Stenar i Småland.

Den som väntar på något gott väntar väl aldrig för länge, eller? Jag är taggad inför arbetet med "Min är hämnden" och tänkte titta igenom Kjells litteraturlista. Inte en enda av de böcker som han använt fanns på biblioteket i Nässjö. Alla fick beställas från annat håll. Så nu får jag snällt vänta.
Men där fanns en finfin fotoutställning på biblioteket. Gigantiska bilder av småländska stenmurar. De har sitt ursprung i boken "Stenminnen, de småländska stenmurarna ett kulturarv". Dessa spännande murar låter tankebanorna återvända till mina Holavedsbrudar och andra stenprojekt i smålandsskogarna. Här och var kan man träffa på riktigt gamla broar och då känner jag hur jag vandrar med dem som gått före före mig.

Vägbro daterad till 1500-tal.

Jag arbetar med mina olika historiska romaner sida vid sida, vilket kan tyckas knepigt. Men de skiljer sig ändå markant åt och det gör att jag kan hålla isär dem. Det som brådskar med "Min är hämnden" är att vi tre som arbetar med boken ska träffa ett bokförlag redan på bokmässan om en och en halv vecka. Då kan det kännas bra att ha åtminstone ett eller två kapitel så pass läsbara att de går att visa upp. Meningen är ju att förläggaren ska skrika wow! Nåja, jag hoppas i alla fall att hon ska säga att det kan vara något att gå vidare med. Och nu hänger det på mig... vår dörröppnare gjorde ett bra jobb och nu förväntar jag mig själv att följa upp det.
Persongalleriet i boken hänger likt en rosa symfoni på en garderobsdörr och utgör en häftig konstrast mot ovanstående bild.

Här hänger de, Emanuel, Sigrid Birgersdotter Grip och alla de andra, som lever sina liv i "Min är hämnden".

Jag har en idé om hur vi kan bygga upp vissa sekvenser i boken som i originalmanus bara nämns med en mening eller två. Men först vill jag studera Kjells källor lite närmare. Åh, om jag bara kunnat fråga. Det är så svårt att veta var gränsen går för vad han hade tyckt vara okey att ändra. Men å andra sidan vet jag att redaktörer och förläggare går hårt åt manus som lämnas in och som författare kan man ibland bli gråtfärdig för mindre, så nu får jag bestämma mig för att lita på mig själv, mina medförfattare och förläggaren.