Ensamt utan Sissela

Det har gått en vecka sedan jag släppte greppet om "Stenhuggarens dotter". Det är tomt, väldigt tomt och det hade jag inte förväntat mig. Jag trodde att det skulle bli skönt och att jag skulle känna frihet.



Naturligtvis kommer jag att fortsätta leva tillsammans med Sissela, men under andra former. Först och främst ska jag tillsammans med min lektör bearbeta och massera texten. Sedan är det dags för korrektur ... och tryck.

Livet efter tryck består av release och Bokmässa i Göteborg.Och redan nu ramlar förfrågningar om framträdanden och signeringar in. Jag tror att vi får en trevlig höst, Sissela och jag.

Samtidigt som jag ska fortsätta att skriva. Sigrid Birgersdotter Grip och Emanuel Andersson väntar i kulisserna under titeln "Min är hämnden".

Framtidens klassiker i bokbloggsjerkan

Det är kallt och regnigt så jag värmer mig med en bokbloggsjerka. Detta nöje startar som vanligt hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg. Veckans fråga kommer från Robert och lyder:

Vilka moderna böcker tror du kommer att räknas som klassiker om hundra år? 

Jag har svårt att föreställa mig att någon deckare skulle kunna bli en riktig klassiker. Men jag kan säkert ha fel. Maria Lang och Agatha Christie är väl i och för sig på god väg och har redan rätt många år på nacken. Nästa tanke som dyker upp är Stieg Larssons Milleniumserie, också den tillhör den genre som jag egentligen tror minst på.

Det blev ett märkligt resonemang. Men om jag slår till med "En dag" av David Nicholls? Och kryddar med något historiskt i stil med Ken Follets "Svärdet och spiran".








Vore kul att leva hundra år till och se vilka böcker som överlever tidsresan och vad våra barnbarns barnbarn och deras barn helst läser.

Vem var Valborg?

Valborg eller Walpurgis som hon egentligen hette levde på 700-talet. Hon föddes som engelsk prinsessa, det är åtminstone vad legenden om henne säger. Sedermera blev hon kallad till Tyskland för att sprida den kristna läran och där blev hon senare i livet nunna.
Under medeltiden utvecklades en kult till hennes ära. Dyrkandet gick ut på att mota bort häxor och andra onda krafter. Elden lär ju vara ett bra vapen i dessa sammanhang.

Och det är just elden som vi har kvar som tradition, men vem tänker idag  på varför vi firar Valborg?

I Sverige lär ett enda kapell eller var det måhända en kyrka blivit uppförd till hennes ära. Den restes på den gamla kult- och marknadsplatsen belägen där häraderna Tveta, Vedbo och Njudung i Småland hade sin geografiska mötesplats. Och inte nog med det, här möttes även fem socknar. En sådan samlingspunkt krävde en kyrka.



En av de stora handelsdagarna för denna plats var på Sankt Philippi och Jacobi dag som inföll den första maj redan under medeltiden. Om det nu berodde på valet av marknadsdag eller om det var under inflytande av tyska köpmän från Jönköping som kapellet kom att heta just Sankta Valborgs kapell kan vi endast sia om.

Visst kan vi skänka denna 700-talskvinna en tanke när vi sjunger in våren vid en sprakande brasa.

En bok, tio slut

Hur många gånger är det egentligen möjligt att skriva om ett slut? När jag gör en synopsis innehåller den alltid ett slut. Det finns förstås också en början och en massa händelser på vägen däremellan som karaktärerna ska passera och påverkas av på olika sätt.


Slutet finns där för att jag ska veta hur gestalterna ska förhålla sig till varandra, hur de ska utvecklas och för att bokens röda tråd ska hålla hela vägen ut. Varför blir det då inte på detta viset? Sissela Konradsdotter är fenomenal på att själv bestämma hur hon vill ha det.
Bit för bit plockade hon ner min synopsis. Jag kämpade och satt på tvären, men inget hjälpte. Och nu har hon lagt sin näsa i blöt vad det gäller slutet.

Kanske kommer jag någon gång i framtiden att presentera en samling alternativa slut, omöjligt är det inte. Men som det ser ut nu så får ni nöja er med ett enda - Sisselas eget verk.

Jag, en författare

Ännu en lördag är på väg att passera och jag filar vidare på texten om Stenhuggarens dotter.
Om bara några dagar är deadline och då får jag sätta punkt. Åtminstone tills dess att lektören har hunnit läsa. Sedan blir det på´n igen.


Bloggen Holavedsbrudar börjar alltmer likna den författarblogg som den var avsedd att vara. Jag kommer nog inte fortsättningsvis recensera så många böcker. Det är inte det att jag inte läser längre utan snarare så att jag inte kommer att ha tiden att skriva sanna och relevanta utlåtanden. Böcker utgivna av Historiska Media kommer jag inte alls att tycka något om framöver. Jag gillar deras utgivning stort men förlagsredaktören tror inte att jag kommer upplevas som trovärdig och det har hon säkert rätt i.

Jag arbetar även med att bygga upp en facebook-sida där ni kan följa mig som författare. Och jag kommer att synas på instagram fram över.

Bloggen kommer precis som innan innehålla blandad kompott men med fokus på arbetet som författare.

Slipar min diamant

"Stenhuggarens dotter" är min ädelsten, en diamant som jag slipar på. Jag är inne i den fas som föregår den då jag får hjälp av en lektör. Alltså min sista ensamma tid med Sissela, snart är hon inte längre bara min.



Det är både vemodigt och spännande. Men naturligtvis är det så det ska vara. Den skapande processen ska ha ett slut, för att börja om igen och igen. Jag vet vad jag ska fortsätta med. "Min är hämnden" väntar runt hörnet och den är i det närmaste klar för lektör den också. Och det underbara med den är att den är första delen i en trilogi. Jag har världens bästa yrke alla kategorier.

Listor är kul!

Via Litteraturmagazinet stötte jag på en lista. Jag har gjort listor sedan jag var barn. Oftast har de handlat om vad jag ska göra eller köpa. Så många listor på böcker har det inte blivit om jag då inte räknar med mina önskelistor till jul och födelsedagar. På dessa fanns det böcker.

Listan jag pratar om idag har journalisten Lotta Olsson på DN upprättat över sina 100 deckarfavoriter genom åren. Jag är ingen deckarfantast så därför tyckte jag att det var kul att kolla om jag läst några av dem. Och det har jag.

Här kan ni se hela Lottas lista.

Skulle jag bli sugen på en deckare kanske jag botaniserar i hennes lista. Vi har ju en del gemensamma favoriter, så jag känner mig rätt säker på att jag kan hitta fler som passar mig.