fredag 29 mars 2013

Yes, fredagsjerka!

Fredag, långfredag närmare bestämt. Som barn tyckte jag att detta verkligen var årets längsta dag. Inga kiosker var öppna, ingen bio och min far krävde lugn och ro.
Veckans fråga i bokbloggsjerkan var vad jag gör under påskhelgen. Just den här påsken har vi fortfarande vinter och jag tänker tillbringa helgen inomhus med familj och goda vänner. Idag har jag avnjutit lunch hos syster yster och i morgon kommer barn och barnbarn. Det betyder allt annat än lugn och ro.

Min bästa flygkvast.
Igår var jag en sväng till Blåkulla på min fina kvast. Med på färden var min lilla söta blåsköldpaddshona. Den svarta påstod att hon frös om svansen och valde att stanna hemma. Det var förstås inte riktigt sant, men visst hade det varit kul att kunna flyga kvast.
På påskdagen tänker jag spela kort med goda vänner och på tiden som blir över läser jag gärna. Just nu helst  "Min är Hämnden", som är mitt pågående arbete.

torsdag 28 mars 2013

Gustav Vasa kontra Medici

Det är dags för bjudning hos Sigrid och Kjettil. Gästerna är av hög rang och hushållerskan är lite nervös. Kanske är det inte var dag som hon tillreder lammkött till en hertig av Toscana. Nu är han inte bara hertig utan även bankir av den välkända familjen Medici, som hade tentaklar ända till den franska tronen och även till påvestolen.

Cosimo "den store" de Medici.
Till och med vår egen despot Gustaf den förste (Vasa) gjorde ivriga försök att få sin dotter Elisabeth bortgift med en av Medicis söner. Lite märkligt med tanke på att Medici var katolik ända ut i fingerspetsarna. Men pengar vägde förstås tyngre i den vågskålen. Dock lär Elisabeth av egen kraft tackat nej.
Tillsammans med Cosimo Medici anlände även två kvinnliga avlägsna släktingar, Elisa och Maria. Stackars Paulus som tidigare glatt skämtat om att gifta in sig i maktens korridorer.

onsdag 27 mars 2013

Levande bränd på bål

Även om vardagen är tuff, så finns det också glädjeämnen hos Sigrid och hennes familj. Äldste sonen kommer att ta sin examen tillsammans med Emanuel. Vin och hästar får La Fornacina att blomstra, men det vore inte en bok om inte de mörka molnen hotade i horisonten.

Andrea Cesalpino skulle mycket väl kunna vara vän med Paulus Grip.
I Pisa skapades Europas första botaniska trädgård, vilken var kopplad till universitetet. Grundaren var Luca Ghini och han överlåt så småningom ansvaret på sin lärling Andrea Cesalpino. Det är i de mäktiga korridorerna de rör sig, framför allt Paulus och Emanuel, men det förstår de inte riktigt. Eller så bryr de sig inte, dessa småländska ynglingar.

Ett fruktansvärt straff effektueras.

Trots att människan vid den här tidpunkten verkar så klok och upplyst, finns här ett mörker som vi inte kan förstå. Att bryta mot gängse normer straffas hårt. Det som idag inte är ett brott, straffades då med döden. I Florence stiger röken mot skyn och två personer mister livet på det stora bålet.

måndag 25 mars 2013

Toscanas böljande kullar

Kapitel fjorton går mot sitt slut. Jag har avverkat lite mer än halva boken och har nu några riktigt både spännande och jobbiga  delar framför mig. Precis här har Kjell valt att ta ett stort kliv framåt i historien och det tycker jag är synd eftersom han låter oss ana att det händer intressanta saker de här åren. En lucka som jag nu försöker fylla.

Det skulle kunna vara här som de bor.
Turligt nog hann Paulus, Lukas och Emanuel fram i tid för att kunna vara med om den pampiga återinvigningen av universitetet i Pisa där de skulle fortsätta sina studier. Vad Paulus inte vet är att han kommer att gifta in sig i familjen Medici vars överhuvud vid den här tidpunkten återbildade detta ärevördiga lärosäte.

Bakom dessa murar fick några av bröderna Grip och Emanuel sin utbildning.
Kjells karaktärer är inne i en omvälvande tid, där mycket händer, som har stor betydelse för deras fortsatta liv. Här formas unga oslipade diamanter till vuxna människor på gott och ont. Medan den äldre generation får börja backa från huvudscenen. Men bara med ett litet steg i taget.
Tumskruvarna dras åt och även jag som vet slutet tycker att det är spännande. För hela tiden händer det något och ibland oväntat också för mig.

lördag 23 mars 2013

Bokbloggsjerkan igång igen!

Veckans fråga är: 
Kan du ge exempel på en hyllad bok som du avskydde eller som du inte alls förstod dig på?

Omedelbart kom jag att tänka på Stieg Larssons bok "Män som hatar kvinnor". Första tanken när den här boken kom var att jag inte gillar deckare. Ser gärna en eller annan på TV, men läsa, nej tack.

Stieg Larsson
Till saken hör att jag lever ihop med en man som fullkomligt slukar deckare, främst av svenska författare men även av andra nationaliteter. Han talade sig varm för denna redan från första stund. En kväll satte han den i min hand och jag orkade väl igenom de första femtio sidorna. Segt, ointressant och sååå tråkigt. Jag kunde inte riktigt förklara varför och min man pressade mig hela tiden. Du måste tycka något!

Till sist blev jag sur och bestämde mig för att läsa boken. Den gången läste jag och läste och läste. Jag kunde inte sluta. Sättet att bygga intriger fascinerade mig, språket som Stieg använde tilltalade mig och jag blev frälst. Snabbt avverkade jag del två och tre. Filmen har jag sett om och om igen.

Men för den skull har jag inte börjat läsa deckare.


fredag 22 mars 2013

Väntans tider i Livorno

Toscana är ett härligt område i Italien. Här har druvor mognat och blivit till vin i kanske tusentals år. Jag har inte varit där själv. Inte ännu, men det kommer att bli en resa åt det hållet framöver. Gärna en med historiska förtecken.
På landsbygden strax utanför Florence växte en flicka upp på 1500-talet, i "Min är Hämnden" alltså. Inte IRL! Hon bar det norskklingande namnet Jord och hennes favoritleksak var en bilboquet. Vilken var hennes roll i spelet? Är hon rent av betydelsebärande för bokens fortsättning, eller kanske för nästa bok?

Ett barn med sin bilboquet.

Jag måste erkänna att jag haft besvär med Sigrid, Olov, Emanuel och kompani under den gångna veckan. Vi har dragit åt helt olika håll. Visst vill de fortsätta att berätta sin historia, men de ser på den på helt olika sätt. Och de vägrar inse konsekvenserna som blir resultatet när de inte följer synopsisen.

Vy över Livorno.


De är kvar i Livorno och visst kan jag förstå deras otålighet. Men det är dumt att gå händelserna i förväg. Sigrid tröttnade till sist och gav sig iväg på egen hand. Kanske behövde hon verkligen vara för sig själv eller så hade hon ett viktigt ärende.
Emanuel tappade tron på det stora äventyret och har fått för sig att han vill åka tillbaka till Sverige. Men hur gör han då med Varg? Ja, ni hör ju själva, de är stökiga.
På söndag är det dags för co-writer möte. Jag ser fram emot detta och hoppas på att vi tillsammans kan styra upp karaktärerna i "Min är hämnden".

tisdag 19 mars 2013

Inledningen lägger ribban

Visst är inledningen viktig. Det är då du som som författare ska fånga dina läsare. När jag är läsare har jag detta klart för mig, men när jag sitter på andra sidan bordet och författar, då är denna sanning som bortblåst. Det finns många bra uppstarter som fångar.

  •  ”Den gamla damen tog tag i rollatorn, hängde käppen bredvid korgen och försökte se bestämd ut. Att vara tant, 79 år och på väg att göra sitt första bankrån krävde auktoritet.”Ur Kaffe med Rån av Catharina Ingelman-Sundberg.
  •  "Hon väntar på ett svar, men Elias vet inte vad han ska säga. Det finns inget som skulle göra henne nöjd. Istället sitter han och stirrar på sina händer. De är så bleka att varje blodådras syns i det skarpa lysrörsljuset." Ur Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
Familjen Medicis vapensköld ur Hämnden är Min

  • "Den lilla gruppen rörde sig med viss försiktighet. Dess ledare önskade inte förklara sin närvaro eller sitt ärende för någon. Därför hade han efter en viss tvekan lämnat det allmänna stråket och istället valt den äldre vägen som löpte närmare sjön. En väg som oftast föredrogs av de som inte ville ha sällskap, vilket i sig utgjorde en risk." Ur "Min är Hämnden" av Kjell Broberg.
De första meningarna anger tonen, de markerar farten och de bjuder in till fortsättningen. Låter enkelt, men är en hel vetenskap, som jag ska träna på.

måndag 18 mars 2013

Konsten att sudda och börja om

Toscana var redan på 1500-talet en region att räkna med. Palatsen var stora och bankverksamheten växte i takt med familjen Medicis privata förmögenhet. I Florence blomstrade affärerna på den berömda bron Ponte Vecchio under vars stenvalv floden Arno sakta rörde sig mot havet.

Här har jag och Sigrid kört fast. Det jag skrev igår finns inte i dag. Jag suddade, Sigrid betedde sig egensinnigt och sedan gav jag upp. Undrar om hon är på bättre humör nu. Eller, ve och fasa, vad det hon som hade rätt och jag fel. Tänk om jag suddade den rätta historian?

Florence för länge sedan.

Emanuel har hamnat lite i  kläm och jag vet inte riktigt hur jag ska få honom att våga komma igen. Kanske är det så att jag inte riktigt är beredd att släppa ut honom bland de böljande kullarna i Toscana. 

Ny vecka, måndag och nya utmaningar. På ett sätt är det bra att våren dröjer. Så länge det ligger snö på marken, vinden viner och termometern visar på minusgrader har jag lättare att hålla disciplinen. Å andra sidan drar jag mig för att göra vissa researcher utomhus. Dit hör ett besök vid Kronobäcks klosterruin. När jag åker dit vill jag att solen ska värma och fåglarna sjunga i kör.


tisdag 12 mars 2013

Allas vägar bär till Livorno

Våren håller sig verkligen på avstånd. Gumman Tö blir bortjagad gång på gång. Den stackarn hon fryser säkert när temperaturen sjunker till närmare minus tjugo på nätterna. Nåja, solen skiner och det är nog någon timmas takdropp mitt på dagen.
Men det kan vara så att jag har tumme med vädergudarna trots allt. För så länge som våren dröjer kan jag jobba vidare med "Min är hämnden". Just denna dag som nu är ska jag avsluta kapitel 12, för att sedan starta upp nummer 13. Det kapitlet utgör det sista av en epok i Emanuels liv. Det som nu kommer hade han aldrig kunnat föreställa sig även om han drömt om det då och då.

Säkert var det den här synen som mötte de sjöfarare som närmade sig Livorno på 1500-talet.
Emanuel är en påhittad figur sprungen ur den bördiga myllan på Klostergården i Tjust. När han står på tröskeln till vuxenvärlden förändras hans liv, både på grund av kung Gustaf, men också på grund av att hans far får plikta med livet för ett mord som någon annan begått.
Men säkert fanns det en eller annan Emanuel i Sveriges historia. Ett maskrosbarn som blommade ut i omständigheter som låg utanför dess kontroll.
I staden Livorno avslutas den första etappen av Emanuels resa och det är här hans liv om igen tar en ny vändning, som leder honom vidare i jakten på... ja vem är det han söker?

torsdag 7 mars 2013

Blodbad och exorcism

Ja, det blev verkligen ett helt nytt kapitel 10. Det gäller för mig att försöka förstå vad det är som Kjell vill säga. Vad är kärnan i texten och vad är det som var viktigt för honom att förmedla? Ibland ser jag det klart och tydligt, ibland tar det det tid för mig att ens kunna ana mig till hans andemening.
Kapitel 10 kom att hamna längre från originaltexten än något annat kapitel hittills. Här befinner vi oss ungefär knappt en tredjedel in i "Min är Hämnden", vilket för mig som redigerare innebär att det måste till nya konflikter för att hålla läsarnas intresse uppe.

Här och var låg det borgar på höjderna men när de nådde staden Carcassonne fick Emanuel sitt lystmäte när det gäller höga murar och torn. Borgen sträckte sig ofattbart långt över flera kullar och var elegant utförd med likformade torn och murar.

I normalfallet är jag inte särskilt blodig av mig. Det känns som om det är min akilleshäl att inte kunna det här med "blodet droppar". Nåväl, jag har gjort ett försök och i det är sammanhanget kanske det är gott nog. Det är sådant som återstår att se. Det kan bli bakläxa från mina co-writers, min kritiske gubbe och från förläggare/redaktörer.
Inte nog med detta jag har också lyckats överleva en scen med exorcism.

Via Aurelia.
När den här dagen är slut hoppas jag att Sigrid är på väg på sitt mål i Toscana och att hon färdas på Via Aurelia. Men det återstå att se. Jag litar inte riktigt på henne och mina skäl är goda.

måndag 4 mars 2013

Via Aurelia kontra Via Domitia

I ett svindlande tempo dras jag med när Sigrid Birgersdotter Grip reser vidare utmed medelhavskusten. Ena minuten köper hon hästar för att i nästa läxa upp franska bönder. Men hur ser hennes plan ut? Vad väntar när de når målet i Toskana.

Två av Kjetils töser, kanske?
Och kommer de alla dit helskinnade. Det är mycket som kan hända. Trakterna är fulla av olika religiösa falanger, kalvinister, hugenotter, lutheraner och katoliker. Alla vill de ta för sig av makt och rikedomar.
Vilken väg ska de välja? Via Aurelia utmed kusten eller Via Domitia, som var den gängse pilgrimsvägen? Kanske kunde den vara en vandringsled att testa än idag.

Via Domitia.
Dagens arbetspass består av kapitel 10. Här är inte jag och Kjell överens alls. Han har gjort en kringgående rörelse, som jag ännu inte har funnit meningen med. Detta trots att jag vid det här laget har läst boken flera gånger. Kan det vara så att han hade tänkt att göra något mer av det här och inte hann? Eller så har jag inte förstått vad det är han vill berätta.
Jag griper mig an problemet från ett helt annat håll. Det får bli ett helt nytt kapitel 10. Vad som händer med det står ännu skrivit i stjärnorna. Den dag läsarna har boken i sin hand kan detta kapitel vara något helt annat. Men jag lovar att det kapitel 10 som inte gick i tryck ska jag bjuda på här i bloggen.

fredag 1 mars 2013

En idrottares memoarer - veckans bokbloggsjerka

Eftersom jag älskar att läsa och jag läser blandad kompott kunde jag inte först riktigt komma på vilken genre som jag helst inte läser, men som jag skulle vilja läsa.
Men så slog det mig plötsligt! Memoarer är inte något jag direkt längtar efter och avstår speciellt gärna från att läsa om idrottande människor på elitnivå. Exempel på tämligen nyutkomna sådana böcker är Patrik Sjöbergs och Zlatans liv sammanfattade mellan två pärmar.
Vad kan nu denna ovilja grunda sig i? Eller kanske heter det på? Till att börja med så tillhör jag en minoritet av befolkningen som absolut inte är beroende av att följa några som helst idrottsevenemang, varken i reality, på TV eller i radio. Visst kan jag titta någon enstaka gång om det är något verkligt stort på gång, men för det mesta avstår jag från denna underhållning.
Men om jag nu läste dessa böcker skulle jag få möta en helt ny värld och förmodligen få förståelse för vad det är som driver dessa människor att göra sitt yttersta för att nå högt uppsatta mål. Intressanta tankar som rörde sig bakom mitt pannben då jag tog tag i veckans fråga i bokbloggsjerkan.

Bordeaux - vin, socker och slavar

Det pågår en kamp i "Min är Hämnden". Vem är den egentliga huvudpersonen? Är det Emanuel eller är det Sigrid Birgersdotter Grip? Kanske kan de dela på tronen. Till problematiken hör en uppstickare på väg - johannitermunken Olov. Vems är storyn? Inte vet jag... hoppas att de själva har koll på läget.

En sådan här galär kan mycket väl ha trafikerat sträckan Bordeaux - Toulouse.
I Bordeaux äter de gott och dricker vin. Det är här som Emanuel för första gången får stifta bekantskap med slaveriet. Varg finner sig i sitt öde och blir mer och mer lik en tam hund. Sigrid är otålig och då kan allt hända.

Här sitter Matteus öde.
Orm tvingas böja sin styva nacke inför hennes nåd och deras vägar skiljs för en tid. Det är här vi befinner oss just nu, i det medeltida Frankrike där de olika falangerna slåss om att få sprida den enda riktiga läran. Alla bär vapen och ingen vet vem som är vän eller fiende.
I den här miljön får den 16-årige Emanuel nya värderingar och en ny syn på världen, som till hans förvåning visar sig ha mer än fogdar och friskyttar att bjuda på som vardagsdramatik.
Själv lär jag mig också nya saker varje dag. Att Bordeuax stod för vin sedan urminnes tider det visste jag, men att staden också varit centrum för handel med socker och slavar hade jag inte en aning om.