Vid Apenninernas fot

Precis som vi så älskade säkert 1500-tals människan att bli bjuden på fest. I de finare familjerna bjöd man in till jakt. I Toscana kan jag (och Kjell) tänka mig att det jagades vildsvin. Man jagade de stora och tunga svinen från hästryggen.
För kvinnornas del var det säkert viktigare att se vacker ut än att lägga ner ett byte. Vid den här tidpunkten var det fortfarande inne att pynta sin häst. Det var också nu som ridstilen ändrades och man började rida med mer raka ben, som visade sig främja balansen.

Så här kunde de sitta till häst.

Cosimo de Medici hade en lantegendom vid Apennineras fot inte långt från Futapasset. Naturligtvis anordnade han jakter här, säkert flera gånger om året.
Den tjusiga villan kunde ha varit ritad av den tidens kändisarkitekt, Andrea Palladio som levde 1508 - 1580. Han stod för symmetri och proportioner, ett nytänkande som gillades av många.

Ett hus som detta borde ha fallit familjen Medici på läppen.

Emanuel är inte riktigt lika förtjust i det glamorösa livet. Han gör hellre nytta bland de som behöver honom bättre, nybakad läkare som han är. Djuren är fortfarande hans liv och han blir både glad och tacksam då han presentas med några trevliga valpar av rasen Cane corso. Dess föregångare lär inte ha varit riktigt lika trevliga då de härstammade från de doggliknande hundar som romarna använde i strid.

En nutida Cane corso.

Nåja, Emanuel har fostrat en varg, så han klarar säkert av dessa jyckar också. Men de är stora. En hane kan bli upp till nästan 70 cm i mankhöjd och väga modiga 50 kg.
Det händer en del kring Sigrid och hennes familj. Månne stundar det även till bröllop?