Mina försök att tävla med Barbara Cartland

Då har det gått en vecka och det är dags för att se vad jag åstadkommit. Jag har fortfarande inte nått den disciplin som jag så hett önskar mig. Men jag har kommit en bit på väg. Inte lätt för en sådan otålig person som jag, som vill ha resultat här och nu. Men planen låg på fem kapitel och det blev två. Utan plan kanske det bara blivit ett.
Så den här veckan ska det blir tre kapitel. Min arbetsvecka får helt enkelt inte ta slut innan dess. Det gäller att hitta tillbaka till inspirationen och det gäller för mig att göra avslut. Det senare tycks vara knepigt. När jag lyckas med att avsluta något måste jag också påbörja något nytt. På något sätt känns det lättare att hänga kvar i gammal trygg text. Samtidigt som ett helt vitt "ark" har oändligt med möjligheter.
Kan inte låta bli att fundera på hur hon tänkte och hur hon jobbade, Barbara Cartland. Hon måste ha förfärdigat sina böcker på en skrivmaskin eller kanske till och med för hand. Inte så smidigt att sudda, ändra och flytta textavsnitt. Alltså har jag det bättre förspänt på många sätt. Tekniken har sina fördelar.

Helgen som gått har varit en helg som får oss alla att tänka på de nära och kära som inte längre finns i vår närhet. Kyrkogårdarna har varit översållade med tända lyktor och vackra dekorationer. Eftersom jag vurmar för mer liv i och kring våra kyrkor tycker jag att det är fantastiskt att seden att besöka kyrkogården vid allhelgona har blivit så populär. Också sättet att dekorera gravarna har förändrats och blivit mer personligt och mer tillåtande. En kyrkogård kan vara en mycket inspirerande plats, för den som söker något utöver det vanliga.
Nåja, nu ska vi se vart den här veckan leder. Målet är tre kapitel. Jag ger mig själv en lyckospark och sätter fart.