Kaffe med Rån i en smakebit på søndag

Det är söndag förmiddag och septembersolen skiner. Temperaturen är fortfarande sommarvarm och i trädgården blommar det för fullt.
Under veckan som gått har vårt land haft besök från stora världen och detta tänker jag knyta an till i den smakebit på søndag, som jag bjuder på idag.

Catharina Ingelman-Sundberg har slagit igenom stort under året som gått med feelgood-boken "Kaffe med Rån". Det glada pensionärsgänget var inte helt nöjda med sitt seniorboende utan bytte ut det till något mer storstilat. Följande smakebit är hämtad från kapitel 10.

"Hon svepte med blicken över lyxsviten. Skulle de slå sig ned i biblioteket, spela på flygeln, gå in i den privata biografen eller bara sjunka ner i närmaste fåtölj? Fast det stora badkaret med sin vackra mosaik och bastun lockade förstås också. Husfrun hade berättat att man kunde slå på grönt ljus och djungelmusik medan man satt där, eller blått ljus om man föredrog det. Kanske skulle hon bara lägga sig och vila i den stora dubbelsängen med utsikt över Slottet."





Just i den här sviten bodde Barack Obama och författaren själv hade sina funderingar kring detta. Jag kan verkligen se "Märtha", "Snillet", "Krattan" och de andra framför mig när de njuter av att delat säng med en sådan celebritet.

Ännu mer Kaffe med Rån

Äntligen blev det min tur. Som jag väntat. Jag tror att han läste långsamt med flit, han den där som lagt beslag på "Kaffe med Rån" av Catharina Ingelman - Sundberg.
Ett dygn har jag nu umgåtts flitigt med Märtha, Snillet och de andra i Pensionärsligan. Och vilket dygn sen! De uppfinningsrika pensionärerna har verkligen roat mig. Den där sviten på Grand hade jag gärna delat med dem. I brist på champagne, jordgubbar och geléhallon har jag fått hålla till godo med rött vin och mörk choklad (dock inte belgisk).

Åh, vad jag höll tummarna för dem där på Finlandsbåten, stormen kom verkligen olägligt. Det är så häftigt att följa de olika turerna och se hur Catharina har byggt upp för att sedan göra en kovändning och inget blev som det var tänkt, varken för pensionärsligan eller läsaren.
Och Barbados, där har jag varit några gånger. Sammetslena nätter och sugande vågskvalp blandat med reggaemusik.Säkert kommer de att få välbehövlig avkoppling. Eller har de kanhända något nytt i görningen?

När jag inte följt dessa pensionärer på deras hissnande färd har jag funderat över det stråk av allvar som finns bakom den glättiga fasaden. Kanske borde jag se över mina egna möjligheter för en god ålderdom. Vilka brott är inte begångna än? Hur kan jag fylla min kassakista till bredden? Samtidigt som jag får spänning i tillvaron. Fast för säkerhets skull tänker jag hålla mig inom lagens råmärken.
Vi har säkert alla möjlighet att göra något utifrån de förutsättningar som vi har. Jag kommer att använda mig av en av mina färdigheter, det skrivna ordet. Men att berätta om härliga, festliga rån och kidnappningar av god konst det överlåter jag med varm hand till Catharina.

Kaffe med rån.

Visst är det fantastiskt! Att någon äntligen har kommit på att det är dags för pensionärerna att ta ton. Catharina Ingelman-Sundberg har verkligen slagit huvudet på spiken. Och sedan reser hon land och rike runt och bjuder på kaffe i mugg och sådana rån som det går att knapra på.
Boken "Kaffe med rån" kom in genom vår dörr tillsammans med maken för några dagar sedan. Sedan dess har jag hört honom skratta högt och hjärtligt många gånger. Tilläggas bör att han inte är så lättroad till vardags. Och jag har inte fått läsa så mycket som en stavelse än. Det är inte riktigt rättvist.

Varje gång jag närmar mig denna skatt påpekar han att den tillhör honom och att jag får vänta på min tur. Medan jag gör som han säger tittar jag på omslaget. Kvinnan på bilden skulle mycket väl ha kunnat vara min mor. Precis den typen av kläder bar hon och rollatorn... Så synd att hon inte fick uppleva den här boken. Min mamma Margit älskade att läsa, hon var en riktig allätare. Och när vi strax innan jul förra året delade upp hennes hem var det bokhyllan som stod i fokus, innehållet alltså. Där hittade vi alla många godbitar och det blev bara ett fåtal böcker som skänktes till loppisen i kvarteret bredvid.
Margit var en äkta holavedsbrud även om hon inte visste om det förrän på ålderns höst. Och då gjorde hon flera resor till dessa trakter och hon kände in bygderna och insöp miljön. Hon skrev gärna dagbok och långa brev, min mor. Kanske hade hon skrivit böcker också, om hon hade kommit på tanken...