tisdag 30 april 2013

Det var Karin Andersdotter som bankade på dörren

Knackningarna hördes som ett eko genom århundradena. Någonstans i skogarna i Holaveden levde hon, Karin Andersdotter. Jag tror till och med att hon hörde hemma på gården Ryd strax norr om Adelöv kyrkby. Troligtvis föddes hon i början av 1520 i en tid då Kristian II ännu inte fått tillnamnet Tyrann och Gustaf I var fortfarande Gustaf Eriksson.
Hennes far kunde ha varit den Anders som enligt jordeboken levde i Ryd 1539 och hennes mor den änka som står skriven på gården 1551. Om detta är sant då hade hon en bror som heter Måns Andersson som är den som får hjälpa till med att få ihop tillräckligt med silver till Älvsborgs lösen 1571 och en brorson vid namn Lars Månsson  som är vuxen vid denna tidpunkt.

Stockholms blodbad november 1520.
Lars Månsson får två söner, en Anders och en Sven. Hänger ni med? Inte det, det gör jag knappt jag heller. Anders och Sven får vad jag tror mig veta var sin son, båda döptes till Lars. En av dessa Lars tog över gården Ryd någon gång under 1600-talets första decennier.

Gustaf I:s kröning.
Jordeboken 1631 nämner en Lars som bonde. Lars får en son omkring 1630, Lars Larsson. Han får många barn och naturligtvis en son Lars, som föds 1657. Lars får bland annat sönerna Lars och Anders.
Lars gifter sig med Holavedsbruden Kerstin och Anders med hennes dotter Karin. Vi är nu framme i början av 1700-talet, nästan nutid.
Karin Andersdotter född på det avlägsna 1500-talet bär kanske på gener, vars spår finns i min kropp.
Och nu kommer jag att berätta hennes historia i form av en följetong där antalet avsnitt ännu är okänt.

måndag 29 april 2013

En Holavedsbrud bankar på dörren

"Min är Hämnden" är på korrektur och jag går på snabbvisit hos Holavedsbrudarna. Historiska romaner är en genre på frammarsch, det vet jag med säkerhet nu. Det har kommit en förfrågan från en av våra större veckotidningar. Tro det eller ej men de är nyfikna på en synopsis med historiskt perspektiv. Bara det inte är mossigt. Vem har sagt att historia är mossigt?
Så nu söker jag bland mina nära och kära i det förflutna. Jag behöver en Holavedsbrud som har lust att för en tid axla huvudrollen i en följetong. Min tanke är att de historiska romaner jag skriver, vare sig de är riktade till vuxna, ungdomar eller veckopressen, alla ska de ha någon liten beröringspunkt med varandra.

Det är vår i Holaveden.
Jag söker i min databas och funderar över att ta den där systern till Kerstin Persdotter som jag vet ska finnas, men inte ser. I nästa andetag får jag för mig att hon finns där någonstans bland faddrarna till Kerstins barn och då är det ju synd att uppfinna henne. Jag skulle också kunna ta någon av alla dessa pigor, vars identitet bara är ett förnamn. Den utvalda skulle säkert bli glad för lite äventyr i de finare salongerna.
Definitivt tänker jag mig ett klassiskt drama, kvinnan av folket och mannen av börd. Hur jag sedan vinklar storyn, det blir något helt annat. Och vem blir då min utvalda? Kanske söker jag mig rentav tillbaka till 1500-talet och Dackes tid.

lördag 27 april 2013

Om det var krig i Norden

En tanke, som blixtsnabbt slår rot. Ja, tänk om det var krig i Norden. Förra gången som vi hade krig på svensk mark var 1809 om jag inte missminner mig. Då var det ett krig där man slogs man mot man och de flesta som dog, gjorde det inte av krigsskador utan av rödsot. Det har hänt mycket på 200 år.
"Om det var krig i Norden" är skriven av Janne Teller. Syftet är gott, kanske till och med mer än gott. Texten är lättläst och formatet i form att ett pass är ytterst tilltalande. En bok ska vara tilltalande och man ska bli nyfiken på den. Det blev jag, nyfiken alltså.
Tanken att flytta hit kriget och göra omvända världen är bra. Det är bra att boken är kort och lättläst. Jag förstår precis vad författaren vill ha fram och jag tycker att budskapet är viktigt.


Men, jag vill säga men, jag tror dessvärre att det syfte som Janne Teller vill uppnå kanske inte riktigt kommer att motsvara förväntningarna. Jag tror att hon öppnar ett eller annat öga och många kommer att säga aha, nu förstår jag bättre. Och boken tar säkert många ungdomar till en ny nivå av förståelse.
Vad jag istället vill se mer av är skönlitterära berättelser, ungdomsromaner/noveller som berör problematiken. "Vattenledningarna är sprängda för längesedan. Varje dag måste du och din bror ta er ut på gatan och över Sergels Torg med var sina två hinkar till den kommunala vattendistributionsbilen. Över Sergels Torg måste man springa väldigt fort. Det finns krypskyttar i några av husen."
De här raderna är en superupptakt till en historia som skulle kunna vibrera och leva, som skulle kunna bli film. Något som skulle beröra var och en som kom i närheten av den. Jag döper boken till "Det är Krig i Norden". Jag hoppas att någon tar min idé och förverkligar den. Det blir ett bestseller, som lämnar både Cirkeln och Eld långt efter sig. Vem antar utmaningen?
"Om det var krig i Norden" finns bland annat att köpa här.

fredag 26 april 2013

Bokbloggsjerka vecka 17

Fredag igen och jerka förstås. Veckan fråga är "hur pass viktigt jag tycker att böckernas förord är eller om jag skippar dem helt och hållet". En riktig samvetsfråga, tycker jag. Och känslig, för jag skriver nämligen mycket gärna förord själv. Känner att jag gärna vill förklara sådant som jag inbillar mig inte kommer fram i boken annars. Det är nästan så att jag dumförklarar läsarna. När jag själv antagligen är den dummaste.
Men läser jag förord själv? Nja... ibland, ibland inte. Är det en författare som är ny för mig är chansen större att jag läser förord än om jag sedan tidigare är bekant med denne. Om förordet istället kallas för inledning läser jag med största säkerhet. Åtminstone nästan alltid.


När jag nu skulle leta efter den bok som jag tänkt ha som exempel, kom jag inte på vad den heter och inte hittade jag den heller. Däremot stötte jag på en bok som tillhörde de jag ärvde av min mor härom året, "Hon var ingen Florence Nightingale" av Åsa Moberg. Boken har en inledning, som jag nu genast läste. Intressant att få veta hur denna bok kommit till. Så långt allt gott och väl. Sedan blev jag skriven på näsan i samma stil som jag själv mycket väl skulle kunna göra.
"Den här skildringen är tillkommen för att ge läsarna på 2000-talet en möjlighet att begrunda hur även den mest dokumenterat intellektuella och penningintresserade kvinna av historiens mytbildning kan förvandlas till sin egen motsats."
Aj, aj, frågan är om jag någonsin kommer att läsa den här boken
Vad tycker ni, är förord detsamma som inledning?

onsdag 24 april 2013

Helgas Dagbok av Helga Weiss

Flickan som överlevde förintelsen, det var Helga Weiss. Hennes dagboksanteckningar utgör en skärva av ett liv, ett liv som kunde slutat någonstans i de yngre tonåren. Nu gjorde det inte det. Hon överlevde och hon behöll sitt förstånd genom åren i bland annat Theresienstadt och Auschwitz.
Helga skrev för sitt eget minnes skull, säger hon. Men någonstans fanns kanske en tanke på att berätta. Att eftervärlden skulle få veta. Hon var bara nio år när hennes anteckningar börjar. Det är ett barns syn på den svårtolkade verkligheten. Texten är redigerad och jag får en känsla av att den blivit tillrättalagd av en mer vuxen Helga, som också fått en viss distans till upplevelserna. Jag saknar en rädsla som jag gärna skulle sett genomsyra raderna.

Helgas Dagbok utgiven på Historiska Media 2013.
Vad som verkligen tilltalar mig är Helgas egna tecknade lite naiva illustrationer. De är samtida och unika ögonblicksbilder, bättre än fotografier. Och sättet som de bevarades på är så fantasifullt att det nästan är för bra för att vara sant.
Helga växte upp i Prag och det var dit hon återvände vid andra världskrigets slut. Hon och modern flyttade till och med in i samma lägenhet som de tvingats bort ifrån flera år tidigare. Hennes cirkel blev sluten, en av få. De flesta judarna som deporterades återvände aldrig någonstans.
En sådan här bok bör egentligen inte recenseras. Den ska bara läsas av alla. Jag vill varmt rekommendera den som högläsningsbok i exempelvis årskurs sex. Provläs boken här.
Helgas Dagbok finns att köpa på många ställen, prova här eller kanske här.

Andra bloggar som också recenserat "Helgas Dagbok".
Dagens Bok

tisdag 23 april 2013

Världsbokdagen

Tänk vilken bra dag att avsluta det sista kapitlet i "Min är Hämnden". Ja, riktigt slut är det förstås inte, för det är mycket bearbetning kvar, men ändå avslut på grovgörat.
Världsbokdagen låter så fantastiskt, tänk om alla i hela världen just idag fick hålla en bok i sin hand. Tänk om alla som inte kan läsa fick lära sig åtminstone en ny bokstav idag. Tänk om... Det skrivna ordet kan göra underverk, så låt oss alla hjälpa till att sprida kunskap och glädje i litteraturen.

Cappello dei Pazzi.
Mitt bidrag blir bland annat denna historiska roman. Familjedramat avslutas vid Cappello dei Pazzi i Florens. Jag grät en skvätt när jag skrev det näst sista kapitlet och jag fällde några tårar även i det sista. För jag är ju den som vet vad som händer sen. Och det ska också ni få veta, för det blir en fortsättning. Jord, Anders och den lilla Sigrid pockar redan på att få berätta sin historia.

måndag 22 april 2013

Bokens titel, en del av dess reklampelare

I den gångna helgens bokbloggsjerka diskuterades hur viktig en boks titel egentligen är. Detta föranleder mig att fundera över titeln till mitt projekt som nu närmar sig ett stort delmål. Med delmål menar jag att texten snart är klar för en första vända till bokförläggarna.
Kjell har gett boken en titel "Min är Hämnden". Dessa ord är frekventa bland boktitlar och till att börja med fundera jag inte alls över hans val. Men så var det något som fick mig att öppna ögonen. "Min är Hämnden" är en förekommande fras i bibeln.

Aposteln Paulus, Romarbrevets författare.

I Romarbrevet 12:19 kan vi läsa följande:

"Ta inte rätten i egna händer, mina kära,
utan låt Guds vrede ha sin gång,
ty det står skrivet; Min är hämnden,
jag skall utkräva den, säger Herren."

Det är dessa rader som är centrala för bokens handling och som löper som en röd tråd från första sidan till den sista. För alla de som upptäcker detta har titeln valts med omsorg, för de som inte vet är den en titel vilken som helst.
För att hjälpa läsarna på traven kommer jag att citera bibeln i min prolog. Om det blir nu blir någon sådan. Jag är mycket kluven till prologer, kanske Annikas bokbloggsjerka tar upp frågan någon gång,

fredag 19 april 2013

Bokbloggsjerka vecka 16


Temat för veckans bokbloggsjerka är boktiteln och frågan är hur viktig jag anser denna vara. 
Titeln är otroligt viktig när det gäller första kontakten med en bok. Den ska säga något, den ska kalla på mig och den ska fånga mig. Fånga mig så länge att jag vänder på boken och börjar läsa baksidetexten.
Redan i det här skedet kan jag börja undra vad titeln har med boken att göra. Det ska uppstå en spänning mellan bokens framsida och baksida. Här vill jag uppleva ett magnetiskt fält, som det slår gnistor om.

Ett alldeles färskt exempel på detta är "Barnmorskan i Hope River" av Patricia Harman utgiven på Historiska Media helt nyligen. Den ligger här på mitt soffbord, ännu som en vacker dekoration och väntar på att bli läst. Orden Hope River slog an en sträng hos mig. Den där klangen som uppstod fick mig att vända på boken.
Mina ögon for över raderna och där... där kom de viktiga orden...En hemlighet så fruktansvärd att hon tar avstånd från alla som vill komma henne nära. 
En hemlighet i hoppets flod, vem kan väl motstå det? Inte jag i alla fall. 

  

torsdag 18 april 2013

Intrigernas högborg

Vem kommer seglande tillsammans med islossningen till Viborg? Jo ingen mindre än kung Gustaf själv i egen hög person. Med sig har han sönerna Erik och Johan. I uppvaktningen hittar vi även hans svåger Sten Eriksson Leijonhufud.
Snaran dras åt i salarna bakom de höga stenmurarna på Viborgs slott. Talar riksrådet Grip verkligen sanning? Varför knyts banden hårdare mellan kungahuset och ätten Grip en generation senare? Då ingår Birger Nilsson Grips son Mauritz äktenskap med Edla, dotter till Sten Eriksson.


Sten Eriksson har haft stor betydelse för Sverige och dess utveckling under vår första kung av ätten Vasa. Tillsammans med Konrad von Pyhy var han svenskt sändebud i Frankrike 1542 - 1543. Som konungens närstående slapp Sten undan med blotta förskräckelsen när han tillsammans med Pyhy försnillat den stora reskassan. Pyhy blev dömd till livstids fängelse medan Eriksson Leijonhufud blev satt på piedestal.
Märkliga turer i vår historia som påverkar livet för den fiktive bondsonen Emanuel Andersson från Hammaren i Tjust.

onsdag 17 april 2013

Viborgs fästning och Birger Nilsson Grip

Det drar ihop sig i "Min är Hämnden". Kapitel läggs till kapitel och idag arbetar jag med nummer 22. Allt som allt hamnar det nog på 27 avsnitt och omkring 650 000 nedslag. En alldeles lagom tjock roman med mycket driv och spänning.

Viborgs slott i Finland.
Långt inne i Finska viken ligger staden Viborg och ruvar på sin historia. På Emauels tid var detta svenskt territorium och här höll riksrådet Birger Nilsson Grip ställningarna mot ryssen. Gränskränkningar var vardagsmat och säkerligen drack både finnar och ryssar varandra till mellan varven. Trots att ryssarna var så många fler kunde svenskarna hålla dem i schack, kanske var de kalla, långa och snörika vintrarna ett av skälen. Eller var det tillgången på skidor?

Viborgs stadsplan anno dazumal.
Striden vid Kivinäbb var tuff och och blev till en personlig vendetta, åtminstone i romanens värld. Vi är nu framme vid 1555 och en brytpunkt för Emanuel, som mer och mer fått axla ansvaret som bokens huvudperson. Vems var nu hämnden? Och hur såg den ut? Är sanningen uppenbarad?

måndag 15 april 2013

Sanning eller fiktion?

Den riktiga ätten Grip var stora jordägare under en period av flera hundra år. Det är alldeles sant att de ägde både Bjursund och Winäs. Att Birger Nilsson Grip gifte sig med Britta/Birgitta Joakimsdotter Brahe är också med sanningen överensstämmande. Historiska källor skvallrar om att paret inte fick mindre än tolv barn..
Det är i denna sanning som Kjell har skapat sina karaktärer. Några är hämtade från verkligen medan andra är påhittade, men ändå så verkliga.

Bodde Paulus morfar någonsin här?
Till denna samlingen tillför även jag en eller annan person som behövs för att driva historien framåt. Jag har också tagit mig friheten att låta Kjells karaktärer fila lite på sina personligheter. Är alla munkar verkligen trogna sitt celibat? Många är barn av sin tid, men tiden är föränderlig och människan med den.
Men vem är det Emanuel hittar i de djupa skogarna och varför får han för sig att resa vidare? Kanske får jag svaret under dagen. Alla ni andra får vänta till bokreleasen.

fredag 12 april 2013

Jag jerkar vidare

Fredag har blivit väldigt synonymt med bokbloggsjerkan. Vilka böcker har jag då inte kunnat lägga ifrån mig? Det märkliga är att för min del handlar det om böcker som jag egentligen inte tyckte levde upp till någon högre nivå i det långa loppet. Men just då, när jag läste kunde jag inte lägga dem ifrån mig.

Den första var Grottbjörnens Folk av Jean M Auel. Jag har alltid varit fascinerad av historia och den här fantasifulla storyn åt mig med hull och hår. När den här boken kom ut bodde jag i en stor villa på över 200 kvadrat och det var min tur att städa kolossen medan man och barn roade sig på annat håll. Den dagen blev det inget städat. Så här efteråt vet jag inte riktigt vad det var som fångade mig så, men gissningsvis var det avståndet till en annan tid.

Därefter på god andra plats ligger Da Vinci-koden av Dan Brown. Jag började bläddra i den här boken till morgonkaffet och läste ett par av de korta kapitlen. De var kärnfullt skrivna och jag drogs med på den svindlande resan som gick i väldigt många kilometer i timmen. Då var det här ett nytt sätt att skriva på och jag fängslades av just tekniken som Dan Brown använde. Resultatet blev att jag läste, läste och läste. Och missade så när en egen deadline.


torsdag 11 april 2013

Besök i skrivarbubblan

Ännu ligger det snö kvar utanför mitt hus, men den krymper för varje dag och solens strålar värmer genom fönsterrutan. Projektet "Min är Hämnden" är inne i den sista tredjedelen. Av boken, alltså. Sedan återstår en massa arbete med att skriva kontrakt och redigera igen... och igen.
För mig är det perfekt med inomhusarbete nu och jag jobbar frenetiskt på att bli klar innan det är dags för "Kyrkornas Hemligheter" del 2.

Bjursund, en av familjen Grips tidigare sätesgårdar.
Igår kväll hade jag besök av mina båda co-writers. Det är riktiga höjdarstunder. Tillsammans diskuterar vi de kapitel som jag skrivit eller bearbetat. Vi vänder och vrider på händelser, språkbruk och karaktärer, vi drar ifrån och vi lägger till. Dynamiken är fantastisk. Tänk om jag alltid kunde jobba så här med mina romaner. Så intressant och vad skulle inte kunna komma ur ett sådant fruktsamt samarbete?
Emanuel har blivit vuxen och han rör sig i kretsar där intriger och rävspel står högt på agendan. Vem kommer att vinna? Vem kommer att försvinna? Dags för kapitel 19.

tisdag 9 april 2013

Nils Dacke, Emanuels idol

Kapitel sjutton i "Min är Hämnden" är precis avslutat. Nöjd och belåten letar jag bland Kjells material för att få stommen till den artonde. Det är då det händer, Nils Dacke dyker upp på min näthinna. Han var en stor förebild för Emanuel i unga år. Vad hände hemma i Småland åren efter Nils Dackes avrättning? Vart tog Emanuels vänner vägen? Vad hände med Klostergården?

När frågorna hopar sig i min hjärna har jag lärt mig att det är lika bra att stanna upp och börja besvara dem. Om det blir något av svaren jag söker och hoppas finna det vet jag inte i det här läget. Men det finns ett dokument i min laptop nu som går under arbetsnamnet kapitel 14b.
Nils Dacke har varit en kontroversiell figur och fått byta roll under historieskrivningens gång. Gustav Vasa gav honom en stämpel som bov och bandit, medan han sedan blev upphöjd till nationalhjälte, vår egen Robin Hood.
Ett kapitel som säkert kommer få ett innehåll vare sig det hamnar i den slutliga boken eller ej.

söndag 7 april 2013

Tre Kronor

Måste bara få berätta att Paulus och Emanuel är tillbaka i Sverige och Stockholm. Letade gamla kartor och fann den här häftiga från 1625. Ungefär så här såg alltså Stockholm ut när de båda männen anlände hit i fantasins värld anno domine 1553.

Kartan tillhör Stockholmskällan.
De är på besök på slottet som vid den här tidpunkten inte ens fått namnet Tre Kronor. Säkert kommer de att gå en sväng i staden där så där en 7000 personer bor i mitten på 1500-talet. Jag vet att de tycker att här är skitigt och när de kommer tillbaka till sitt skepp Gripen är de noga med att torka av sig om fötterna.

Vy över Stockholm 1570-tal.
Jag älskar att gotta mig i gamla bilder och kartor. Det ger min fantasi en extra skjuts och när jag sedan rör mig i dessa områden i verkligheten har jag många gånger kvar den historiska bilden på näthinnan. Det är många utflyktsmål jag har framför mig. Stockholm ligger högt upp på listan och det dröjer nog inte länge innan jag kommer dit, för där jag flera ärenden att uträtta både arbete och av privat karaktär.

fredag 5 april 2013

Bokbloggsjerka vecka 14

Hur ser den ultimata lässtunden ut för dig?  Så lyder veckans fråga från Annikas litteratur- och kulturblogg. 
En fråga som borde vara lätt att svara på. Jag tror att det finns flera ultimata stunder. Men jag har min favoritfåtölj med min favoritfilt. 
Filten är väldigt speciell, den har jag virkat själv bara härom året. Förlagan är mer än 50 år gammal, så det tog lite tid innan jag fick min egen mormorsfilt.

Till denna outfit krävs ett glas rött och en bit mörk choklad. Och så det viktigaste av allt en riktigt bra bok. Och avstängd telefon... Ah, sen är det optimalt.
Fast en lässtund i hängmattan är också helskönt eller varför inte i ett badkar med mycket skum och levande ljus. Åh, vad jag blev lässugen.

torsdag 4 april 2013

Vid Apenninernas fot

Precis som vi så älskade säkert 1500-tals människan att bli bjuden på fest. I de finare familjerna bjöd man in till jakt. I Toscana kan jag (och Kjell) tänka mig att det jagades vildsvin. Man jagade de stora och tunga svinen från hästryggen.
För kvinnornas del var det säkert viktigare att se vacker ut än att lägga ner ett byte. Vid den här tidpunkten var det fortfarande inne att pynta sin häst. Det var också nu som ridstilen ändrades och man började rida med mer raka ben, som visade sig främja balansen.

Så här kunde de sitta till häst.
Cosimo de Medici hade en lantegendom vid Apennineras fot inte långt från Futapasset. Naturligtvis anordnade han jakter här, säkert flera gånger om året.
Den tjusiga villan kunde ha varit ritad av den tidens kändisarkitekt, Andrea Palladio som levde 1508 - 1580. Han stod för symmetri och proportioner, ett nytänkande som gillades av många.

Ett hus som detta borde ha fallit familjen Medici på läppen.
Emanuel är inte riktigt lika förtjust i det glamorösa livet. Han gör hellre nytta bland de som behöver honom bättre, nybakad läkare som han är. Djuren är fortfarande hans liv och han blir både glad och tacksam då han presentas med några trevliga valpar av rasen Cane corso. Dess föregångare lär inte ha varit riktigt lika trevliga då de härstammade från de doggliknande hundar som romarna använde i strid.

En nutida Cane corso.
Nåja, Emanuel har fostrat en varg, så han klarar säkert av dessa jyckar också. Men de är stora. En hane kan bli upp till nästan 70 cm i mankhöjd och väga modiga 50 kg.
Det händer en del kring Sigrid och hennes familj. Månne stundar det även till bröllop?

tisdag 2 april 2013

Att ändra handlingens gång

Det har sina fördelar att vara författare. Bäst är att ha möjligheten att ändra historiens gång. Att få göra om eller spara till ett annat tillfälle. Jag har bekymmer med Kjells karaktärer eller kanske är några av dem mina nu. Somliga av dem har inte förändrats ett dugg medan andra har "bytt överrock". Detta har inte skett medvetet från min sida utan är snarare en produkt av något som jag inte kan sätta fingret på.

Florens i en annan tid.
Sigrid och hennes närstående lever kvar i Florens och dess omgivningar. En av dem blev bränd på bål, men det visade sig att han inte tyckte att jag var riktigt rättvis. Så jag backade bandet och gjorde om. Därmed inte sagt att sanningen inte hinner ikapp honom längre fram.

Gabriele Fallopio.
När jag tog en skrivpaus för att söka information hittade jag den här häftiga bilden på en av lärarna, Gabriele Fallopio vid universitetet i Pisa. Jag kan riktigt se hur Paulus och Emanuel har lyssnat till den här mannen.
Jag känner mig som en riktig häxmästare där jag tar min stora slev och rör runt i grytan som består av sanning, myt, historia, sägen och fantasi. Detta är författarens privilegium att få blanda och ge i en kompott där ingen kan säga vad som är sant eller vad som är falskt.
Jag kavlar upp ärmar för nu drar det ihop sig till nya konflikter i "Min är Hämnden".