Nykokt kaffe hjälper föga.

Såg just på ett av våra sociala medier att Catharina Ingelman-Sundberg precis har påbörjat en ny bok. Den är fortfarande bara på planeringsstadiet i hennes hjärna, men känner jag henne rätt kommer snart tangenterna klappra under hennes fingertoppar.
Själv hoppas jag också på mycket knattrande från min laptop idag. Det har kört ihop sig något med Astrid och Anna. Jag som hade hoppats på att vara klar med dessa kvinnor vid det här laget. Men det är bara att skriva på. Det är liksom ingen större idé att vänta på inspiration. Den kommer inte om jag väntar på den. För min del gäller det att locka fram den. Och det gör jag bäst genom att börja skriva även om jag hellre vill tro på melodin att sitta ute vid elden och vänta på att kaffet ska bli klart.

Alla påhittade måsten ska också läggas åt sidan. Det kan handla om disken, sortera tvätten eller planera middagen. Jag kan hitta på ursäkter i det oändliga och på så vis skjuta skrivandet framför mig. Till ingen som helst nytta vare sig för mig eller någon annan.
Så, huka er Astrid och Anna! Nu är det dags för er att bekänna färg.