på en liten bit.

När skepparen höjde sin piska skrek slaven ännu högre och tog ett fastare grepp om Matteus varpå även Sigrid skrek av ilska. Pojken blev vit i ansiktet, han fick ingen luft när slaven håll honom så hårt mot sin egen kropp. Trots att Matteus sprattlade med benen i desperation lättade inte greppet. Alla stod som förlamade och stirrade på dramat som utspelade sig nedanför dem.

Ingen såg att broder Olov försvann och på nytt dök upp bakom de övriga på däcket ovanför corsican med en långbåge i handen. Sigrid kände hur det stack till i hennes öra samtidigt som bågsträngen sjöng. Slaven ramlade bakåt med en pil genom halsen, han försökte desperat riva bort den men lyckades bara öka blodflödet. Matteus låg panikslagen kvar intill mannens fäktande armar, men en stor och kraftig slav som satt intill tog varsamt upp pojken och lyfte upp honom till Sigrid. Slaven höll fortfarande ögonen nedslagna, men alla såg att han grät av sorg över den döende kamraten vid åran.

Åter till min verklighet, utanför fönstret skiner majsolen och här ser ut att kunna bli en fin dag.

Efter en del arbete vid datorn hoppas jag få en stund över att njuta av trädgårdsarbete av något slag.