Det här med vägar har alltid fascinerat mig, vare sig det handlar om världsliga sådana eller själsliga. Vägen är viktig och kanske på flera sätt mer betydelsefull än själva målet. För om inte vägen betydde något skulle vi aldrig komma fram till några mål. Målgången är i ett tidsperspektiv mikroskopisk i förhållande till resandet. Tänk bara all den tid det tar att skriva exempelvis en novell. Det börjar med en idé, fortsätter med en research av olika omfång och sedan blir det kanske en resa över tangentbordet som genererar 15 000 tecken. Målet är att se alstret i veckotidningen, tar mindre än en minut.
 |
| Det var från Ulgestorp han kom, Karin/Catharinas andre make och far till Ingrid. |
Resan som leder till en hel bok kan vara lång som flera månader, ett år eller till och med flera. Om inte den resan vore mödan värd, skulle det aldrig bli några böcker. Tur att vi har skyltar utmed farleden att klamra oss fast vid ibland. Eller skyltar som pekar mot ett nytt och bättre mål eller som visar på en smartare väg.
 |
| De barn som det varnas för här är nog vuxna vid det här laget. |
Det finns också skyltar som varnar för annalkande fara. Då gäller det att vara observant vare sig resan är verklig eller fiktiv. Att våga ställa sig på bromsen och kanske sudda så där en 50 000 tecken kräver mod. Och i det läget är det inte konstigt att vi författare fäller några tårar över den spillda mjölken.
 |
| Ett möte med det okända i det okända. |
Ibland får vi en chans att stanna upp. Möten är alltid spännande. Det kan handla om möten med vänner från både denna värld och andra fiktiva världar. Jag stöter ofta på mina karaktärer i alla möjliga miljöer. Ibland även där de inte hör hemma. Det kan bli direkt pinsamt när Kerstin Svensdotter plötsligt står där i kön på ICA eller när Anders Svensson sitter bakom ratten på lokalbussen.
Är det någon som tycker att jag borde kontrollera min fantasi? Hoppas inte, för det är så här mina historier kommer till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar