torsdag 20 november 2014

Att skriva en bladvändare

Jag funderar på vilka bladvändare jag har stött på under årens gång och vad det är som har gjort dem till bladvändare.

Först och främst så tror jag att de är fler än jag minns. Jag tror också att jag upplevde fler böcker som bladvändare när jag var yngre. Dit räknas alla Kitty-böcker, Cherry Ames och Lotta. Därefter kom de så kallade Allersromanerna och Harlequin. Sådant som av många upplevs som skräplitteratur, men spännande var det.

I vuxenlivet har jag då Da Vinci-koden och Grottbjörnens folk som goda exempel. På senare tid vill jag nog hävda att Set Mattssons kriminalromaner i 1940-talets Malmö hör dit också. Och Stieg Larson inte att förglömma.

Naturligtvis finns det många, många fler, men för min ministudie tror jag att dessa räcker.
Vad är den gemensamma nämnare hos dessa sinsemellan så olika böcker?

  • Storyn griper tag
  • Språket fascinerar
  • Parallella historier som hakar tag i varandra - inte alltid
  • Många och tydliga cliffhangers
  • Levande karaktärer

Nu ska i sanning den svenska historiska romanen få ett lyft. Huka dig Sissela Konradsdotter ditt öde är beseglat!



2 kommentarer:

  1. Personligen tycker jag att det är viktigt mellan en balans som gör att det är lagom detaljerat - man ska kunna förnimma stämningar och miljöer, men det får inte bli för noga beskrivet heller. Man ska liksom kunna ana en del själv mellan raderna. Blir det för långrandigt och ältande är det ingen bladvändare. Menat som ett tips på något jag tycker spelar stor roll :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är viktigt det du påpekar och balansgången är hårfin. Läsarna får varken känna sig skrivna på näsan eller få så lite information att handlingen förlorar på det.
      Attans så svårt det här.

      Radera