I vargavinterns land i En smakebit på søndag

Våren har kommit på riktigt och jag njuter hejdlöst. Idag blir det fika hos systersonen och sedan lite shopping innan jag åter grottar ner mig ihop med Sissela Konradsdotter.

Söndag är lika med att dela med sig av smakbitar hos bloggen Flukten fra Virkeligheten.


Häromdagen dök det upp en bok med ett spännande omslag i brevlådan, "I vargavinterns land" av Cecilia Ekbäck. Originalspråket är engelska och den är översatt till svenska av Ing-Britt Björklund.

"Han sparkade till en trädstam och en gren for ut och slog till honom på benet under prästrocken. "Käre gode Gud", sade han.
Sedan sade han inget mer. Det här var hans enda chans att få Gud eller ärkebiskopen att förbarma sig över honom och skicka honom tillbaka till huvudstaden. Men han fick gå försiktigt fram.
Det han sysslade med nu var att gå omkring i skogarna och se till att namnen på nybyggarna och deras avkomma fördes in i kyrkboken. Det fanns en stad i området, om man nu kunde kalla det för en stad. Nybyggarna borde bege sig dit innan de satte ner sina bopålar ute i vildmarken."



Nu tycks solen leta sig fram över det småländska höglandet och det ser ut att bli en fin dag.

Även bokbloggsjerkan diskuterar tid

Veckans fråga hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg passar mig perfekt. Den går helt i linje med det jag tidigare bloggat om den här veckan.

Hur hinner du läsa så många böcker?



Tiden är en vara som det inte går att deala med. Jag skulle gärna köpa av någon som hade över om det bara gick. Ärligt, jag kan till och med bli irriterad på folk som säger att de inte vet vad de ska fylla dagarna med. Läs, säger jag. Läs! Läs! Läs!
I böckernas värld kan man aldrig ha tråkigt.

Men det var min tid det skulle handla om. Jag är periodare vad det gäller läsning och styrs mycket av mina olika skrivprojekt. Men för att kunna skriva måste jag läsa. Därför tar jag mig lästid. För mig är det viktigare att läsa än att städa, tvätta och laga mat. Det sistnämnd löser sig lätt eftersom jag gärna äter grönsaker i mängd = riktig snabbmat.
Jag prioriterar läsning framför TV och film, med några få undantag. Att hitta lässtunderna i vardagen är lösningen för mig.

Tiden, vart tar den vägen

Visst är det orättvist, det här med tid. Idag har det tydligt visat sig att jag har fått en alldeles för snål tilldelningen av denna åtråvärda vara.

Min tanke var att jag skulle börja jobba efter lunch. Eftersom jag steg upp klockan 7.00 och klev in på gymmet i stan 8.20 så borde jag haft en hel dag till mitt förfogande. Jag lämnade gymmet en timma senare och var hemma före klockan 10. Fick för mig att jag borde tanka D-vitamin i det vackra vädret och tog en promenad. Därefter dusch och middag.

Upptäckte att det var synnerligen tomt i kyl och frys, åkte till stan igen. Denna gång för att veckohandla. Det tar tid att handla, onödig tid. För att inte tala om hur omständigt det är att besluta vad som ska handlas. Summan av kardemumman är att jag ska börja jobba nu, strax före klockan 17.

Nu hoppas jag på massor av energi och kreativitet. Trevlig kväll!

Hur höll Sissela koll på tiden?

Sissela Konradsdotter levde under 1200-talets senare del. Om vi haft möjligheten att färdas dit i en tidsmaskin tror jag att vi skulle förvånats och förundrats. Inte över hur torftigt det var och inte över hur okunniga människorna var utan över hur lika oss de var.



De hade samma behov som vi och de ville leva sina liv så bra som möjligt och de kämpade precis som vi för att få vardagen att gå ihop. Skillnaden var att deras samhälle inte såg ut som vårt, de hade helt andra krav att leva upp till. Det var andra företeelser som styrde deras liv.
Men tiden behövde de ha koll på. De behövde veta när det var söndag och kyrkdags. De behövde känna till de olika högtiderna och tro det eller ej, de behövde planera.

Till detta ändamål hade de faktiskt almanackor. Runstaven var en sorts evighetskalender som fungerade lika bra år ut och år in. För att kunna läsa av staven fordrades ett viss mått av kunskap. Ett system som för mig förefaller helt omöjligt att förstå, men för Sissela och hennes samtida vållade det säkert inget bekymmer.

Vampyrernas historia i En smakebit på søndag

Smakbitsdags och Vasalopp och Kvinnodagen. Nästan så att jag funderar på om det är anledning nog att fira på något sätt.
Massor av litterära smakbitar finns hos bloggen Flukten fra Virkeligheten.



Själv tänker jag bjuda på något betydligt mer bloddrypande än vad jag brukar. På årets bokrea inhandlade jag "Vampyrernas historia" av Katarina Harrison Lindbergh.

"Att utröna huruvida Bockstensmannen var en främling, en ogärningsman, en impopulär krigshetsare, en självmördare, en syndabock för digerdöden, en Casanova som ertappats med byxorna nere eller något annat som kan utgöra skäl för att bli ihjälslagen lär vi aldrig få veta. Men vad gör det? I mossen låg en befarad gengångare, en vampyr från det halländska 1300-talet."








Boken är späckad med spännande vinklingar och tankekedjor om vad en vampyr kan tänkas vara och hur dessa har skapats och omdanats genom århundradena.

Relaterat inlägg: Vampyrfynd på bokrean

Dedikera mer eller mindre i fredagsjerkan

Fredag igen! Veckans fråga från Annikas Litteratur- och Kulturblogg lyder så här:

Brukar du läsa dedikeringarna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?




Nej, det brukar jag nog inte göra. Men det händer att jag ögnat igenom en eller annan. Har inte riktigt förstått vad de ska vara bra för. De tycks finnas där bara för att det så ska vara. Många gånger har jag funderat över alla dessa tack till förstående familjer och vänner. Själv har jag kommit fram till att om jag någonsin ska skriva en dedikation i en bok så kommer det vara något i stil med detta:

Trots ett kompakt motstånd från make, barn, släkt och vänner har denna bok till slut kommit till stånd. 

De har på alla sätt sett till att jag fått så lite skrivtid som möjligt och alltid undrat vad alla researchresor varit bra för. 

Tack för att ni retade mig till bristningsgränsen och på så sätt tvingade mig att bevisa att jag faktiskt kunde.

Skämt åsido, fullt så illa är det inte. Men vissa dagar känns det så. Om några månader kan ni se vad det står på sista sidan i "Stenhuggarens dotter".

Tror att veckans svar från er andra kommer avgöra om det blir något tackord eller inte.

Sissela Konradsdotter bråkar

Tänk att jag inte kan få bestämma. Det är faktiskt jag som uppfunnit henne, den där bångstyriga stenhuggardottern. Min tanke var att hon skulle växa och utvecklas, men inte så till den milda grad att hon tar över händelseförloppet.





Hur har det gått till? Tja, tänk om jag kunde svara på den frågan. Det har hänt förr att jag skapat karaktärer som lever sina egna liv. Men Sissela går över gränsen. Jag förstår att jag kommer bli tvungen att skriva om slutet. Hon kommer inte att ge sig med mindre.

Dessutom hävdar hon att jag får skylla mig själv. Har jag byggt en karaktär som visar prov på styrka och har ett beräknande drag, så går det inte att låta en sådan person backa in i ett hörn och böja nacke och finna sig i situationen.

Nej, Sissela kräver att jag lyssnar på henne. Det är jag som får backa in i hörnet och böja på nacken.