Dedikera mer eller mindre i fredagsjerkan

Fredag igen! Veckans fråga från Annikas Litteratur- och Kulturblogg lyder så här:

Brukar du läsa dedikeringarna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?




Nej, det brukar jag nog inte göra. Men det händer att jag ögnat igenom en eller annan. Har inte riktigt förstått vad de ska vara bra för. De tycks finnas där bara för att det så ska vara. Många gånger har jag funderat över alla dessa tack till förstående familjer och vänner. Själv har jag kommit fram till att om jag någonsin ska skriva en dedikation i en bok så kommer det vara något i stil med detta:

Trots ett kompakt motstånd från make, barn, släkt och vänner har denna bok till slut kommit till stånd. 

De har på alla sätt sett till att jag fått så lite skrivtid som möjligt och alltid undrat vad alla researchresor varit bra för. 

Tack för att ni retade mig till bristningsgränsen och på så sätt tvingade mig att bevisa att jag faktiskt kunde.

Skämt åsido, fullt så illa är det inte. Men vissa dagar känns det så. Om några månader kan ni se vad det står på sista sidan i "Stenhuggarens dotter".

Tror att veckans svar från er andra kommer avgöra om det blir något tackord eller inte.

Sissela Konradsdotter bråkar

Tänk att jag inte kan få bestämma. Det är faktiskt jag som uppfunnit henne, den där bångstyriga stenhuggardottern. Min tanke var att hon skulle växa och utvecklas, men inte så till den milda grad att hon tar över händelseförloppet.





Hur har det gått till? Tja, tänk om jag kunde svara på den frågan. Det har hänt förr att jag skapat karaktärer som lever sina egna liv. Men Sissela går över gränsen. Jag förstår att jag kommer bli tvungen att skriva om slutet. Hon kommer inte att ge sig med mindre.

Dessutom hävdar hon att jag får skylla mig själv. Har jag byggt en karaktär som visar prov på styrka och har ett beräknande drag, så går det inte att låta en sådan person backa in i ett hörn och böja nacke och finna sig i situationen.

Nej, Sissela kräver att jag lyssnar på henne. Det är jag som får backa in i hörnet och böja på nacken.

Vampyrfynd på bokrean

Bokrean är inte längre vad den en gång varit. När jag var barn var det alltid bokrea på sportlovet, som inföll samma vecka i hela Sverige. Då åkte jag tillsammans med min mamma och lillasyster för att hälsa på mormor och morfar. På den tiden fanns det en riktig bokhandel i varje stad.

På bokreans morgon var förväntningarna höga. Vi hade bläddrat i katalogen och drömt oss bort. Jag visste precis vad jag ville ha och när det gällde böcker var det inte svårt att få mor att öppna portmonnän.
Innan vi gick tillbaka till Vättergatan 4 köpte vi med oss gott fika. Men inget med kardemumma i för det gillade inte mormor. Sedan var det fritt fram att läsa.

Årets bokrea framkallade inga förväntningar och mina fynd var få. Men en bok sticker ut lite mer än de andra, Vampyrernas historia av Katarina Harrison Lindbergh. Jag visste inte att jag var intresserad av vampyrer innan jag fick syn på den här boken.


Men inte ens jag kunde motstå en sådan bloddrypande titel. Lite synd att jag inte hade koll på detta då jag för några veckor sedan tillbringade en kväll vid samma bord som författaren.




Nu tror jag att jag kommer att träffa Katarina igen och då ska hon inte slippa undan en djuplodanden vampyrdiskussion.
Som sagt vampyrer har inte tidigare tillhört min värld, men vem vet kanske blir jag sugen på att införliva begreppet i någon av mina historiska romaner. Tror att Holavedsbrudarna ligger närmast till att få stifta en sådan bekantskap.

Katarina Harrison Lindbergh bloggar här!

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar i En smakebit på søndag

Mars månad har anlänt och igår såg jag det första strecket med tranor komma flygande över huset. De flög mot Hornborgarsjön, omkring tio mil nordväst härifrån.
Hos Flukten fra Virkeligheten delar vi som vanligt smakbitar med varandra.



Det har varit bokrea och trots att jag inte längre springer bena av mig för att fynda så blev det i alla fall några nya böcker. Bland dem fanns "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar" av Katarina Bivald.

"Det var, på många sätt hennes drömmars bokhandel, inte minst för att alla böckerna redan var lästa.
Redan lästa böcker var bäst.
Hon hade inte alltid tyckt det. När hon först hade börjat jobba i Josephssons hade hon längtat efter en skinande bokhandel. En del av en stor kedja med mäktiga högar av nya titlar som inte drunknade i allt det som inte hade blivit sålt förra året, och en pocketavdelning där det fanns tio ex av varje titel - med framsidan utåt! - och topplistor i snygga specialhyllor (som inte var gråvita) med riktiga skyltar i plast istället för skyltar utskrivna på sladdrigt gult papper, hastigt laminerade på det lilla kontoret bakom butiken."



Jag tror att jag har en riktigt härlig feelgoodroman som ligger och väntar på mig. Ni som redan läst den, tala gärna om vad ni tycker.

Psst ... ni som gillar historiska romaner har väl sett att serien Släkten har en egen facebooksida.

Bokbloggsjerka som inte handlar om bokrea

Så här lyder veckans fråga hos Annikas Littertur- och Kulturblogg;





Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill.

Och jag som var så säker på att det skulle bli en fråga relaterad till bokrean.










Nåja, en serie dök genast upp i mitt huvud. Jag har skrivit om den förr och den tål att återkomma till. Jag syftar på böckerna om Ayla av Jean M Auel. Den första Grottbjörnens folk sträckläste jag. När den andra boken hade release i Sverige köade jag utanför bokhandeln. Tredje delen köpte jag i lugn och ro. Sedan tröttnade jag. De målade grottornas land har jag inte läst.

Det är nog denna serie som gjort mig mest besviken, vilket säkert berodde på mina högt ställda förväntningar efter de första delarna.
Ingen författare kan leva på gamla meriter. Kanske är det därför som så många numera nöjer sig med att skriva trilogier.

Katarinas bok av Maria Gustavsdotter

Vissa böcker lämnar stora tomrum efter sig. "Katarinas bok" av Maria Gustavsdotter och utgiven av Historiska Media är en sådan. När jag slog ihop pärmarna igår kväll kändes det precis som när man säger farväl till en kär vän som ska resa mycket långt bort.





Jag har tidigare läst "Ulrikas bok" som är den första i trilogin om prästdöttrarna på Orust. Den gav mig mersmak och jag blev definitivt inte besviken på fortsättningen. Maria tillhör de författare som växer för varje bok hon ger ut. Hon förfinar sitt språk och tränar upp fingertoppskänslan för vad läsarna vill ha. Därtill har hon en lågmäld, men eggande berättarröst som får mig att hela tiden önska mig mer.

Maria ger läsaren detaljer som visar var vi befinner oss i både tid och rum. Jag älskar till exempel raden som berättar att skorna ligger upp och ned på golvet för att det inte ska komma hönsskit i dem. Eller "blickar som kändes som håriga tassar".
Hon bygger upp sina karaktärer på ett så finurligt sätt att läsaren helt plötsligt ser dem som levande väsen. I just den här boken är formandet av Katarinas unga styvmor ett lysande exempel.
De historiska kulisserna skymtar lagom mycket för att jag ska kunna orientera mig tidsmässigt och små väl valda detaljer får mig att känna doften av hav, höra dånet av kanoner och skriken från döende människor.

Jag vet att Maria i detta nu ligger i startgroparna för att gå in i skrivarbubblan där hon ska arbeta med fortsättningen, "Ebbas bok". Skriv fort, snälla Maria!

Relaterat inlägg: Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter

Att knyta ihop en säck

Jag har nått den punkt i manuset "Stenhuggarens dotter" där jag inser att det är dags att börja fundera över begränsningen. Utan vidare skulle jag kunna fortsätta att följa Sissela och den gren av släkten där hon befinner sig under mycket längre tid. Men det är inte meningen.


Nu ska jag fokusera på att knyta ihop säcken på ett sätt som gör att den visar på ett avslut men är lagom öppen för nya vägar och nya tåtar att dra i för den författare som skriver efter mig. När det är gjort börjar jag om från början. Jag ska städa i min text, jag ska lägga till scener och fördjupa andra. Kanske kommer någon karaktär att förändras, det kan också hända att någon får stryka på foten och snällt försvinna ut bakvägen. Medan någon annan får ta mer plats.

Denna första genomgång av mitt råmanus är det arbete som nästan roar mig mest. Jag vet att jag kommer vara förvånad över vad jag har skapat. Och jag kommer att applådera mig själv samtidigt som jag också dissar ett och annat.