måndag 31 december 2012

2013, här kommer jag!

Idag är det nyårsdagen 2012 och jag skriver mitt inlägg nummer 100. Utanför fönstret håller snön på att regna bort och dagern år grå. Men kvällen kommer att glittra tillsammans med goda vänner.
Ett nytt år känns alltid som ett oskrivet blad. Det är ett år då jag vill bygga broar och öppna nya dörrar. Broarna vill jag bygga mellan människor och kulturer, men även mellan vår tid och den som ligger bakom oss. Mitt verktyg är och förblir romanen.

En vacker stenbro från en annan tid.
För att få en kick i skrivandet har jag gett mig själv en försenad julklapp, ett abonnemang på Arkiv Digital. Redan igår kväll var jag igång. Bouppteckningar är läsgodis för mig. Tänk att få veta in i minsta detalj vilka ägodelar som fanns i hemmen. Allt är angivet från näsdukar och räfsepinnar till koppargrytor och guldsmycken.

Bild från Arkiv Digital.
Arkivmaterial ger mig en känsla av att kunna glänta på dörrar till det förgångna. Jag får tillgång till information som på sätt och vis inte är avsedd för mig. Ett sätt att tjuvkika och spionera utan att bli upptäckt. Det är den lilla detektiven i mig som får komma till sin rätt. Jag är lite som en sierska inför det nya året, men jag väver mina historier i dåtid istället för framtid.

Den här dörren gläntar jag gärna på.
Så här på årets sista dag kan jag inte låta bli att summera. Och summan av kardemumma är ett gott resultat, men löftet till mig själv är att det under 2013 ska ligga minst två nya romaner på bokhandelsdiskarna där författaren är Ewa Klingberg.
Gott Nytt År, kära läsare!

lördag 29 december 2012

En odefinierbar känsla av saknad.

Så här på årets näst näst sista dag drabbades jag av en sorts saknad. Plötsligt insåg jag att det någonstans i min själ hade skapats ett tomrum. Jag har gått på som en duracellkanin och glömt en viktig uppgift. Glömt är kanske fel ord, snarare har jag skjutit åt sidan och framför mig.
Det handlar om att ha riktigt roligt. Att längta efter att göra en alldeles speciell sak. Förr kunde det vara något så banalt som att sticka eller kanske lägga pussel. Jag läste just att en av mina vänner på facebook skulle ägna en hel dag åt scrap-booking, ett av hennes stora intressen.
Då upptäckte jag att jag inte ens vet vilka intressen jag har längre. Vart har min brinnande längtan efter att släktforska tagit vägen? Var finns entusiasmen inför en loppisrunda? Och min iver att berätta om Holavedsbrudarna?

Dannikekvinnans få ägodelar.
Denna bild visar några ägodelar som påträffades tillsammans med ett mänskligt skelett i en mosse på 1940-talet. Mycket tyder på att det handlar om en kvinna som bragts om livet runt år 1700. Men det saknas resurser för att forska vidare.Kanske är det en man? Kanske en avrättning? Jag vill veta eller snarare skapa en vetskap. Jag vill skriva och fantisera..... Nu skriver jag bara sånt som säkert läses, sånt som jag får betalt för.
Dags att låta intressena ta sin tid. Här ska släktforskas! Och skrivas! Snart vänder vi blad i almanackan och börjar ett nytt år. Temat för 2013 är "ha roligt".

onsdag 26 december 2012

Upphittad, en prolog.

Detta synnerligen märkliga år närmar sig sitt slut. Det är dags att knyta ihop säcken. Kommer säkert att ta några dagar i anspråk, eftersom jag har en tendens att glida iväg åt ena eller andra hållet istället för att koncentrera mig på det jag borde.
Under 2012 hade jag tänkt mig att spreta mindre, att avsluta fler projekt. Med andra ord så var tanken att nu vid årets slut skulle jag nöjt lutat mig tillbaka och betraktat mina resultat. Istället står jag inför upprättandet av en ny arbetsplan, som innehåller ännu fler oavslutade texter.Men jag är nöjd med mitt resultat från höstmånaderna.
Nu på morgonen hittade jag något riktigt häftigt, en prolog till en så kallad lättsam roman. Även romanen finns i form av obearbetad text. Men jag har svårt att se någon lämpligt publiceringskanal. I dess nuvarande form hade den blivit en utmärkt så kallad "allersroman".

Småländsk lada i vinterskrud.


I en annan tid satt en medelålders kvinna djupt försjunken i tankar. Det enda som hördes var datorns stilla surrande. Runt hennes hals hängde ett säreget smycke av guld. Hennes ögon var fixerade vid den upplysta skärmen. Hon hade svårt att tro på de uppgifter hon fått fram. Hur kunde detta vara möjligt? Skulle hennes ana Rachel dött två gånger? Här måste föreligga ett fatalt misstag. Eller? Skulle svaret någonsin återfinnas?
Kvinnans fingrar snuddade vid medaljongen. Det var inte ofta, som hon bar den. Kedjan var tunn och sliten. Förmodligen hade där funnits ytterligare en berlock. En tom ögla skvallrade om detta faktum. Hon reste på sig och gick mot köket. När hon ett par minuter senare återvände med en kopp kaffe i handen hade dataskärmen slocknat. Irriterat klickade hon på musen. Det flimrade till framför hennes ögon och ett helt nytt dokument öppnades. Förvånat satte hon sig ner och började läsa. Tid och rum försvann medan hon sjönk allt längre in i ett tidigare århundrade.  

Kanske jag helt sonika skulle publicera den här på bloggen? Något att tänka på... eller skulle jag kunna göra en e-bok av den. Ibland är själv bästa dräng. 
Inför de helgdagar som finns kvar har jag dock en helt annan plan. Vad det är för plan får förbli min lilla hemlighet några dagar till. Och julen varar ända till påska!

måndag 17 december 2012

Mera vättar

Det är bara att erkänna. Jag är fast bland tomtar och vättar så här års. Hittade några härliga bilder på dessa figurer som är på rymmen från Åsas Tomtebod i närheten av Gislaved.  Förra hösten var jag på besök i detta tomteeldorado. Lätt hade jag kunnat haft med mig ett gäng goa vättar hem.

Fotograf och designer är Åsa Götander.
Här hemma har nissarna också krupit fram ur vrårna. De sitter i trappan och de sitter i fönstersmygen. Någon är stor och en annan inte mer än en centimeter hög. Alla har de sina speciella platser. En nykomlingen har svårt att finna sitt territorium. Det kan ta några timmar innan han funnit sig till rätta.

Vättekaravan förevigad av Åsa.
Vad är det som gör att vi nutidsmänniskor fortfarande strävar efter att äga en eller annan avbild av en vätte, eller för all del tomte? Åsa säljer fler tovade vättar än hon kan tillverka. Ett faktum som berättar något om oss. Ha, många av oss vill inte släppa taget om de gamla sagorna. Vi vill ha en liten man i grå luva som smyger runt i grannskapet.

söndag 16 december 2012

Adventstider

Det är mysigt med advent. Julen liksom smyger sig på. Värmen finns där överallt och det lyser inbjudande ur alla fönster. Till och med julhandeln kan ha sin tjusning. Men mest ser jag fram emot att umgås och äta gott tillsammans med nära och kära.
Ebbe Schön har skrivit en härlig bok om vår svenska tomte med dito titel. Landsbygdens gårdstomtar har mycket lite gemensamt med den godmodige jultomte som delar ut julklappar till alla de snälla barnen.
I Holaveden är jag alldeles säker på att det i alla tider har funnits tomtar på gårdarna. En av gårdstomtarnas allra viktigaste uppgifter var att se till att hästarna hade det bra. Enligt de bouppteckningar som jag har tillgång till var hästen ett vanligt djur bland "de mina".

Nog tror jag att det var en sådan här pålle som Karin/Catharina red på.

Hästarna var starka och trogna drag- och riddjur. Därom vittnar de fina utrustningar som fanns i gårdarna. En tomte som inte blev väl bemött kunde bli både vresig och odräglig. Tomten tolererade inte att hästarna inte fick den mat den omvårdnad som de behövde. Att ha en surmulen gårdsnisse var inget att sträva efter. Därför behandlades tomten med vördnad och respekt.

Vintervy över Grekaberget. Kanske genade Karin/Catharinas tomte över isen mot Olstorp
Mycket viktigt var att tomten fick sin gröt med klimp på julaftonsnatten. Detta var något som ingen bonde med sunt förnuft vågade glömma bort. Förmodligen var det bondmorans ansvar att gröten serverades. Jag undrar hur många gånger som Karin/Catharina gick mot fähuset med grötskålen till tomten. Vad tänkte hon då? Fick hon någonsin se den lille gubben i luva?

Vinter i Holaveden.
I den blå dagern kan jag lätt se en liten figur i luva smyga omkring fähus och stugor. Jag ser honom tassa genom de stora skogarna och jag hoppas att han får sin gröt än idag. Åtminstone vet jag att det är tradition på många håll att sätta ut gröt till tomten. Och jag skulle då inte våga att låta bli.

torsdag 13 december 2012

Lucia Regina

Ljusdrottningen och helgonet Lucia är välkänd och firad. Men det fanns och finns andra Lucior. För mig finns en speciell kvinna, Lucia Regina. Hon är inte en Holavedsbrud. Men hon var en märklig kvinna och hennes genetiska arv finns hos mina båda barn.

Runt de första Luciorna i Sverige smög det säkert omkring en eller annan vätte.
Lucia Regina levde sitt liv i Värnamo. Hon föddes 1828 och hennes far var saltpetersjudareverkmästare Daniel Lundgren. Han och hans hustru Lisa bodde i de så kallade Bodarna i staden.
Lucia Regina gifte sig aldrig, men hon födde tre barn som hon till synes uppfostrade på egen hand. Tydligt är att hon bodde ensam med dessa i Lilla Klämmestorp, som hon tycks ha varit ägare till. År 1857 föddes sonen Daniel, som i vuxen ålder tar sig namnet Nejendorf. Denne gosse utbildar sig till skomakare och får en plats i dåvarande Sparbankens styrelse. Han bygger sig också en fin villa i närheten av Apladalen, den Nejendorfska villan.
Lucia Regina får också döttrarna Carolina Elisabeth och Selma. Under årens lopp har jag då och då gjort forskningsnedslag hos Lucia Regina. Jag är klart nyfiken på vem eller vilka män som avlade de tre barnen och hur familjen försörjdes. Enligt vad jag kommit fram till bodde de i ett hus, som Lucia Regina kan ha ärvt av sina föräldrar.
Kanske lägger jag på ett krut vad det gäller denna kvinna, hon kittlar min fantasi.

måndag 10 december 2012

Nobelpris till Rosamunde Pilcher

Idag är det en av de dagar då vårt land verkligen är i fokus. Dessutom är det ett positivt fokus. Jag älskar fest och flärd. Alla kan vi finna anledningar att fira, stort som smått. Det behöver liksom inte vara nobelfest. Men det är en god anledning. Duka lite extra fint och sitt en stund vid TV:n. Låt festen komma hem till oss alla.
Själv grunnade jag ut mitt alldeles eget litteraturpris. Det vill jag ge till Rosamunde Pilcher. Hennes värld lades för mina fötter för många år sedan. Och jag måste säga att jag blev fascinerad. Rosamunde föddes 1924 i Cornwall. Hon skriver med en värme och en elegans som är få förunnade. Hennes miljöbeskrivningar är det ingen som hoppar över. De för läsaren in i en värld, som blir verklig. Ja, till och med svår att ta sig ur.


Snäcksamlarna" blev för mig den optimala familjeromanen och den står sig än. När jag behöver inspiration återvänder jag ofta till just denna bok. Själv säger Rosamunde att hon endast kan skriva om det hon själv har upplevt. Men det handlar inte bara om att uppleva och att möta människor. Att skapa spänning, njutning och liv sida upp och sida ner är en stor konst. Hon skriver lågmält och med en finess som fångar läsaren från första sidan. Tråkigt nog finns Snäcksamlarna inte längre att få tag i utan det gäller att vända sig till antikvariat och loppisar. Internetbokhandlarna har fortfarande engelska utgåvor till försäljning, vilket gäller hela hennes produktion.


Till glädje för alla oss som älskar Rosamunde har hon skrivit en bok om sin värld. Den är illustrerad med fantastiska bilder och spännande recept från hennes egen receptbok. Här kommer vi verkligen författarinnan inpå livet. Vi får följa henne från barndomen, genom tonåren och hur hennes liv som författare gestaltade sig.
Hennes totala produktion är omfattande och bara "Snäcksamlarna" har sålt i omkring fem miljoner exemplar.

torsdag 6 december 2012

Bagladyn

Novellen "Bagladyn" skrev jag för många år sedan och den publicerades i Hemmets Veckotidning. Nu finns den att läsa här i bloggen under fliken "läs en novell". Den här novellen kom till strax efter det att jag börjat få snurr på mitt skrivande. Jag satt på ett fik och väntade. Det närmade sig jul och utanför fönstret dalade snöflingorna sakta mot marken. I det avtagande eftermiddagsljuset tändes julbelysningen över gågatan och i alla skyltfönster glittrade och glimmade det.


Från min fönsterplats på konditoriet hade jag utsikt över ett litet torg. På andra sidan, under en gatlykta av äldre modell stod en parkbänk. En gammal kvinna slog sig ner på bänken. Hon hade en stor oformlig och sliten väska. Min baglady var född. Jag började raskt skriva ner mina stolpar... på en servett. Det är ju så riktiga författare gör. Eller?



Väl hemkommen knapprade jag ner min story. Tycks bilderna som illustrerar detta inlägg märkliga? Jag lovar att de får sin förklaring för alla som läser novellen.


Just nu jobbar jag som bäst på en kortroman, som ska publiceras inför julen 2013. En bit in på 2010-talet förväntar sig läsarna lite tuffare tag och ett modernt stuk. "Jul på Johannelund" utspelar sig på ett härbärge för hemlösa och dit kommer de mest udda figurer. Visst finns det en viss koppling mellan dessa båda historier. De där människorna i samhällets utkant fascinerar mig. Nyfiken? Den som väntar på något gott, väntar den här gången bara ett år.
Men "Bagladyn" står sig bra precis som "Flickan med svavelstickorna". Vissa sagor går aldrig ur tiden.

tisdag 4 december 2012

Vinter i Björkelund

Snö i massor. Det är vackert och det är okey att skotta snö, fin motion och massor med frisk luft. Gillar även resultatet. Gångar till myskankorna, stigar till katterna och promenadstråk till oss människor. Men i grund och botten är jag ingen vintermänniska. Jag tycker att det är för vitt och för kallt.


Min nya och strukturerade arbetsdisciplin har gett resultat. Mapparna med noveller och romaner för de olika årstiderna håller på att bli välfyllda. Just nu skriver jag kortromanen "Jul på Johannelund" avsedd att publiceras under december 2013. Jag trivs när jag presterar det jag har tänkt mig och dessutom får tid över. Det är även skönt att kunna slå i en eller annan spik och ta ett tag med penseln i köket som är i vardande. Resultatet kommer jag att presentera längre fram. Har drömt om en inredningsblogg, men inser att jag inte har material att fylla den med. Fast jag kan låta lite inredning få gästspela bland holavedsbrudar, dackeanhängare och annat löskefolk emellanåt.


Denna tisdag är här väldigt tyst och lugnt. Snön har bäddat in Björkelund i ett ljudisolerande täcke och jag känner mig som den enda människan i världen. En skön känsla när jag vet att den inte är på riktigt. Det är bara jag, fyra myskankor, tre katter, massor av småfåglar, några rådjur som kommer och går samt två ekorrar. Jag njuter.