
Boken är skriven i en berättande stil och Fellowes hoppar glatt mellan de olika karaktärerna, vilket stör mig som blivit skolad i att vakta på ur vilken karaktärs ögon jag ser världen. Med tanke på Fellowes bakgrund som manusförfattare är jag förvånad över att han inte använder en mer dramatiserande stil. Även de långa kapitlen sätter jag upp på minuskontot.
Sammantaget gillade jag boken och läste med god behållning när jag väl kommit in i den. Jag måste medge att om jag inte kikat på slutet skulle jag säkert slagit ihop den efter 50 sidor och inte tittat åt den mer.
Någon mer som läst Belgravia?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar