tisdag 29 maj 2012

Liljekonvaljer

Var det kanske årets första liljekonvaljer som hon plockade den där dagen då Lill-Karin mötte Göran. Han satt lutad mot väggen till kyrkstallarna i Adelöv med slokhatten liggandes i gräset. De såg på varandra, Karin och Göran. I ögonkasten som växlades låg ett löfte. Ett löfte som ingen av dem tog på allvar. Karin var för ung och Göran för gammal, åtminstone för Karin.



Karin är en av Holvedsbrudarna, närmare bestämt Kerstin Svensdotters barnbarn. Karin, som längre fram i livet väljer att kalla sig Catharina är en central figur i romansviten om mina förfäder. Hon var den som gäckade mig längst, hon ville helt enkelt inte berätta, inte avslöja vem hon var. Och jag måste erkänna att hon fortfarande rör sig i dimridåer vad det gäller faderns ursprung. Något lurt är det allt. Mitt hopp står till de allra tidigaste domböckerna som jag ännu inte studerat tillräckligt noga. Skulle tro att här finns svar att finna.
Det går inte en dag utan att jag funderar på de där brudarna i Holaveden. Eller är det så att de inte lämnar mig ifred. Kanske är det jag som försöker hålla mig undan. Som idag då jag jobbar med marknadsföring och förberedelser inför releasen på "Kyrkornas Hemligheter". Nog har jag tid att skriva några rader om den där speciella dagen i slutet på 1720-talet då Karin mötte Göran.

söndag 27 maj 2012

Ängabollar på Mors Dag.

Mors Dag, en dag som en gång skapades av köpmän för köpmän. En dag då förhoppningsvis kommersen ökar, det säljs blommor och chokladaskar som presenter till Mor.
Sedan många år tillbaka har jag plockat gula fina ängabollar till min mor. Så också i år. Enda skillnaden var att jag satte dem på hennes grav, inte på hennes köksbord.


Jag vet att min mor i sin tur plockade ängabollar åt sin mor. Min mormor tillbringade gärna sin dag på sommarstället Sörängen, där hon i mån av tillgång plockade ängabollar, som hon placerade i en vas på fikabordet.
Ängabollar är för mig starten på sommaren. För några år sedan skrev jag en specialbeställd novell inför just Mors Dag. Den handlade inte om ängabollar. På den tiden hade jag inte fått upp ögonen för den vackra gula blommas betydelse för mig personligen. Kanske var den fortfarande så självklar, lika självklar som min mor var. Hon fanns där och skulle alltid finnas där. Däremot handlade novellen om vänskap mellan generationer. Den handlade om en dotterdotter som fann sin farmor, som i sin tur fann vänskap i sin svärdotter. Värna vänskapen mellan generationer alla dagar året om vare sig det handlar om en mor, en moster eller en gammelfarmor.

fredag 25 maj 2012

Tid att läsa

Solen skiner och det är varmt i Småland. Riktigt varmt. Trevligt så här då pingsten står för dörren och Mors Dag på söndag. Astrid och Anna har varit pratsamma och deras story börjar ta form. Novellrysaren är färdig och "Kyrkornas Hemligheter" är på tryckeriet.
Därför har jag lyxat till det lite och gett mig själv tid att läsa. Just nu är jag inne på andra delen i serien "Fem pärlor till jungfruns krona" av Maria Gustavsdotter. Första delen "Dottern" fångade mig fullständigt och nu har jag svårt att lägga ifrån "Hustrun".


Jag läser gärna romaner som utspelas i historisk miljö. Precis lika gärna som jag placerar mina egna karaktärer i tider som flytt. Det är inte så ofta jag får möjlighet att skriva historiskt, eftersom veckopressen bara efterfrågar nutid. Men ibland lyckas jag få till en vurpa som de sväljer.
Det är här som "Holavedsbrudarna" kommer in. Mitt livsverk som jag oftast bara nuddar vid och sedan lämnar åt sitt öde. En sorts rädsla för att börja på allvar, för då måste jag fortsätta och till sist avsluta. Nu hoppas jag att Gustavsdotter ska inspirera mig att våga ta några steg in i den värld som var mina anmödrars.
"Dottern", "Hustrun" och "Änkan" är skrivna i jag-form. Ett grepp som verkligen kräver en god författare. Och hittills är jag inte besviken. Jag lever med huvudpersonen Gertraud där hon går på gatorna i Kalmar, där hon uppfostrar sina barn och där hon ber till jungfru Maria. Det känns som om jag är förflyttad till 1500-talet och jag förväntar mig att möta Nils Dacke på kvällspromenaden genom skogen.

torsdag 24 maj 2012

Fantasin flödar

De där Astrid och Anna är spännande figurer. Idag ska de få börja berätta sin historia för mig. Men samtidigt har en novellrysare som pockar på  uppmärksamhet ställt till det på mitt hjärnkontor. Och en annan bokidé som håller på att ta form. Den senare är till stora delar klar sedan flera år tillbaka, så kan jag få audiens hos min högra hand Hanna, så har jag säkert ett bra förslag klart inom kort. En trevlig nostalgisk fotobok är det tänkt, innehållande nedanstående bild tillsammans med många andra.


Såg just på fb att Maria Gustavsdotter läste om 1800-talets klädmode på sin arbetstid, alldeles riktigt. Ska bli spännande att se vad hon har på gång nu. Och jag tänkte att vi har det bra vi som jobbar med ord, bild och fantasi.
Idag delar jag upp min dag, först skriver jag klart novellrysaren. Därefter tar jag itu med Anna och Astrid. Får se hur länge de orkar hålla på att berätta, kanske blir det några kvällstimmar med nostalgiska åkdon.
Visst! Har jag inte berättat det, att mitt dygn har 48 timmar!

måndag 21 maj 2012

Ett ögonblick

I lördags var jag i Stockholm. Solen sken och huvudstaden visade sig från sin allra bästa sida. Mitt ärende var privat och jag trodde nog att jag var fokuserad på barndop, släkt och vänner. Trottoarserveringarna var inte sena att fyllas och plötsligt satt hon där på en stol med en mugg kaffe i handen. Hon hade skjutit upp solglasögonen i pannan, annars hade jag nog inte kunnat känna igen henne. Jag tittade henne rakt i ögonen och hon tittade lite halvintresserat tillbaka. Astrid Berger hade också varit på barndop, men på ett helt annat dop. Och hennes likhet med Anna Galvin var slående.
Nej, det här är inte riktigt sant. Visst satt där kvinnor som drack kaffe och visst sken solen. Men Astrid dök upp i min fantasivärld. Hon verkade vara på väg någonstans. Vilket var hennes mål? Varför var hon så lik Anna? Och varför såg jag rosor i hennes aura?


Jo, jag tror nog att jag kan svara på dessa frågor. Det blir en kortroman "Resan till rosornas dal" som jag hoppas kunna bjuda på i Hemmets Veckotidning till hösten.

fredag 18 maj 2012

Nils Dacke i periferin.

"Min är hämnden", som jag skrev om i föregående inlägg hänger fortfarande kvar i mina tankar. Den går liksom inte att släppa. Storyn är så bra. Den utspelar sig i brytningstiden mellan katolicismen och den lutherska trons utbredning. Vid samma tidpunkt och i nästan samma trakter levde Maria Gustavsdotters karaktär Gertraud Hansdotter Lübecker. Gemensamma nämnare för dessa historier är bland annat just trosskiftet och Nils Dacke. Företeelser som flyktigt berörs, men som samtidigt får läsarna att förstå att det är betydelsefullt för både Emanuel och Gertraud.
Min egen historia om Holavedsbrudarna startar något längre fram i tiden, men inte mycket. Hur påverkades Kerstin Svensdotter där hon levde i Holavedens skugga? Berättades det om Nils Dacke i brasans sken? Hur mycket fanns kvar av den katolska tron ute i stugorna och hur mycket i det vardagliga livet hade anknytning till hedendomen? Hade den friserade sanningen om den småländske upprorsmakaren nått gemene man? Med vilka ögon såg man på sin regent och de som styrde och ställde i huvudstaden. Från Adelövs socken hade vi en period Måns Andersson i Ryd, som bygdens representant och riksdagsman. Fick Adelövsborna på så sätt en mer med sanningen överensstämmande bild av verkligheten?
Det är en spännande väv där fiktiva och verkliga personer blandas av olika författare med olika utgångspunkter i helt olika berättelser, men där man ändå kan se att det som händer i denna fantasivärld till vissa delar mycket väl kunde ha varit den tidens verklighet.

Madonnan i Adelövs kyrka

Själv funderar jag över vilka av mina anmödrar som fick tillfälle att be till Madonnan i Adelövs kyrka. Hur länge och under vilka tidsperioder fanns hon där. Åkte hon ut när den nya läran svepte med den stora kvasten? I vilket fall som helst så är hon tillbaka och har sin givna plats i den nuvarande kyrkobyggnaden.
Författaren till "Min är hämnden" och Maria Gustavsdotter lockar mig att försöka ta ytterligare ett steg bakåt bland "de mina". För mig vore det intressant att fantisera kring hur exempelvis Kerstin Svensdotters mormor och mormors mor upplevde händelserna i 1500-talets Sverige. Kanske, kanske skapar jag dessa kvinnor ur en klump fantasi, likt en keramiker formar sin lera.

onsdag 16 maj 2012

Ett manuskript

I min hand eller mer exakt i min dator har jag ett manuskript "Min är hämnden". Handlingen utspelar sig i Småland och i Europa under 1500-tal med Gustav Vasa och Dacke som kulisser. Texten är fascinerande på många sätt. Författaren har gjort en strålande research och besitter gedigna historiska kunskaper. Karaktärerna är intressanta och miljön rätt. Men här saknas något. Det är liv som saknas, de olika fiktiva personerna lever inte sina egna liv. De är hårt hållna av författaren, han vågar liksom inte släppa iväg dem på egen hand. Jag skulle vilja ge dessa 1500-tals figurer hjärt- och lungräddning. Helt enkelt blåsa liv i dem, få dem att gå sina egna vägar och se vad som händer då. Jag saknar även en väl markerad huvudperson. Det fanns en som aspirerade på titeln, men hon trillade av en häst i mitten av boken och dog. Det gjorde hon dessutom helt "by the way". Synd!
Jag har fått tillgång till detta manuskript bara för att läsa. Vid första anblicken tyckte jag "en halvbra story", men inte mer. Nu har personerna blivit verkliga och de skriker efter liv. Texten är inte min och jag kan inget göra.

Men jag dristar mig till att bjuda på en liten bit.

När skepparen höjde sin piska skrek slaven ännu högre och tog ett fastare grepp om Matteus varpå även Sigrid skrek av ilska. Pojken blev vit i ansiktet, han fick ingen luft när slaven håll honom så hårt mot sin egen kropp. Trots att Matteus sprattlade med benen i desperation lättade inte greppet. Alla stod som förlamade och stirrade på dramat som utspelade sig nedanför dem.
Ingen såg att broder Olov försvann och på nytt dök upp bakom de övriga på däcket ovanför corsican med en långbåge i handen. Sigrid kände hur det stack till i hennes öra samtidigt som bågsträngen sjöng. Slaven ramlade bakåt med en pil genom halsen, han försökte desperat riva bort den men lyckades bara öka blodflödet. Matteus låg panikslagen kvar intill mannens fäktande armar, men en stor och kraftig slav som satt intill tog varsamt upp pojken och lyfte upp honom till Sigrid. Slaven höll fortfarande ögonen nedslagna, men alla såg att han grät av sorg över den döende kamraten vid åran.

Åter till min verklighet, utanför fönstret skiner majsolen och här ser ut att kunna bli en fin dag.


Efter en del arbete vid datorn hoppas jag få en stund över att njuta av trädgårdsarbete av något slag.

lördag 12 maj 2012

Charlottornas dag

Den 12 maj är en av årets viktigaste dagar. Då har jag namnsdag, min dotter har namnsdag och mitt barnbarn Thilda Alice Charlotta. Och inte nog med det min mamma hette Charlotta i andra namn och så också min mormor. Sist men inte minst så hade min mormors mormor detta vackra namn som tilltalsnamn. Ett signum för de senare generationerna av Holavedsbrudar. En tradition att förvalta.

Thilda stavar sig igenom texten på sin mormors mormors mormors gravsten.


I år är vi en mindre Charlotta än vi var förra året vid den här tiden. Det är helt naturligt, generationerna avlöser varandra, men vi bär också med oss det arv vi fått att förvalta.

Sittande t v Charlotta Carlsson, t h Hulda Linder och ståendes Gerda Wetterholm med dottern Margit.

Det är fantastiskt att äga en bild som denna. Gamla Charlotta är född 1848 och hennes dotter Hulda 1878. Hulda blev gammal, så gammal att jag fick förmånen att träffa henne och dessutom ha minnen av henne, bleka med ändock riktiga minnen. Även min mormor blev gammal, en bit över de nittio och helt klar i huvudet in i det sista. En underbar kvinna, som lämnat så mycket till oss att vara glada och tacksamma över.

Från vänster Ewa (jag), mamma Margit med Karin i knäet, gamlamormor Hulda och mormor Gerda.


Ännu en generation kvinnor. Av kvinnorna på den här bilden är det bara jag och Karin kvar, men leden efter oss växer och fylls på. Tidevarv komma och tidevarv försvinna. Låt oss ha förstånd och möjlighet att ta vara på varandra. Det ligger en lycka i att se, förstå och leva med tidens gång. Många tankar som korsar min hjärna just på Charlotta-dagen. Tänk var ett namn kan göra, undrar om den första Charlottan någonsin funderade över vad som komma skulle. Tidigare har kvinnor i släkten haft namn som Catharina och Karin, vilka anses vara nära besläktade med namnet Charlotta. Att bära ett namn som förekommit i generationer ger en samhörighet som är svår att förklara.

fredag 11 maj 2012

Konstigt mottagande

Rogberga kyrka är för mig den plats där mina farföräldrar ligger begravda. De dog när jag var barn och jag minns inte så mycket av dem. Men att de ligger begravda just i Rogberga har sin speciella förklaring. Min farmor gick bort först och då tyckte farfar att just denna kyrka var en lämplig plats där den låg utmed en av de svenska riksvägarna. Möjligheten att deras ende son, min far, skulle ha vägarna förbi här var större än om graven skulle funnits i grannsocknen Öggestorp.
Kanske hade han rätt min käre farfar, för nu händer det att jag och min yngsta syster faktiskt har vägarna förbi. Av någon outgrundlig anledning hade denna gravrätt stått kvar på min far i alla år, långt efter hans död. Ett faktum som ställde till diverse komplikationer härom året.
Då vi idag skulle företa en utflykt till nämnda kyrka slumpade det sig så att min syster hämtade mig i sitt nostalgifordon. En Opel med ganska många år på nacken och med en släng av patina runt skärmkanterna. En bil vars enda värde består i att den på 1990-talet rattades av vår far.

Opel med högt affektionsvärde.

Vi parkerade framför kyrkan i Rogberga och jag ser till min glädje att en vaktmästare arbetar i duggregnet på kyrkogården. Vid det här laget har jag besökt flera hundra kyrkor och det har aldrig varit något bekymmer att få komma in i någon av dem. Men idag hände det! När jag bad att få komma in i kyrkan, frågade vaktmästaren vad jag skulle göra där. Aldrig har jag fått den frågan tidigare. Förvånat höjde jag på ögonbrynen och visade kameran som jag dolt under min vindjacka på grund av regnet. Jag förklarade att jag ville ta några bilder. Efter viss tvekan samtyckte vaktmästaren och låste upp. För säkerhets skull passade hon själv på att göra något inomhusärende. Det gick ju inte an att lämna mig ensam i kyrkan. Då gick det upp för mig, bilen som hon kastat flera blickar på, såg den så skum och sjaskig ut? Kanske, kanske inte, men känslan finns kvar där.

Syster yster tvättar gravstenen.


Vi står inför beslutet hur vi ska göra med gravrätten då den går ut inom kort. Rent praktiskt kan varken vi eller andra behålla och bekosta skötsel för alla gravar där förfäderna ligger begravda. Det är här kulturgravarna kommer in. Särskilt intressanta gravar och gravar med högt kulturvärde bevaras numera och sköts av kyrkogårdsförvaltningen. Ett intressant steg på vägen att säkra vår historia.

Så här fint blev det.

Det fortsatte att regna så fika gjorde vi i bilen. Det hade vi aldrig fått för pappa!

onsdag 9 maj 2012

Pimpad blogg

Nu är det snart onsdag kväll. Den tredje novellen är inte skriven och ingen synopsis heller. Men det har hänt något annat. Holavedsbrudar har fått tillökning, hela sex nya sidor. Läs, njut och lär känna mig lite bättre. Faktum är att jag lärde känna mig själv lite bättre också. Inte alls dumt.

Kanske var det den nästan en timma långa morgonpromenaden som sparkade igång mig. Det är en vacker runda som jag och Snuttegubben kallar stora söderrundan, därför att det är den absolut längsta vägen för oss att ta oss till Södergård och hem igen.


Ärligt ska jag erkänna att den här bilden har jag stulit för just Snuttegubben, så bli inte förvånad om den dyker upp på hans blogg också. En helt sagolik skogsväg. Som ger massor med energi inför en lång arbetsdag.

Och energi lär jag behöva. Releasen för "Kyrkornas Hemligheter" närmar sig med stormsteg. Det innebär en massa planering, koordinering och logistik samtidigt som andra projekt inte får komma på efterkälken. Så nu ikväll skriver jag klart novell nummer 3. Här får ni förresten ett smakprov.


"De båda kvinnorna hade ett nära och varmt förhållande trots att Thea skulle kunnat vara Jills mamma. Jargongen dem emellan kunde för en utomstående lätt missuppfattas. Det lät mer rått än hjärtligt när de pratade med varandra. Men undertonen var varm.
- Jag sätter en tjuga på att han kommer före tio idag med.
Thea skakade på huvudet, så att hennes naturligt blonda lockar guppade hit och dit.
- Så mycket kaffe som han har bälgat i sig här och så många bakverk som han har satt i sig, så kommer han snart vara fattig som en kyrkråtta. Och han borde tänka på sitt kolesterolvärde.
Men Jill höll fast vid att den märklige mannen med laptoppen skulle dyka upp.
Det såg ut att bli ännu en fin dag. Thea tog med sig rengöringsmedel och en trasa ut för att gå lös på de få borden och stolarna som utgjorde hennes trottoarservering. Medan hon gnodde på kom fler kunder indroppandes, de flesta från högskolan. Trots att det var mitt i sommaren pågick flera kortkurser av olika slag, vilket gjorde gott för Theas affärer. Men hur det skulle bli sedan det visste hon sannerligen inte." 

Nej, Thea vet inte vad som händer, men det vet jag!

tisdag 8 maj 2012

Det går framåt

Igår måndag arbetade jag oförtrutet med en novell. Har bestämt mig för att skriva tre noveller klara denna vecka samt göra en synopsis på en kortroman. Jag har gett mig själv lite försprång eftersom två av novellerna redan är klara. På det här sättet skaffar jag mig ett andningshål för andra aktiviteter.
I begreppet aktiviteter ingår marknadsföring av "Kyrkornas Hemligheter". Boken ligger ju ännu inte på bokhandelsdiskarna så än så länge jobbar jag mest med bloggen. Här kommer det att dyka upp material som inte fick plats i boken, personliga upplevelser och tankar kring kyrkan som en del av Sveriges historia. En mycket viktig del för övrigt. Kolla gärna dagens inlägg där jag myntat begreppet Church Chic. Kom ihåg var ni läste det första gången! För detta kommer att bli en inredningstrend som kommer att låta tala om sig, tro mig. Titta bara på färgsättningen i Brandstorps kyrka.


Tänk att få gnida sömnen ur ögonen omgiven av dessa läckra färger. Här finns inspiration att hämta! Blått är en intelligent färg, så slösa med den.
Dags för mig att återvända till fantasins värld! För de av er som gillar snälla noveller med kärlek och knorr kan jag rekommendera mina egna som oftast publiceras i Hemmets Veckotidning.

lördag 5 maj 2012

Holaveden i mitt hjärta

Tänk, först nu kom jag på att jag är en holavedsbrud själv. Trots att jag inte bor där var det där mina förmödrar levde sina liv och det är där jag har mina rötter. Det är en miljö som jag känner med alla mina sinnen och det är även där jag placerar mina romanfigurer. Min genre är romance och det blir historisk sådan.


Felet med mig är att jag är så bra på att skjuta saker på framtiden. Jag har ett fel till, har alltid för många bollar i luften. Just nu är det följande bollar och då handlar det bara om de olika skrivprojekten:
  • Kyrkornas Hemligheter, handlar om kyrko- och kyrkogårdstursim i tre delar. Del 1 utkommer inom kort på Isabergs Förlag och handlar om kyrkor i södra Sverige. Arbetet med del 2 ska påbörjas och även avslutas under denna sommar och tidig höst.
  • Mormors ring, en barn/ungdomsbok som behöver bearbetas.
  • Änglatraktorn, en bra uppstart på en barnbok. Här behöver jag dock en co-writer och en illustratör.
  • Noveller och kortromaner till veckopressen. Dessa skriver jag mest för att få mat på bordet, men jag älskar det härliga fantasiflödet som de för med sig.
  • Pilgrimsvandring i vår tid. Ett projekt som ännu bara finns i min hjärna, men såååå spännande.
  • Holavedsbrudar, en romansvit om mina anor, deras liv och vägen fram till det som kallas nu. Mitt livsprojekt som borde få betydligt mer tid.
Men jag vågar inte riktigt ta tag i livsprojektet och därför kommer det så mycket emellan. Det borde förstås gå att lägga upp en plan, att dela upp veckans dagar till olika projekt. Visst skulle jag kunna skriva noveller två dagar och göra annat de andra tre. Och jag använder helgdagar också från och till. Oftast bereder skrivandet mig glädje, men också otålighet och irritation. Irritation över att liksom inte komma till skott och inte heller till så värst många avslut.
Kanske kan det hjälpa att sätta mina tillkortakommanden på pränt - det öppnar liksom ögonen och visar möjliga vägar till framåtskridande. Om jag låter bloggen bli en sorts dagbok, så kommer det jag gör eller inte gör fram i ljuset. Väl värt ett försök!