Konstigt mottagande

Rogberga kyrka är för mig den plats där mina farföräldrar ligger begravda. De dog när jag var barn och jag minns inte så mycket av dem. Men att de ligger begravda just i Rogberga har sin speciella förklaring. Min farmor gick bort först och då tyckte farfar att just denna kyrka var en lämplig plats där den låg utmed en av de svenska riksvägarna. Möjligheten att deras ende son, min far, skulle ha vägarna förbi här var större än om graven skulle funnits i grannsocknen Öggestorp.
Kanske hade han rätt min käre farfar, för nu händer det att jag och min yngsta syster faktiskt har vägarna förbi. Av någon outgrundlig anledning hade denna gravrätt stått kvar på min far i alla år, långt efter hans död. Ett faktum som ställde till diverse komplikationer härom året.
Då vi idag skulle företa en utflykt till nämnda kyrka slumpade det sig så att min syster hämtade mig i sitt nostalgifordon. En Opel med ganska många år på nacken och med en släng av patina runt skärmkanterna. En bil vars enda värde består i att den på 1990-talet rattades av vår far.

Opel med högt affektionsvärde.

Vi parkerade framför kyrkan i Rogberga och jag ser till min glädje att en vaktmästare arbetar i duggregnet på kyrkogården. Vid det här laget har jag besökt flera hundra kyrkor och det har aldrig varit något bekymmer att få komma in i någon av dem. Men idag hände det! När jag bad att få komma in i kyrkan, frågade vaktmästaren vad jag skulle göra där. Aldrig har jag fått den frågan tidigare. Förvånat höjde jag på ögonbrynen och visade kameran som jag dolt under min vindjacka på grund av regnet. Jag förklarade att jag ville ta några bilder. Efter viss tvekan samtyckte vaktmästaren och låste upp. För säkerhets skull passade hon själv på att göra något inomhusärende. Det gick ju inte an att lämna mig ensam i kyrkan. Då gick det upp för mig, bilen som hon kastat flera blickar på, såg den så skum och sjaskig ut? Kanske, kanske inte, men känslan finns kvar där.

Syster yster tvättar gravstenen.

Vi står inför beslutet hur vi ska göra med gravrätten då den går ut inom kort. Rent praktiskt kan varken vi eller andra behålla och bekosta skötsel för alla gravar där förfäderna ligger begravda. Det är här kulturgravarna kommer in. Särskilt intressanta gravar och gravar med högt kulturvärde bevaras numera och sköts av kyrkogårdsförvaltningen. Ett intressant steg på vägen att säkra vår historia.

Så här fint blev det.

Det fortsatte att regna så fika gjorde vi i bilen. Det hade vi aldrig fått för pappa!

Pimpad blogg

Nu är det snart onsdag kväll. Den tredje novellen är inte skriven och ingen synopsis heller. Men det har hänt något annat. Holavedsbrudar har fått tillökning, hela sex nya sidor. Läs, njut och lär känna mig lite bättre. Faktum är att jag lärde känna mig själv lite bättre också. Inte alls dumt.

Kanske var det den nästan en timma långa morgonpromenaden som sparkade igång mig. Det är en vacker runda som jag och Snuttegubben kallar stora söderrundan, därför att det är den absolut längsta vägen för oss att ta oss till Södergård och hem igen.

Ärligt ska jag erkänna att den här bilden har jag stulit för just Snuttegubben, så bli inte förvånad om den dyker upp på hans blogg också. En helt sagolik skogsväg. Som ger massor med energi inför en lång arbetsdag.

Och energi lär jag behöva. Releasen för "Kyrkornas Hemligheter" närmar sig med stormsteg. Det innebär en massa planering, koordinering och logistik samtidigt som andra projekt inte får komma på efterkälken. Så nu ikväll skriver jag klart novell nummer 3. Här får ni förresten ett smakprov.

"De båda kvinnorna hade ett nära och varmt förhållande trots att Thea skulle kunnat vara Jills mamma. Jargongen dem emellan kunde för en utomstående lätt missuppfattas. Det lät mer rått än hjärtligt när de pratade med varandra. Men undertonen var varm.

- Jag sätter en tjuga på att han kommer före tio idag med.

Thea skakade på huvudet, så att hennes naturligt blonda lockar guppade hit och dit.

- Så mycket kaffe som han har bälgat i sig här och så många bakverk som han har satt i sig, så kommer han snart vara fattig som en kyrkråtta. Och han borde tänka på sitt kolesterolvärde.

Men Jill höll fast vid att den märklige mannen med laptoppen skulle dyka upp.

Det såg ut att bli ännu en fin dag. Thea tog med sig rengöringsmedel och en trasa ut för att gå lös på de få borden och stolarna som utgjorde hennes trottoarservering. Medan hon gnodde på kom fler kunder indroppandes, de flesta från högskolan. Trots att det var mitt i sommaren pågick flera kortkurser av olika slag, vilket gjorde gott för Theas affärer. Men hur det skulle bli sedan det visste hon sannerligen inte." 

Nej, Thea vet inte vad som händer, men det vet jag!

Det går framåt

Igår måndag arbetade jag oförtrutet med en novell. Har bestämt mig för att skriva tre noveller klara denna vecka samt göra en synopsis på en kortroman. Jag har gett mig själv lite försprång eftersom två av novellerna redan är klara. På det här sättet skaffar jag mig ett andningshål för andra aktiviteter.
I begreppet aktiviteter ingår marknadsföring av "Kyrkornas Hemligheter". Boken ligger ju ännu inte på bokhandelsdiskarna så än så länge jobbar jag mest med bloggen. Här kommer det att dyka upp material som inte fick plats i boken, personliga upplevelser och tankar kring kyrkan som en del av Sveriges historia. En mycket viktig del för övrigt. Kolla gärna dagens inlägg där jag myntat begreppet Church Chic. Kom ihåg var ni läste det första gången! För detta kommer att bli en inredningstrend som kommer att låta tala om sig, tro mig. Titta bara på färgsättningen i Brandstorps kyrka.

Tänk att få gnida sömnen ur ögonen omgiven av dessa läckra färger. Här finns inspiration att hämta! Blått är en intelligent färg, så slösa med den.
Dags för mig att återvända till fantasins värld! För de av er som gillar snälla noveller med kärlek och knorr kan jag rekommendera mina egna som oftast publiceras i Hemmets Veckotidning.

Holaveden i mitt hjärta

Tänk, först nu kom jag på att jag är en holavedsbrud själv. Trots att jag inte bor där var det där mina förmödrar levde sina liv och det är där jag har mina rötter. Det är en miljö som jag känner med alla mina sinnen och det är även där jag placerar mina romanfigurer. Min genre är romance och det blir historisk sådan.

Felet med mig är att jag är så bra på att skjuta saker på framtiden. Jag har ett fel till, har alltid för många bollar i luften. Just nu är det följande bollar och då handlar det bara om de olika skrivprojekten:

• Kyrkornas Hemligheter, handlar om kyrko- och kyrkogårdstursim i tre delar. Del 1 utkommer inom kort på Isabergs Förlag och handlar om kyrkor i södra Sverige. Arbetet med del 2 ska påbörjas och även avslutas under denna sommar och tidig höst.
• Mormors ring, en barn/ungdomsbok som behöver bearbetas.
• Änglatraktorn, en bra uppstart på en barnbok. Här behöver jag dock en co-writer och en illustratör.
• Noveller och kortromaner till veckopressen. Dessa skriver jag mest för att få mat på bordet, men jag älskar det härliga fantasiflödet som de för med sig.
• Pilgrimsvandring i vår tid. Ett projekt som ännu bara finns i min hjärna, men såååå spännande.
• Holavedsbrudar, en romansvit om mina anor, deras liv och vägen fram till det som kallas nu. Mitt livsprojekt som borde få betydligt mer tid.

Men jag vågar inte riktigt ta tag i livsprojektet och därför kommer det så mycket emellan. Det borde förstås gå att lägga upp en plan, att dela upp veckans dagar till olika projekt. Visst skulle jag kunna skriva noveller två dagar och göra annat de andra tre. Och jag använder helgdagar också från och till. Oftast bereder skrivandet mig glädje, men också otålighet och irritation. Irritation över att liksom inte komma till skott och inte heller till så värst många avslut.
Kanske kan det hjälpa att sätta mina tillkortakommanden på pränt - det öppnar liksom ögonen och visar möjliga vägar till framåtskridande. Om jag låter bloggen bli en sorts dagbok, så kommer det jag gör eller inte gör fram i ljuset. Väl värt ett försök!

Måns som vaktade skogen.

Synopsisen för Holvavedsbrudarna växer. Det är ju många grenar som till slut sammanstrålar och bygger det släktnät som är mitt. Häromsistens fick jag ett brev. Brevet innehöll en frågeställning om en skogvaktare Måns i Äng i Barkeryd socken. Denne Måns finns i utkanten av mitt nät i början av 1700-talet. Uppgifterna om honom är dåligt underbyggda, men om de stämmer så är han en hel bok bara han. Just nu ägnar jag nästan dagligen lite tid åt att försöka säkerställa hans identitet och knyta ihop hans lösa trådändar. Tänk vad ett brev kan "ställa till" med. Men jag riktar ett varmt tack till brevskrivaren som öppnade mina ögon och fick mig att titta närmare på Måns och hans familj. Detta får mig även att fundera över hur många andra spännande livsöden jag har i väven. Just nu känns det som om jag har material till en historiskt baserad romansvit i stil med "Sagan om Isfolket". Det börjar bli riktigt spännande och snart är första delen av "Kyrkornas hemligheter" klar och jag får ett par månader som jag uteslutande kan ägna åt Holavedsbrudarna.

Johan i Drev

Här kommer ett smakprov på vad som kan komma i "Kyrkornas Hemligheter". Överallt stöter jag på de stora händelserna i svensk historia sammanflätade med den lilla människans öde. En mäktig kompott där det ibland kan vara svåra att sålla och välja.
En smal strimma av ljus letade sig genom storstugans enda fönster. I sängen med de höga trägavlarna låg Maria Erlandsdotter. I famnen höll hon sin nyfödde son Johan. Det är den 9 april 1844. Maria är blek och några tårar trillar nerför hennes tärda kinder. Sonen gråter inte och han börjar redan kännas kall. Borta vid slagbordet pysslar hennes svärmor Catharina Månsdotter och väninnan Stina Håkansdotter. Den förstnämnda hann precis förrätta ett nöddop innan lille Johan tog sitt sista andetag efter ett liv som blev kortare än en timma.
Den som träder in i kyrkorummet i Drev kan inte undgå att fångas av alla de vackra små kransar och kronor som hänger på väggarna. En av kransarna är bunden med stor kärlek för att hedra lille Johan vid hans begravning i Drevs sockenkyrka. Det går fortfarande att läsa den blekta texten på minneslappen. Seden att hänga upp kransar på väggen på detta sätt kan ha varit vanlig i dessa trakter under 1800-talets första hälft, för att sedan dö ut i takt med att nya kyrkobyggnader togs i bruk.
Jag undrar just om Johans familj har några nu levande släktingar, kanske till och med någon som har forskat och kan berätta mycket mer.

Pensionat Solviken

Den här veckan börjar min roman "Pensionat Solviken" i Hemmets Veckotidning. I hela sex avsnitt får läsarna följa huvudpersonen Gabriella och hennes liv som pensionatsvärdinna i den svenska fjällvärlden. Det är detta jag skriver "for living". Och det är så roligt att skapa helt egna världar och att sedan befolka dem med olika individer, som efter bara några rader börjar leva sitt eget liv. Ni skulle bara veta hur Gabriella, Berit, Petra och alla andra som lever i Hovdalen har påverkat sin egen historia. De formligen skrattade åt min ursprungliga synopsis och jag fick ge mig... "Pensionat Solviken" är verkligen deras egen story.
Nu arbetar jag med texterna till del 1 av "Kyrkornas Hemligheter". Det är en bok om turism, om att upptäcka allt spännande som våra kyrkor och kyrkogårdar kan berätta om vår historia och om hur landet Sverige växte fram. Under de senaste åtta månaderna har jag besökt fler kyrkor än jag tidigare gjort i hela mitt liv, jag har upplevt så otroligt mycket spännande och sett hur små, små händelser kan påverka hela tillvaron. Mer om denna bok och dess efterföljare hittar du här.
Men Holavedsbrudarna då? Jo, de där kvinnorna finns ständigt i mina tankar och pockar på uppmärksamhet och när det väl blir dags kommer skrivande nog mest att likna en framforsande flod. Med andra ord, det kommer att gå undan.