Bokbloggsjerka vecka 41

Ny fredag och ny jerka hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg. Häng på om du inte redan är med!

Veckans fråga: Finns det någon karaktär/några karaktärer som du kan känna igen dig i? Vem/vilka i så fall och på vilket sätt?



Svaret kom till mig inom loppet av en tiondels sekund. Så självklart är den karaktären Pippi Långstrump.

Redan som barn beundrade jag denna egensinniga dam. Och jag förstod nog ganska tidigt att vi hade vissa gemensamma drag.
Pippi lever sitt liv efter sitt eget mönster, som inte riktigt passar in i den värld hon lever i. Själv är jag lite som hon. Jag hittar gärna egna vägar som inte alltid är så spikraka, men ändå är en bra väg att vandra. Om inte annat så för min utvecklings skull.
Jag tycker om det äventyrliga, som är lagom farligt. Och jag testar gärna saker bara för att se om jag kan. Ibland önskade jag mig till och med rött hår och fräknar.

Till sist måste jag bara återkoppla denna veckas jerka med bokbloggsjerkan vecka 24. Den handlade om vilken karaktär jag skulle vilja vara vän med. Tänk vilket radarpar, Ayla från Grottbjörnens Folk och Pippi Långstrump!

Gympa för hjärnceller

Fart och fläkt, har jag inget emot. Inte tvära kast heller. Det håller min hjärna igång. Just nu kan jag meddela att den hoppar twist. Gummibandet sträcks och kapaciteten når sina ytterområden. Började dagen med att försöka få till en synopsis till en artikel om reformationens förlorare. Valde köket som arbetsplats. Där ligger nu diverse litteratur utspridd.

Råkade kolla mina mail och hittade ett intressant dokument med förslag på omslag till "Min är Hämnden". Baksidestext efterfrågas. Bestämmer mig för att ta det här lite senare under dagen.
Men det tycker inte min hjärna, den vill göra nu. Hjärnan kommer genast med det ena förslaget efter det andra. Medan min hand jobbar med understrykningar om Georg Normans framfart i de svenska kyrkorna.

Därpå poppar en finfin idé upp, en ny följetong till veckopressen. Aha, rafsar ner några rader och kommer på att jag nog sedan tidigare har något i datorn som går att använda. Gör några minnesanteckningar och öppnar sedan formuläret för nytt inlägg på Holavedsbrudar.

Historiska romaner, det är mitt liv

Dagens rubrik är väl föga överraskande. Det är så det är, antingen skriver jag själv eller också läser jag andras. Detta då blandat med noveller, kortromaner och artiklar för brödfödans skull. Allt i en salig röra, men ändå strukturerat på något egendomligt sätt.
Skulle önska att jag hade mer utrymme, läs tid att tipsa om historisk litteratur av olika slag. Till min stora lycka hittade jag dessa tre gästinlägg hos Bibliophilia. 

• Historiska äventyrsromaner del 1
• Historiska äventyrsromaner del 2
• Historiska äventyrsromaner del 3 

Istället för att läsa en roman ska jag fördjupa mig i den svenska reformationen och då specifikt kika närmare på förlorarnas historia. Inte helt trist det heller. Det finns för övrigt en spännande bok i ämnet med just titeln, Förlorarnas Historia av Magnus Nyman.

Titta gärna närmare på den här.

Flickan med pappersblommorna

Strax innan årets Bokmässa i Göteborg kom Maria Gustavsdotter ut med sin andra bok om Aurora Ekblad, en ung ogift kvinna med smak för detaljer. Kulisserna utgörs av kuststaden Uddevalla i ett tidigt 1800-tal. Maria är säker i sin research och här kan förmodligen många uddevallabor känna igen sig.

"Flickan med pappersblommorna" är en fristående fortsättning på "Flickan på kyrkogården". Båda böckerna är pusseldeckare a la Agatha Christie.
Maria tar ett intressant och lite annorlunda grepp genom att lägga till ett "jag" som delar med sig av sitt liv helt utanför den allvetande berättarrösten. Det här jaget är ett extra spänningsmoment, som driver läsaren framåt i boken.
Maria använder äldre ord och uttryck i lagom proportioner, vilket gör att läsaren känner sig förflyttad bakåt i tiden. Detta utan att texten blir stabbig och svårläst.



Huvudpersonen Aurora är enligt min mening stundtals lite blek, hon borde tagit mer plats och agerat mer aktiv detektiv.
Kartan över Uddevalla och personregistret i början av boken ger pluspoäng.

Personligen tycker jag mer om Maria Gustavsdotter i trilogin "Fem pärlor till Jungfruns krona" där hennes berättarkonst blommar ut på ett helt annat sätt. Likaså "Helenas Hämnd" där Maria visar sin verkliga storhet som författare.

Flickan med pappersblommorna finns att köpa här och här.

Relaterade inlägg:

• Flickan med pappersblommorna i en smakbit på söndag 
• Helenas Hämnd av Gustavsdotter

Liza Marklund i morgonsoffan

Vid mitt morgonkaffe möttes jag av Liza Marklund i TV-rutan. Deckare är som bekant inte riktigt det jag väljer att läsa i första hand, såvida de inte utspelar sig i historisk miljö. Men när jag hörde Ibsen och "Ett dockhem" nämnas lystrade jag till.

Liza Marklund

Liza berättade att hon hämtat inspirationen till sin senaste bok "Lyckliga Gatan" från Ibsens Nora som lämnar sin man och sina tre barn genom att gå ut, slå igen dörren och försvinna.
Där Ibsen satte punkt har Liza så att säga fortsatt att skriva. Tanken på hur en kvinna kan överge sina barn för att hon vill, lockade Liza till en fortsättning.
En intressant tanke, som hon i och för sig inte är ensam om, men ett tema som kan landa precis var som helst.




Nog är det så att det mesta, för att inte säga allt, redan är omskrivet i litteraturen. Att hitta något helt nytt är inte längre möjligt. Men det går att vrida och vända på allt och hitta nya vinklar, tillsätta ingredienser där de inte väntas dyka upp och sedan röra med den stora sleven. Då blir det till en ny brygd att läppja på.
Tankar som jag tar med mig utmed den väg som jag vandrar i skapandet av "Min är Skulden".

Bokbloggsjerka vecka 40

Nu jerkar vi igen. Den som vill hänga på börjar på Annikas Litteratur- och Kulturblogg.

Veckans fråga :
Berätta om en ”bokmiljö” som du har besökt alternativt gärna skulle vilja besöka. Naturligtvis är det även okej att ta upp fiktiva miljöer om du vill det!

Klostret i Varnhem.

Jag älskar verkligen miljöer av alla de slag och ändå väljer jag en som ligger mig nära rent geografiskt.

Om och om igen återvänder jag till den värld som Jan Guillou målar upp i böckerna om Arn och jag syftar på tempelriddarens hembygd, Västergötland.

Hit åker jag ofta och det är här som jag drömmer mig bort. Hela landskapet är fullt av lämningar från fornstora dagar och det är inte svårt att inbilla sig att den danska hären gömmer sig bakom kullarna i söder.





Också "Drottningkronan", som jag gillar starkt utspelar sig i Västergötland. Så det kanske inte är så konstigt att jag förlagt en del av handlingen i "Min är Skulden" till dessa trakter. Men jag har flyttat mig flera hundra år framåt i tiden. Och Varnhems storhetstid är över.

För alla som gillar historiska miljöer rekommenderar jag en sväng i Arns fotspår.

I min värld blir två plus två kanske fem?

Nu gör jag en helomvändning. De sex kapitel som är klara i "Min är Skulden" får helt sonika en annan inbördes ordning. Och kapitel ett upplöses och försvinner ut i det blå. Nu blir det så mycket bättre. Läsarna får följa tre parallella historier som löper samman i gemensamma beröringspunkter, vilket utlöser nya parallella skeenden.

Allt sker med den svenska reformationen som kuliss och med kung Erik XIV på tronen.
Mina karaktärer hamnar mitt i det Nordiska Sjuårskriget och deras lojaliteter ställs på sin spets. Vem är fiende och vem är vän? Kan någon lita på Simon? Litar han på sig själv?
Det här är så spännande så jag skulle verkligen vilja stänga in mig och bara skriva, men det får anstå till nästa vecka. Först har jag lite annat som måste klaras av.







Planen är en trilogi, men den måste ha ett namn. Det är en släktskröna som löper över flera generationer och genom många länder. Nåja, rätt som det är har jag namnet skrivit med eldskrift över himlavalvet.

Relaterat inlägg: Tillbaka till "Min är Skulden"