fredag 31 augusti 2012

Kyrkornas Hemligheter

Jag är så stolt över "Kyrkornas Hemligheter". Vi har gjort ett strålande arbete, jag och Hanna Åhman. Hanna är en duktig fotograf med känsla för det där lilla extra. Att det sedan även är hon som står för layout gör inte det hela sämre.
Förra året vid den här tiden diskuterade vi bokens omslag. Vi stötte och vi blötte, vi höjde till skyarna och vi förkastade. Kanske lät vi något gå till papperskorgen som kanske hade blivit ännu bättre än det vi till sist enades om. Det var många viljor som skulle samsas, min och Hannas och så Eva och Jan på Isaberg Förlag AB. Naturligtvis var det så att våra förläggare hade en erfarenhet som vi saknade. Förra gången vi gav ut en bok gjorde vi det med oss själva som förläggare. Och med det vill jag säga att det inte är alltid som själv är bästa dräng.

"Kyrkornas Hemligheter" del 1.

"Kyrkornas Hemligheter" är tänkt som en inspirationsbok för alla som söker nya utflyktsmål och trevliga pausplatser att njuta av på olika vis. Det finns mer än 3400 kyrkor i vårt land och många av dessa har nära tusen på nacken. De berättar vår historia på ett sätt som vi inte tidigare har stött på. Och de visar på nya vägar att förstå hur vårt samhälle växte fram och hur det har utvecklats till det som idag är. Det är också i kyrkans historia som vi ser den enskilda individen. Här kommer bönder, torpare och dagsverkare till tals, inte bara kungar, präster och adel.
Utdrag ur boken:
Den som träder in i kyrkorummet i Drev kan inte undgå att fångas av alla de vackra små kransar och kronor som hänger på väggarna. En av kransarna är bunden med stor kärlek för att hedra lille Johan vid hans begravning i Drevs sockenkyrka. Det går fortfarande att läsa den blekta texten på minneslappen. Seden att hänga upp kransar på väggen på detta sätt kan ha varit vanlig i dessa trakter under 1800-talets första hälft, för att sedan dö ut i takt med att nya kyrkobyggnader togs i bruk.


Co-drivern fikar vid ett stenbord på kyrkogården i Bottnaryd.
Vi svenskar är ett fikande folk och miljöerna kring våra kyrkor inbjuder verkligen till att duka upp innehållet i utflyktskorgen. Och vi lever som vi lär. Välkommen att dela alla dessa smultronställen med oss.

torsdag 30 augusti 2012

Historiska romaner i omvänd ordning

Naturligtvis så läser jag. För att kunna skriva måste jag läsa. Jag läser allt möjligt och mer i vissa perioder, mindre i andra. Just nu läser jag "Tempelbranden" av Catharina Ingelman Sundberg. Jag läser den för andra gången och av en alldeles speciell anledning. Den ingår i serien Släkten som ges ut på Historiska Media.


 

Till min förvåning insåg jag just att jag inte läst de två första delarna, "Blandat Blod" av Katarina Mazetti och "Sigrids Hemlighet" av Karin Wahlberg. Så klart måste även detta åtgärdas. Men just nu ska jag avslutaTempelbranden för att han den i färskt minne när jag griper mig an del fyra "Helenas hämnd" av Maria Gustavsdotter. Den 11 september är det boksläpp, ett datum som förpliktar.
Dessa böcker är en del i min målbild. Målet som utgör trilogin om Holavedsbrudarna. Kan Catharina och Maria så kan jag! Så kära läsare till Bokmässan i Göteborg 2013 är det dags att hålla utkik efter del 1!

måndag 27 augusti 2012

Är sommaren slut?

Kanske går den mot sitt slut, den här sommaren som knappast var en sommar alls. Åtminstone inte här på den småländska höglandet. Fast när jag tänker efter har det ändå varit ganska okey. Många dagar har varit fina på alla möjliga sätt och det har inte bara regnat.

Katten Elin njuter på trappan.



Idag skiner solen, men vinden för med sig ett stråk av kyla. Den där lukten som minner om hög kall luft finns där och getingarna är trötta. Arbetet med "Kyrkornas Hemligheter" del två pågår för fullt samtidigt som jag bearbetar historien om Holavedsbrudarna. På mitt arbetsbord ligger även ett projekt som jag nämnde i början av sommaren, en bearbetning av en historisk roman skriven av en person som inte längre finns bland oss. När planen för "Min är hämnden" är klar kommer jag att dela med mig av händelserna kring detta.


Nu sjunger krassen på sista versen.
Sedan sticker jag emellan med några noveller och kanske blir det en kortroman till veckopressen i vintermiljö. En av mina författarvänner, Maria Gustavsdotter har stängt in sig i ensamhet, lugn och ro för att bara skriva. Något som jag funderar på att prova på, men jag är inte säker på att det är melodin för mig. Men som sagt, prova borde jag.

Dahliorna blommar så vackert i trädgården.
Jag tycker om att ha många strängar på min lyra. Och visst kan de ibland bli för många, men då blir det till att sortera och prioritera. Men det är omväxlingen som förnöjer och gör att nyfikenheten och upptäckarglädjen får sin rätta dos av näring. En näring som ger tillväxt i form av nya frön, som gror och blommar ut. Min bästa tid är nu!

torsdag 23 augusti 2012

Besök i Frenillas bod.

Att ha systrar är en ynnest, en gåva. Det är så häftigt att umgås och veta att vi minsann inte fallit så långt från äppelträdet. Några dagars systeryster-prat och ta-dagen-som-den-kommer är prefekt vila för själen. Som bonus fick jag upp ögonen för kanske den bästa av platser i min trädgård. Att vara hemmablind är inte bara ett talesätt, det är en realitet.

Perfekt plats för en stunds yoga och meditation.
Medan vi fikade och shoppade i Frenillas Bod i småländska Skirö slog mig en tanke. Vad gjorde holavedsbruden Karin Persdotter när hon träffade sina systrar Kerstin och Maria? Som vuxen bodde Karin i Ryd i Adelövs socken, Kerstin i Stänkelstorp och Maria i Sestorp, som tillhörde Ödeshög. Jag vet att de träffades eftersom de var faddrar till varandras barn, men hur såg deras möten i vardagslag ut?

Syster Kerstin beundrar de vackra servetterna.

Syster Karin väljer bland alla ljuvliga inredningsprylar.
Träffades de över mat och dryck precis som vi gör? Vad pratade de om? Nog tror jag att de var ganska lika oss. Säkert pratade de om vardagens glädjeämnen och bekymmer, de skvallrade nog om gemensamma bekantar och berättade om barnen. Och säkert gav de varandra stöd, goda råd och tips om än det ena och än det andra.
Många av de härliga tingen i Frenillas Bod minner om tider som flytt. Här finns linne, trådarbeten, glas och keramik med en touch av romantik, lantlighet och nostalgi.

Utsökt stolsöverdrag från Frenillas Bod.
Jag nästan önskar att jag kunde fått till en träff med alla Holavedsbrudarna i Frenillas Bod. Där skulle vi pratat, fikat och bjudit varandra på livserfarenheter och historia. Nåja, jag får nöja mig med att umgås med de nu levande från denna gren. Vore förresten kul att hitta fler än dem jag känner till. En Holavedsbrudarträff, det vore något det!

Holavedsbrud eller inte, jag rekommenderar varmt ett besök i Frenillas Bod. Miljö, fika och shopping är verkligen något utöver det vanliga.

torsdag 16 augusti 2012

Att dricka brunn.

Det är med möten är märkligt. Helt oförhappandes stötte jag på Holger när jag samlade in material om kyrkor i Närke. Han kom cyklandes och var hemmahörande i Helsingborg. Förutom kyrkor, trumpet och släktforskning var denne man intresserad av hälsokällor.
Han berättade ivrigt om Lönsås källa utanför Bottnaryd. Själv hade han under många år druckit av dess hälsobringande vatten. Och skam vet, han ser oförskämt frisk och pigg ut för sin ålder.


Enligt en sägen skall här hängt mängder med käppar i träden. Käppar vars ägare övergivit efter att ha druckit det undergörande vattnet. Till och med en präst lär ha intygat att detta är sant. Nåja, jag har blivit lovad bevismaterial, så jag återkommer till helbrägdagörandet.
Men faktum är att när jag researchat kring Holavedsbrudarna så stötte jag på det här med brunnsdrickningen och i Adelöv socken finns Kurres källa. Denna måste jag vid något tillfälle ta en närmare titt på.

måndag 13 augusti 2012

Prunknande växtlighet.

Vad vet vi egentligen om växtligheten kring torp och gårdar i svunna tider. Låg husen nakna och väl synliga? Eller var de kanhända övervuxna med både nyttigheter och pynt? Tror att åtminstone någon av mina holavedsbrudar ska bli utrustade med gröna fingrar.
De gamla köksträdgårdarna eller kålgårdarna som de kallades var viktiga för födan. Här odlades kål av olika slag, lök och örter. Ett område som jag just fått stor lust att studera närmare.

Nog kunde en kålgård sett ut så här för några hundra år sedan.
Att dölja sin boning i växtlighet borde även våra förfäder kunnat gjort. Det måste haft sina fördelar att låta grönskan rama in hus och hem. Om inte annat så skyddar det mot väder och vind. Och det är vackert!

Ett riktigt sagohus mitt ute i skogen.

Den lilla stugan ser ut som om den är tagen direkt ur en saga. Som barn hade jag ett pussel med ett liknande motiv. Att nu få kliva raka vägen in i detta pussel var häftigt. Men jag har också fått en inramning till Ingrid Persdotter, det här blir hennes miljö. Dessutom tror jag mig funnit en nu levande Ingrid, som ska få stå modell för Karin/Catharinas dotter.

En sagodamm i en sagoträdgård.

Ett vattenblänk med röda näckrosor kommer jag också att plantera in i hennes trädgård, tror jag minsann. Kanske till och med en eller annan idé kommer att förverkligas i min egen trädgård. Om jag skapar en förmoder med gröna fingrar bör väl arvet nå mig också, eller? Tror att jag får all anledning att återvända till den här täppan både i verkligheten och i fantasin.


fredag 10 augusti 2012

Frälsarkrans eller Pearls of Life

Frälsarkransen är en annan benämning för livboj. Och visst skulle man kunna se detta armband med sina olika pärlor som en sorts livboj. Denna moderna variant är skapad av den svenske före detta biskopen Martin Lönnebo.
Numera äger jag min egen Pearls of Life, som jag föredrar att kalla den. Jag tycker armbandet har något speciellt och jag har alltid haft en viss förkärlek till det lite mystiska. Det är riktigt synd att mycket av det försvann ur kyrkan här i Sverige i samband med reformationen. De gamla rökelsekaren som finns bevarade här och var i våra kyrkor är så häftiga. Skulle gärna vilja se ett sådant i bruk i Svenska kyrkan.


Undrar hur länge dessa pärlband levde kvar bland allmänheten efter införandet av den lutherska läran? Kunde kanske Kerstin Svensdotters mor eller mormor bett sina böner fingrandes på en pärla? När tappade de privata bönerna sin betydelse? När slutade gemene man att tillbe helgonen?
Jag undrar om inte Kerstin trots allt ska få ha ett bortglömt band med pärlor någonstans i sina gömmor. Och visst skulle väl någon olydig präst kunna svänga ett kvarglömt rökelsekar under mässan vid 1500-talets slut? Holaveden var en otillgänglig trakt och jag vet att det förkom en del civil olydnad i skogarna. Smålänningarna var sina egna herrar på många sätt.

tisdag 7 augusti 2012

Fler trådar att nysta i

En släktsaga kan bli hur omfattande som helst. Var går gränsen för en släkt? Holavedsbrudarna mötte män, män som tillhörde sina släkter. De slog sig ihop, vad bidrog männen med? Då tänker jag alltså närmast på vad de hade med sig i bagaget som formade nästa generation.
Och Holavedsbrudarna själva, räknas alla kvinnor i varje generation dit? Det känns som om jag skulle behöva flera liv för att knyta ihop den här säcken.

Holavedsbrud av vår tid.
För några dagar sedan pratade jag med en kvinna, som hade många minnen från min farmors barndomshem. Hon berättade framför allt om hur väckelserörelsen dragit fram och skapat osämja i byarna. Men hon berättade också om kräftfiske och otydlig gränsdragning mellan gårdarna och om kontakten med släktingar som reste över Atlanten. Allt samlar jag i form av spridda anteckningar och det mesta kommer att komma till användning någonstans någon gång.

I detta hus kan en av Karin/Catharinas döttrar bott.
Det var intressant att ta del av hennes funderingar kring sådant gnabb som uppstått för flera generationer sedan och ännu på olika sätt fanns kvar under ytan. Det visar hur mycket vi tar med oss av det vi hört och upplevt. Visst skrattar vi åt det idag, men undertonen av allvar går inte helt att bortse ifrån.

söndag 5 augusti 2012

Lina Sandell och Gustav Vasa

Alltid intressant det här med släktforskning och kändisar av större eller mindre valör. Min far berättade gärna om vår släktskap med Lina Sandell. Skrönan hade uppstått på grund av det gemensamma efternamnet Engstrand. I Linas fall handlade det om en präst och i vårt fall om en soldat. Men skillnaden ansågs hårfin. Att det sedan gick att ta sig namn lite hur som helst var heller inget som påverkade möjligheten till detta celebra släktskap.

Interiör Lina Sandellmuseet i Fröderyd.
Nåja, jag har inte kunnat verifiera något som helst släktskap med den psalmskrivande prästdottern. Men några av mina syskonbarn tycks dela gener med kära Lina på sin fars sida.
Häromdagen passerade jag Fröderyd och passade givetvis på att fika under trädet där Lina satt och skapade. Och jag kikade in i den gamla prästbostaden. Vackert och vilsamt!

Glimt från Lina Sandells barndomshem.
Jag undrar just hur många skrönor som blivit till sanning i släktforskningens spår. Är det viktigt med kändisar och kungligheter? Då kan jag glädja er med att vi nästan alla nu levande svenskar med svenska rötter i 1500-talet  faktiskt är släkt med Gustav Vasa. Visst är det festligt! Det vore mer ovanligt att inte vara släkt med denne något vansinnige despot. Så sträck på er alla som inte funnit några påvisbara band till käre Gustav den förste. Med tanke på hans dåliga lynne är det skönt att inte ha honom i antavlan. Fast det kanske jag har, vem vet?

onsdag 1 augusti 2012

Ett möte

Att mötas över en kopp kaffe kan ge så mycket. Går mötet dessutom över generationsgränserna kan det slå gnistor. För mig uppstår magi, jag finner hela tiden något nytt att skriva om. Det kan handla om allt från några enkla ord formade till ett spännande uttryck, till en historisk kunskap som jag inte tidigare hade.
Tillsammans med min man reste jag till hans barndomsstad. Målet för besöket var det hus som hans far byggde och där min man tillbringade sina första 16 år i livet.


Kvinnorna jag samtalar med på bilden har en sammanlagd livserfarenhet på omkring 160 år. Vi pratade om dåtid och nutid, de berättade om personer som kommit och gått i deras liv. Vi pratade om värderingar och om samhällets förändringar. Min man fotograferade och fick den ena nostalgitrippen efter den andra.




Och jag fick lära mig att göra "sommargurka", en delikatess som doftar barndom för mig. När lektionen var klar fick jag med mig burken hem. Vilken skatt!
Skatten min man hade med sig hem bestod av massor med bilder från barndomshemmet och ett långt samtal med en äldre dam som en gång i tiden kört honom i barnvagn. Upplevelser som inte går att mäta mot något annat.